| Gamla och nya förbundet. | Brefwet Till Ebreerna. | Kap. 9. | 609 |
öfwerstepresten en gång om året, icke utan blod, hwilket han offrar för sig sjelf och för folkets förseelser, 2 Mos. 30: 10. 3 Mos. 16: 1 f., 17, 34.
Emedan i det gamla testamentet öfwerstepresten sjelf icke war annat än en syndig menniska, måste han först offra för sina egna synder och sedan för folkets synder. Se 3 Mos. kap. 16. 4 Mos. 15: 22–29.
8 hwarmed den Helige Ande gifwer tillkänna, att wägen till helgedomen ännu icke är uppenbarad, så länge det första tabernaklet ännu har bestånd, Ebr. 10: 19 f.
Då öfwerstepresten icke sjelf fick ingå i det allraheligaste mer än en gång om året, och icke utan offerblod, så wisar detta, att det allraheligaste i himmelen icke war i det gamla testamentet öppet för det syndiga menniskoslägtet, och att wägen till helgedomen eller wägen till att blifwa rättfärdig och helig inför Gud icke war uppenbarad. Wägen till helgedomen och till härligheten är Kristus allena. Då Guds Son blef uppenbarad i köttet, Joh. 1: 14. 1 Tim. 3: 16, då blef wägen till helgedomen uppenbarad.
9 hwilket är en sinnebild för den nuwarande tiden, och efter hwars ordning gåfwor och offer frambäras, som icke kunna till samwetet fullkomna den som förrättar gudstjensten,
Allt detta war i gamla testamentets tid en liknelse och förebild af det nya testamentet och allt hwad dertill heter. Ingen rätt befrielse från syndens skuld och ingen frid i samwetet kunde menniskan undfå genom det gamla testamentets offer. Den fullkomlighet, som det upplyfta samwetet fordrar, finnes icke utan i Kristus allena.
10 utan, jemte mat och dryck och hwarjehanda twagningar, endast äro köttsliga stadgar, pålagda intill tiden för en bättre ordning. 2 Mos. 19: 10. 29: 4. 30: 18. 3 Mos. 11: 1 f. 4 Mos. 19: 7 f.
Mat och dryck betyda här offermåltiderna af de offer, hwaraf wissa delar blifwit offrade, och hwartill äfwen hörde spis- och dryckoffer. Flera slags twagningar woro af lagen föreskrifna såsom förebilder af den andeliga reningen i Kristus. Se 2 Mos. 40: 31, 32. Tiden för en bättre ordning eller upprättelsens tid, är nya testamentets tid, då den sannskyldiga helgelsen skulle inträda.
11 Men Kristus, som har kommit såsom öfwersteprest för det tillkommande goda, har genom det större och fullkomligare tabernaklet, som icke är gjordt med händer, det är, som icke tillhör denna skapelsen, Ebr. 8: 1.
12 och icke genom bockars och kalfwars blod, utan genom sitt eget blod en gång för alla ingått i helgedomen, sedan han wunnit en ewig förlossning. Ebr. 10: 10. 1 Petr. 1: 18 f.
Här börjar aposteln att jemföra det nya testamentet med det gamla och det himmelska tabernaklet med det jordiska och Kristi fullkomliga försoningsblod med det gamla testamentets förebildliga offerblod. Den fullkomliga förlossningen genom Kristus framställes såsom den fullbordade betydelsen af de beständiga förebildliga offren i det gamla testamentet. Genom din kropps tabernakel har Kristus ingått med sitt fullkomliga och heliga offerblod in i sjelfwa himmelen inför Gud och Fadren och wunnit oss en förlossning, som gäller för ewigt, då deremot det gamla testamentets offer icke hade någon waraktigt gällande kraft, utan måste oupphörligt förnyas. Hans heliga offerblod är förklaradt i himmelen till renande, helbregdagörande, pånyttfödande, oförgänglig lifskraft för menniskorna, det talar inför Gud bättre, ja helt annorlunda än Abels blod, det ropar om nåd och barmhertighet för syndare, och det ropar icke förgäfwes. Se Ebr. 12: 24.
13 Ty om blod af bockar och oxar och aska af en ko, stänkt på de orenade, helgar till köttets renhet, 3 Mos. 16. 4 Mos. 19.
14 huru mycket mer skall icke Kristi blod, hwilken genom ewig ande har offrat sig sjelf utan wank åt Gud, rena edert samwete från döda gerningar till att tjena den lefwande Guden! Gal. 1: 4. 2: 20. Tit. 2: 14. 1 Joh. 1: 7.
Genom ewig ande, d. ä. hans ewiga gudom, Rom. 1: 4. 1 Tim. 3: 16. Ett särskildt offer i gamla testamentet war den röda ko, som offrades och hwaraf askan förwarades, för att deraf upplösa i watten och dermed bestänka de orena, se 4 Mos. kap. 19. De blefwo derigenom rena, så att de hade tillträde till den jordiska helgedomen. Och så skedde rening i annat afseende genom bestänkelse med offrens blod. Kunde nu dessa förebildliga reningsmedel redan såsom förebilder hafwa en så kraftig werkan, huru mycket mer måste då Kristi blod, som har uti sig af hans gudoms natur en oändlig kraft och som war fullkomligt och heligt offradt i fullkomlig lydnad, wara kraftigt att rena menniskor från deras synder! I det andeligen döda tillståndet äro menniskans alla gerningar döda, emedan de icke utgå från sann tro och kärlek; de utgå ej från någon lifsgemenskap med Gud och werkas icke af hans Ande; derföre äro i detta tillstånd äfwen de bästa gerningarne orena; alla wåra rättfärdigheter äro såsom ett orent kläde, och härom bär samwetet ett beständigt wittnesbörd, så snart lagen har fått inkomma i samwetet. Härigenom är samwetet orent och kan icke blifwa renadt annorlunda än genom tron på Kristus, så att själen tillegnar sig hans försoning och fullkomliga tillfyllestgörelse. Derigenom får Guds lag och samwetet sin fulla rätt, och sålunda blifwer samwetet renadt, det kommer i besittning
_613.jpg&oldid=348563){kind=link}