| 600 | Wår öfwersteprest. | Brefwet Till Ebreerna. | Kap. 5. |
menniskor i de ting, som röra Gud, för att frambära gåfwor och offer för synder,
2 såsom en som kan hafwa undseende med de okunniga och wilsefarande, emedan han ock sjelf är behäftad med swaghet Ebr. 2: 17 f. 4: 15.
Det gamla testamentets prestembete syftade på Kristus, och embetets hufwudsak bestod i offrandet. Till öfwersteprest uttogs en man af Arons slägt, och medelst offren stod han likasom en medlare emellan Gud och folket. Kraften af detta embete berodde på Guds befallningar och löften, hwilka alla hwilade på Kristus, såsom på den tillkommande öfwerstepresten, som skulle offra sig sjelf för werldens synder och i kraft af detta sitt försoningsoffer blifwa wår förswarare och medlare. Öfwerstepresten i gamla testamentet kunde hafwa medlidande med de wilsefarande, emedan han sjelf war en swag menniska. Kristus hade ingen sådan swaghet som war syndig, men hade för öfrigt wår natur och utstod frestelsen och lidanden, och derföre, så wäl som af sin ewiga kärlek, warkunnar han sig öfwer oss i wåra swagheter och lidanden. Se kap. 4: 15.
3 och för dennas skull måste, likasom för folket så ock för sig sjelf, offra för synder. 3 Mos. 4: 3. 9: 7. Ebr. 7: 27. 9: 7.
Att öfwerstepresten i gamla förbundet äfwen måste offra för sig sjelf war ett bewis och för honom en påminnelse derom, att han sjelf war swag och syndig, och detta bidrog att göra honom warkunsam mot andra.
4 Och ingen tager sig sjelf den hedern, utan den som kallas af Gud, likasom Aron. 2 Mos. 28: 1.
5 Så har icke heller Kristus gjort sig sjelf härlig, att han skulle blifwa öfwersteprest, utan den som sade till honom: ”Du är min son; i dag har jag födt dig”. Ps. 2: 7.
Ingen kunde taga sig sjelf den hedern att wara öfwersteprest. Aron blef af Gud utwald dertill, och likaså war det Gud som bestämde, hwilken af hans söner och efterkommande skulle hafwa detta embete. Då Kora wille sjelf göra sig till öfwersteprest, så öppnade sig jorden och uppslukade honom och hans parti. Då i senare tider menniskor upphöjde sig sjelfwa, så woro de icke rätte öfwersteprester. Den himmelske öfwerstepresten Kristus har icke upphöjt sig sjelf, utan Fadren har upphöjt och insatt honom, då han sade: Du är min Son, i dag hafwer jag födt dig. Äska af mig, så will jag gifwa dig hedningarna till arf och werldens ändar till egendom, se Ps. 2. Joh. 8: 54.
6 Såsom han ock säger på ett annat ställe: ”Du är en prest till ewig tid efter Melkisedeks sätt”. Ps. 110: 4. 1 Mos. 14: 18.
Sätt, d. ä. ordning. Att Fadren har insatt Kristus till öfwersteprest och konung, bewisas äfwen af profetian i Ps. 110, som handlar om Messias, om hans upphöjelse på Guds högra hand, om hans rike, hans seger, hans embeten och om hans andra tillkommelse i härlighet. Men då i denna profetia icke Aron, utan Melkisedek nämnes såsom förebild af Kristus, så antydes dermed, att Kristus är både öfwersteprest och konung, ty Melkisedek war Guds, den högstes, prest och tillika konung i Salem. I samma profetiska psalm omtalas äfwen, att Messias genom sitt lidande skulle blifwa upphöjd till denna härlighet.
7 Och då han under sitt kötts dagar med starkt rop och tårar hade framburit böner och åkallan till den, som kunde frälsa honom från döden, och blifwit bönhörd för sin gudsfruktans skull, Matt. 27: 46, 50. Mark. 14: 33 f. Luk. 23: 46. Joh. 12: 27. 17: 1 f.
Under sitt kötts dagar, nemligen i förnedringstillståndet här på jorden, har Kristus framburit böner och åkallan med starkt rop och tårar. Detta skedde icke blott i Getsemane och på korset, då han har wår syndaskuld och smakade för oss både den lekamliga och den ewiga dödens ångest och qwal, utan hela hans lifstid war uppfyld af bön till den himmelske Fadren, såsom wi läsa i många af psalmerna, hwilka till en stor del innehålla wår frälsares böner, såsom Ps. 22: Min Gud! min Gud! hwi hafwer du öfwergifwit mig? — Min Gud! om dagen ropar jag, då swarar du intet, och om natten tiger jag ock intet. — Och Ps. 69: Gud, hjelp mig! ty watten går allt intill min själ — jag hafwer ropat mig trött, min hals är hes, m. m. Således ropade Jesus ofta med innerlig bön. Fastän ropet icke hördes för menniskor, så war det dock ett starkt rop inför Gud, som äfwen hörde huru Moses i sitt hjerta ropade, fastän intet ljud gick öfwer hans läppar, 2 Mos. 14: 15. Wi läsa på flera ställen om Jesu bön i stilla ensamhet dag och natt, se Luk. 11: 1. Matt. 14: 23. Men i synnerhet blefwo dessa bönerop starka i örtagården och på korset, och Jesu tårar omtalas på flera ställen, Luk. 19: 41. Joh. 11: 35. Guds wrede, lagens förbannelse, dödens och helwetets ångest och qwal för wåra synders skull lågo uppå honom. Under alla dessa oändliga lidanden uppstego hans hjertas starka bönerop till Fadren och åtföljdes i Getsemane af tårar och blodiga swettdroppar, och sedan på korset af flödande blod från många sår efter hudflängningen, törnekronan och spikarne i händer och fötter. Sålunda fullgjorde han sitt öfwerstepresterliga embete med offer och bön, och detta gör han ännu, ty han lefwer alltid för att bedja för dem, som genom honom komma till Gud, kap. 7: 25. Kristus Wann således icke sin härliga seger genom anwändande af sin egen gudoms magt, såsom enfödde Sonen, utan han afklädde sig den och öfwerlemnade sig i allt åt den himmelske Fadrens wilja, se Fil. 2: 7. Han gjorde sina underwerk genom bön till Fadren, Joh. 11: 41, och han wann seger i lidandet och i döden genom den I fullkomliga lydnadens bönerop och tårar. En
_604.jpg&oldid=348537){kind=link}