| 614 | Förmaning till ståndaktighet. | Brefwet Till Ebreerna. | Kap. 10. |
24 och låtom oss akta på hwarandra för att upplifwa till kärlek och goda gerningar,
25 icke öfwergifwande wåra egna sammankomster, såsom somliga hafwa för sed, utan förmanande hwarandra, och detta så mycket mer som I sen, huru dagen nalkas. Rom. 13: 11 f. 2 Petr. 3: 9, 11, 14.
För Kristi efterföljare är det hufwudsaken, att de stå i tron och se på honom, men de skola också akta på hwarandra inbördes, att de till kärlek och goda gerningar uppwäcka och uppmuntra hwarandra, och af de heligas exempel låta uppwäcka och uppmuntra sig till nit och trohet, waksamhet och bön o. s. w. Kristi bekännare skulle derföre icke försumma att deltaga i de kristnas sammankomster för att höra och betrakta Guds ord och deltaga i bönen och i sakramentens wälgerningar. Genom de kristnas särskilda sammankomster utom templet och synagogan åtskilde sig de på Kristus troende Judarne förnämligast från de otrogna, med hwilka de eljest ännu stodo i gemenskap genom tempelgudstjensten och ceremonial-lagens iakttagande, och desto wigtigare war det att i tron och med helig nitälskan flitigt besöka de kristnas särskilda sammankomster. En sådan enighet och sammanhållning de troende emellan är nödwändig både till att inbördes hemta uppmuntran och kraft af hwarandra i det dagliga lifwets strider och i synnerhet för att wara rätt beredd på den stora dag, som nalkas, nemligen Jesu Kristi tillkommelses dag, som i alla tider är föremål för Guds folks beständiga wäntan, se Upp. 22.
26 Ty om wi sjelfwiljande synda, sedan wi hafwa fått sanningens kunskap, så står oss intet offer åter för synder, Ebr. 6: 4 f.
27 utan en förskräcklig förbidan af dom och nit af en eld, som skall förtära motståndarne. Sef. 1: 18. 3: 8.
Att sjelfwiljande synda betyder här: uppsåtligt affall från Kristus och salighetens evangelium, hwars saliggörande kraft man förut har erfarit. Detta affall sker icke af okunnighet och blindhet, jemför 4 Mos. 15: 30, 31. För den som sålunda affallit, finnes ingen salighetswäg, ty utom Kristus finnes ingen frälsning och salighet för syndare, intet syndoffer och således ingen möjlighet att få syndernas förlåtelse, och utan syndernas förlåtelse ingen salighet. Då återstår alltså ingenting annat än först domens förskräckliga förbidan och sedan det eldsnit, nemligen den rättfärdige Gudens heliga nitälskan, som uppenbarar sig såsom förtärande wredeseld mot hans motståndare, se kap. 12: 29. Sef. 1: 18. Es. 26: 11. Upp. 14: 9, 10.
28 Den som brutit Moses’ lag, han måste utan barmhertighet dö, på twå eller tre wittnens intyg. 4 Mos. 35: 30. 5 Mos. 17: 6. 19: 15.
29 Huru mycket wärre straff, menen I, skall icke då den anses förtjena, som har förtrampat Guds Son och för orent aktat förbundets blod, genom hwilket han har blifwit helgad, och som försmädat nådens Ande!
Den, som bröt Moses’ lag med bestämdt uppsåt, och i synnerhet den, som föll i afguderi och alltså förkastade Israels Gud, måste dö utan barmhertighet och utan mildring eller uppskof, så snart twå eller tre wittnen intygade att affallet war skedt. Men straffet måste alltid rätta sig efter klarheten, högheten och heligheten af det ord från den högste konungen, hwaremot förbrytelsen sker; och ju större den nåd och wälgerning är, som föraktas, desto större är brottet, desto förskräckligare måste straffet blifwa. Så mycket som Kristus är högre än Moses så mycket större synd är det att förakta evangelium, än att förakta Moses’ lag. Det är att förtrampa Guds Son och att akta det nya förbundets blod, nemligen Kristi blod, för orent. Den som icke will tro på Herren Jesus såsom Guds Son, werldens frälsare, han gör honom till en missgerningsman och korsfäster honom på nytt; ty war han icke Guds Son, så war han ju en missdådare. — Nådens Ande bewisar sig genom sin werkan i menniskors hjertan och i församlingen, och denna werkan uppwäcker och pånyttföder menniskor och gör dem till grenar i winträdet, till lemmar i Kristi kropp, de blifwa andeligt sinnade, de hata synden och skilja sig från werldens fåfänglighet. Att anse detta andeliga sinne såsom swärmeri o. s. w., om man sjelf haft andelig erfarenhet och wet, att det är Guds Andes werk, det är då att försmäda nådens Ande. Den som i kristenheten bär det kristna namnet, är genom upptagningen i Kristi församling och genom dopet inplantad i den nådesinrättning, hwarigenom han blifwer helgad åt Herren och inwigd åt honom, för att widare helgas genom Guds nåd i kraften af det nya förbundets blod. Allt detta föraktar och förtrampar den, som i otro förkastar Guds ord och förspiller den tillbjudna nåden.
30 Ty wi känna den som sade: ”Min är hämnden; jag skall wedergälla, säger Herren”, och åter: ”Herren skall döma sitt folk”. 5 Mos. 32: 35 f.
Wi weta ju, huru mägtig, helig och sannfärdig Herren är, som har sagt: Min är hämnden o. s. w., 5 Mos. 32: 35, och som äfwen har sagt, 5 Mos. 32: 36, Herren skall döma sitt folk, ty han är lika sannfärdig i sina hotelser som i sina nådelöften. Det ordet: sitt folk, står med särskildt eftertryck. Många, som höra till hans folk, förakta nåden och ådraga sig domen.
31 Det är förskräckligt att falla i den lefwande Gudens händer.
Den sanne Guden är icke en död gud, en tom inbillning, såsom hedningarnes afgudar, utan lefwande, allsmägtig, helig och sannfärdig. För den, som är andeligen död, såsom en oomwänd menniska, är ett wredens barn och utan lifwet i Kristus, är det förskräckligt att falla i
_618.jpg&oldid=348578){kind=link}