| 612 | Kristi offers fullkomlighet. | Brefwet Till Ebreerna. | Kap. 10. |
på en fullbordad tillfyllestgörelse, såsom de troende i nya testamentet på Kristi förtjenst och rättfärdighet.
(V. 2.) Hade de, som offrade, blifwit fullkomligt och waraktigt rene gjorde genom dessa offer, så hade de icke i samwetet haft synd och skuld och lagens fordringar och lagens hotelser qwar, och således icke behöft fortfara att frambringa nya offer.
(V. 3.) Den försoning och rening, som skedde genom offren, war dels den lagiska yttre och förebildliga, dels den i hoppet wäntade, som de tid efter annan genom offren tillegnade sig. Men för samwetet woro icke dessa offren tillfyllestgörande, utan fastmera en beständig påminnelse derom, att synden och skulden woro qwar, och att den tillkommande rätta försoningen war alldeles nödwändig.
(V. 4.) Blott derigenom att offerdjurens blod förebildade Kristi försoningsblod, war det kraftigt att åstadkomma den rening, som omtalas, kap. 9: 13, men folkets synder blefwo icke genom detta offerblod borttagna.
5 Derföre säger han wid sitt inträde i werlden: ”Offer och gåfwa har du icke welat, men en kropp har du berett åt mig. Ps. 40: 7 f. 51: 18.
6 I brännoffer och syndoffer har du icke behag.
7 Då sade jag: Se, jag kommer, i boken är skrifwet om mig, för att göra din wilja, o Gud”.
Då han, nemligen Messias, i denna profetiska psalm genom David talar om sin ankomst i werlden, uttalar han att offren och gåfworna icke kunde försona folkets synder, och att Gud icke wille hafwa dessa offer och gåfwor annorledes, än blott såsom förebilder, syftande på Kristus, v. 5. Men Guds son hade, innan werldens grund war lagd, åtagit sig menniskoslägtets frälsning, 1 Petr. 1: 20. Och i denna profetia, Ps. 40: 7, uttalar han werkställandet af denna återlösning. I profetian står: Öronen hafwer du öppnat mig, hwilket syftar på Kristi fullkomliga lydnad att höra och göra den himmelske Fadrens wilja. Men aposteln uttyder detta så: En kropp har du beredt åt mig, ty lydnaden och tillfyllestgörelsen skulle werkställas derigenom, att Ordet wardt kött, Guds Son blef menniska och gaf sin kropp, sig sjelf till en försoning för wåra synder. Då en tjenares öron blefwo genomborrade, se 2 Mos. 21: 6, så blef han sin herre förpligtad ända till döden, och således syftar profetian om öronens öppnande, Ps. 40: 7, likasom detta uttryck: en kropp har du beredt åt mig, just derpå, att Gud beredt Messias till ett försoningsoffer för oss. 2 Kor. 5: 21. I boken, nemligen i lagen, i hela det gamla testamentets skrifter, war skrifwet om Kristus, ty det hela syftade på honom, såsom den högsta och innersta kärna och medelpunkt och lifskälla, hwarifrån alla nådesinrättningar härflöto och till hwilken det hela hänwisade. Då han kom, så kom han för att i allt uppfylla Guds wilja; och här kallar han i Anden genom profetian den himmelske Fadren Gud, ty i försoningen stod han i menniskoslägtets ställe inför honom såsom sin Gud och domare.
8 Då han först säger: ”Offer och gåfwor och brännoffer och syndoffer har du icke welat, icke heller har du behag i dem”, sådana de enligt lagen frambäras,
9 har han sedan sagt: ”Se, jag kommer för att göra din wilja, o Gud”; han tager bort det första för att insätta det andra;
10 och i denna wilja hafwa wi blifwit helgade genom Jesu Kristi kropps offer en gång för alla.
Då Messias i Anden säger genom David, att det gamla testamentets offer och gudstjenst woro otillräckliga och i sig sjelfwa icke kunde åstadkomma försoning med Gud, samt tillägger det stora löftet, att han, på hwilken dessa offer syftade, sjelf wille komma, så förklarade han dermed, att det första, nemligen det gamla testamentets offer och gudstjenst, måste borttagas eller upphöra såsom otillräckligt, och att alla dessa förebilders fullbordan war nödwändig. Den skedde genom honom sjelf, Kristus wår frälsare, och detta är det andra, det nya testamentet, som han sjelf har insatt.
(V. 10.) Enligt denna Guds wilja, v. 9, äro wi med Gud försonade eller åt honom inwigda och helgade en gång för alla derigenom, att Jesus Kristus gaf sin lekamen till ett försoningsoffer för oss. Härigenom är för oss alla tillgång till Gud och Fadren förwärfwad, syndernas förlåtelse, lif och salighet äro förwärfwade, och gifwas af nåd åt hwar och en, som genom tron blifwer förenad med Kristus.
11 Och hwar och en prest står och gör tjenst dagligen och frambär ofta samma offer, hwilka aldrig kunna borttaga synder;
12 men denne, efter att hafwa framburit ett enda offer för synder, sitter för beständigt på Guds högra sida
Hwar och en öfwersteprest måste dag efter dag, nemligen hwarje försoningsdag, stå inför nådatronen och uträtta tjensten, i det han inbar blodet af de offer, som dock icke kunde borttaga synderna. Derföre måste han också snart utgå från det allraheligaste, och äfwen detta bewisade, att den rätta försoningen ännu icke war tillwägabragt. Den himmelske öfwersteprestens ingång i den himmelska helgedomen war härmed blott förebildad. Den rätte öfwerstepresten, som offrat det offer, hwilket gäller för alltid, är upphöjd i härligheten på Guds högra sida; och att han sitter och qwarblifwer der, är bewis derpå, att hans offer och öfwerstepresterliga embete har en ewinnerligt gällande kraft, och att han äfwen såsom konung har ett ewinnerligt herrawälde öfwer allting i himmelen och på jorden.
13 och wäntar nu, till dess hans fiender warda lagde honom till en fotapall: Ps. 110: 1.
Sedan han genom sin fullkomliga
_616.jpg&oldid=348572){kind=link}