| Gamla och nya förbundet. | Brefwet Till Ebreerna. | Kap. 9, 10. | 611 |
på deras blod och på bestänkelsen med detta offerblod.
23 Alltså war det nödwändigt, att afbilderna af de himmelska tingen med sådant renas, men de himmelska tingen sjelfwa med bättre offer än dessa.
Tabernaklet och de ting, som dertill hörde, woro afbilder af de himmelska tingen. Den jordiska heIgedomen och dess tillhörigheter renades med förebildligt offerblod, men de himmelska tingen sjelfwa fordrade ett fullkomligt offer. Tabernaklets bestänkelse wisade, att folket war syndigt och orent inför Gud, men bestänkelsen war tillika ett löfte, att Gud wille bo ibland detta folk. För oss, orena syndiga menniskor, måste den himmelska helgedomen göras tillgänglig och öppnas, derigenom att Kristus der ingick med sitt eget blod.
24 Ty Kristus har icke ingått i en helgedom, som är gjord med händer, såsom en motbild till den sannskyldiga, utan i sjelfwa himmelen, för att nu framställa sig i Guds åsyn, oss till godo.
Icke i den helgedom, som war byggd med menniskohänder, ingick Kristus med sitt försoningsblod, utan han ingick dermed i sjelfwa himmelen, för att nu framställa sig i Guds åsyn, oss till godo, d. ä. framställa sig inför Gud helig och ren oss till godo och i wårt ställe. Derföre war det nödwändigt, att det försoningsblod, hwarmed han ingick, skulle wara fullkomligt och af oändligt wärde och genom hans uppståndelse förklaradt.
25 Icke heller så, att han ofta skulle offra sig sjelf, såsom öfwerstepresten hwarje år går in i helgedomen med främmande blod; 2 Mos. 30: 10. 3 Mos. 16: 1 f., 34. Ebr. 7: 27.
26 ty då hade han ofta måst lida från werldens grundläggning, men nu har han en gång, i tidernas fullbordan, blifwit uppenbarad för att utplåna synden genom sitt offer.
Öfwerstepresten i det gamla testamentet måste hwarje år på den stora försoningsdagen ingå i det allraheligaste med offerblod, som icke war hans eget, men Kristus har ett offerblod af oändligt wärde, som derföre gäller ewinnerligen, och en gång för alla har han burit werldens synder. Detta offer behöfwer icke förnyas. Denna fortfarande kraft af hans offer förebildades genom den förwarade askan af den offrade kon, se v. 13. En gång för alla har han, såsom det fullkomliga offerlammet, borttagit werldens synder, han har tagit synden uppå sig, Es. 53, så att hwar och en, som blifwer införlifwad med honom, är från syndaskulden qwitt och äfwen förlossad från syndens herrawälde.
27 Och såsom det är menniskorna förelagdt en gång dö och sedan dom,
28 så skall ock Kristus, en gång offrad för att borttaga mångas synder, för andra gången låta se sig utan synd, till frälsning för dem som förbida honom. Matt. 26: 28. Rom. 5: 6, 8. 1 Petr. 3: 18.
En gång är Guds Son kommen i werlden i djup förnedring, ty han bar wåra synder och led döden derför, men han skall komma ännu en gång, och då kommer han icke i förnedring, utan i härlighet; då har han icke werldens synd att bära, och kommer ej för att än en gång lida, utan för att fullkomligt förlossa och saliggöra alla, som i tron wänta på honom. Detta jemför aposteln dermed, att också hwarje menniska dör blott en gång, och sedan har blott en dom att wänta. Men de, som äro i Kristus, komma icke i dom, ty domen öfwer deras synder gick öfwer Kristus på korset; de blifwa blott uppenbarade för Kristi domstol; det blifwer uppenbaradt, att de hafwa trott på honom och att deras synder äro borttagna, så att de icke mera finnas. Blott de gerningar, som äro trons frukter, följa dem efter, Upp. 14: 13. De, som dött i sina synder, hafwa sina synder med sig, de hafwa ingen del i Kristus då, utan de blifwa dömde efter sina gerningar. Alla skola se Herren Jesus, då han kommer i sin härlighet; de som wänta honom, fröjda sig, ty de weta, att då blifwa de uppenbarade med honom i härlighet; de skola fröjda sig med outsäglig och härlig glädje och wittna sin tros mål, nemligen själarnes frälsning, 1 Petr. 1: 8, 9. De andre skola säga till berg och klippor: fallen öfwer oss och skylen oss för dens ansigte, som sitter på tronen, och för Lammets wrede, Upp. 6: 16. Ps. 2: 12.
10 Kapitlet.
Fortsättning af samma ämne. Förmaning till ståndaktighet i tron.Ty lagen, som har en skugga af det tillkommande goda, men icke tingens werkliga gestalt, kan aldrig genom samma årliga offer, hwilka de ständigt frambära, fullkomna dem som framträda med dem. Kol. 2: 17. Ebr. 8: 5. 9: 9.
2 Skulle man icke eljest hafwa upphört att offra, då de offrande, en gång gjorde rene, icke mer hade några synder på sitt samwete?
3 Men genom offren sker årligen en påminnelse om synder.
4 Ty det är omöjligt, att oxars och bockars blod kan borttaga synder.
(V. 1.) Lagen hade skuggan eller innehöll en skuggbild af det goda, som war utlofwadt; offergudstjensten war en skuggbild af försoningen och frälsningen genom Messias, som skulle komma, men lagen innehöll icke denna frälsnings fulla och egentliga wäsende, utan war en hänwisning, som ständigt behöfde förnyas, kap. 9: 25. Derföre kunde de, som offrade, icke derigenom blifwa fullkomnade eller få sina samweten tillfredsstälda. De kunde icke med tron hwila
_615.jpg&oldid=348569){kind=link}