| Förmaning till trohet, tålamod. | Brefwet Till Ebreerna. | Kap. 12. | 621 |
som i och för sig sjelf är syndigt, utan det, som betungar, beswärar och hindrar, skall en kristen i möjligaste måtto aflägga och skilja hjertat derifrån och med tålamod wandra i Jesu fotspår och bära korset. Detta är den täflingskamp, som är oss förelagd. Och den gestaltar sig olika i yttre afseende för särskilda kristna och i olika kall. Men alla behöfwa samma tålamod och samma tro (om ock i olika grad), för att hinna målet och winna segerkronan, se 2 Kor. 9: 24. De, som lupo på wädjebanan, fäste sin blick på målet och på den, som höll segerkransen i handen, beredd för den förste, som kunde gripa den. De, som löpa på den andeliga wädjebanan, skola se på Jesus, bedja om nåd att försaka och lida i hans efterföljelse, att öfwerwinna i hans kraft och få ingå i den härlighet, som han med sin förnedring och försoningsdöden på korset för oss förwärfwat och wunnit. Fastän han hade kunnat såsom Guds Son qwarblifwa i sin glädje och härlighet i himmelen, underkastade han sig dock genom sin mandomsanammelse, sin lydnad och sin död den djupaste förnedring, och såsom menniska hade han beständigt för ögonen den himmelske Fadrens ära, menniskoslägtets frälsning och den honom föreliggande ewiga härligheten och glädjen efter lidandet och döden. Ebr. 2: 9. På honom, såsom föregångaren, segerwinnaren, som lofwar lifwets krona åt dem, som winna, skola de troende se under sitt lopp på det jordiska lifwets wädjebana och tåligt lida hwad som öfwergår dem.
3 Ty tänken på honom, som af syndarne lidit en sådan gensägelse mot sig, på det att I icke mån tröttna och uppgifwas i edra själar.
Då Guds Son, Herren af himmelen, tåligt underkastade sig gensägelse, smälek och lidanden, huru mycket mer böra då de troende, som i sig sjelfwa blott äro arme syndare, tala och lida sina medsyndares motstånd och smädelse! På honom böra de tänka och af honom hemta kraft, för att icke blifwa uttröttade och modfälde i striden, jemför 1 Petr. 2: 23. Både mot Jesu person, mot hans heliga lefwerne och mot hans saliggörande ord strida allt fortfarande alla obotfärdiga, som i synden wilja qwarblifwa; och i synnerhet märkwärdigt är, att de, som arbeta under lagen och ännu hänga wid egenrättfärdigheten, aldrig utan med ett wiss owilja kunna höra talas om evangelii fria, oförskylda nåd.
4 Ännu hafwen I icke ända till blods emotstått under kampen mot synden, 2 Kor. 10: 13.
Det har ännu icke kostat eder lif och blod att kämpa mot synden och mot frestelserna till affall från Kristus. Men wiljen I wara Jesu efterföljare, så måsten I wara beredwillige att lida allt för hans skull, ja, äfwen att låta edert lif för bröderna.
5 och I hafwen glömt den förmaning, som talar till eder såsom till söner: ”Min son förakta icke Herrens tuktan, och gif dig icke heller öfwer, då du bestraffas af honom. Job 5: 17. Ords. 3: 11 f. Upp. 3: 19.
Den tröstliga förmaning, hwarmed Herren talar till eder såsom barn, Ords. 3: 11, hafwen I förgätit. Agan är ju ett bewis på barnaskap och på faderlig kärlek. Twå wigtiga warningar äro här gifna: 1:o att icke göra sig likgiltig och hård emot Herrens aga, såsom profeten klagat: Du slår dem, och de känna det intet. Jer. 5: 3; och 2:o att man icke skall gifwa sig öfwer, blifwa modfäld och misströsta, då agan synes sträng.
6 Ty den Herren älskar, den agar han, och han gisslar hwar och en son, som han upptager.”
Den allwisa himmelska faderskärleken anwänder ofta den strängaste aga mot de barn, som han älskar mest, och denna aga är stundom så swår, att den här jemföres med gisslande eller hudflängning (Matt. 27: 26). Ju större och swårare pröfningarne äro, desto större äro de nådesafsigter, hwarmed Gud förer och upptuktar himmelrikets arfwingar. Jemför Rom. 8: 17. 2 Kor. 4: 17.
7 Om I nu liden aga, så beter sig Gud mot eder såsom mot söner; ty hwilken är den som som hans fader icke agar?
8 Men om I ären utan aga, af hwilken alla hafwa blifwit delaktiga, så ären I oäkta och icke söner.
Det är således just genom agan, genom swåra trospröfningar, bedröfwelser och lidanden, som den himmelska faderskärleken allra tydligast: bewisar sig och gifwer stor andelig wälsignelse. Alla Guds barn behöfwa tuktan och aga, emedan arfsynden widlåder dem, v. 1, och den onda roten är i hjertat qwar. Derföre finnes icke något Guds barn eller troswittne, som Herren förer och ledsagar till himmelen utan aga, pröfningar och lidanden. Deremot äro werldens barn ofta i timligt afseende lyckliga och hafwa timlig medgång och timlig förnöjelse lifstiden igenom; och det är just denna omständighet, som synes så oförklarlig och mången gång förorsakat Herrens trogna djupa och swåra pröfningar, se Ps. 73, emedan det synes såsom om han älskade de obotfärdiga mera än de fromma; men att de obotfärdiga äro utan aga, är just ett bewis derpå, att de icke äro Guds barn. De, som bära det kristna namnet, men lefwa i obotfärdigt tillstånd, äro oäkta och icke barn; och brist på aga är äfwen ett bewis derpå.
9 Widare, wi hade wåra köttsliga fäder, som agade oss, och för dem hade wi försyn; skola wi då icke mycket mer wara andarnes Fader underdåniga, att wi må lefwa?
Om redan det naturliga barnaskapet medför den ordning, att barnen underkasta sig sina lekamliga föräldrar och af dem emottaga aga med fruktan och undergifwenhet, huru mycket mer böra då wi wara andarnes Fader i himmelen undergifna, som gifwer ewinnerligt lif!
10 Ty de förra agade oss i några få dagar efter som dem godt syntes, men
_625.jpg&oldid=348599){kind=link}