| Förmaningar. | Brefwet Till Ebreerna. | Kap. 13. | 625 |
3 Tänken på dem som äro i bojor, såsom woren I sjelfwa i bojor, på dem som lida misshandling, såsom I ock sjelfwa hafwen en kropp. Rom. 12: 15.
Sann kristlig kärlek fordrar nödwändigt, att de troende både i förbön och med lekamligt bistånd tänka på dem, som äro fångne eller i annan nöd stadde för Kristi skull eller lida bedröfwelse i hans efterföljelse. Sjelfwe bärande en kropp, som lider, böra de känna brödernas lidanden såsom sina egna. Om en lem lider, så lida alla lemmarna med, se 2 Kor. 12: 26.
4 Äktenskapet ware äradt i allt, och äkta säng obesmittad; men horkarlar och äktenskapsbrytare skall Gud döma.
Mot horeri och alla otuktssynder warnar Guds ord strängt på många ställen; och fastän äfwen hos hela folk, som bära det kristna namnet, anda och tänkesätt kunna blifwa så allmänt förderfwade, att dessa laster föga eller intet beifras och dömas wid menskliga domstolar, ja till och med knappt anses wara olofliga eller skamliga, så står dock detta ordet fast: Horkarlar och äktenskapsbrytare skall Gud döma, och dessa kunna icke ärfwa Guds rike, om de icke blifwa nya menniskor.
5 Wandeln ware utan girighet, och låten eder nöja med det I hafwen; ty han har sjelf sagt: ”Jag skall ingalunda lemna dig ej heller någonsin öfwergifwa dig”, Matt. 6: 25 f., 34. 1 Tim. 6: 6 f. 5 Mos. 31: 6. Jos. 1: 5.
6 så att wi dristeligen kunna säga: ”Herren är min hjelpare, och jag skall icke frukta; hwad kan en menniska göra mig?” Ps. 56: 5, 12. 118: 6.
I tänkesätt och i lefwerne tagen eder till wara för girighet, snålhet, egennytta o. s. w., ty denna last är icke bättre än otuktslasten. Tywärr behöfwa äfwen kristna denna warning mot egennytta och egenkärlek, ty dessa synder betraktas af många, fastän de kallas kristna, icke såsom så farliga eller afskywärda; men girighet är afgudadyrkan och en rot till allt ondt. Kol. 3: 5. 1 Tim. 6: 10. För att göra det lätt och ljufligt för Guds barn, att taga sig till wara för egennytta, snålhet och ängsliga omsorger om timlig utkomst, har Herren gifwit ganska många sköna och härliga löften om sin faderliga omsorg om dem alla, se 1 Mos. 28: 15. 5 Mos. 31: 6. Ps. 118: 6. Matt. 6: 25–34. De kunna alltså wara förwissade derom, att Herren både will försörja och uppehålla dem och beskydda dem i alla faror. Det är ett fast ord: Är Gud för oss, hwem kan wara mot oss? Se Rom. 8: 31. 1 Petr. 3: 12, 13.
7 Tänken på edra ledare, som hafwa talat Guds ord till eder, och efterföljen deras tro, skådande hwad utgång deras umgängelse hade.
8 Jesus Kristus är densamme i går och i dag och i ewighet.
På trogna lärare, på deras tro, deras wandel och på deras ändalykt, som hafwa slutat sitt arbete och ingått i sin hwila, böra Jesu bekännare tänka och hafwa dem för ögonen såsom exempel till uppmuntran och tröst i sin wandel, i all strid och i alla pröfningar; och såsom Jesus Kristus, den oföränderlige medlaren och öfwerstepresten, war med dem i lifwet och i döden och war den, som de förkunnade med lära och lefwerne ända till sitt sista, så skolen I efterfölja deras tro på den sanne Herren och konungen, som är densamme i går och i dag och i ewighet, lika sannfärdig, trofast och barmhertig. Han, som war deras beständiga tillflykt och slutligen krönte deras tro med seger, lefwer ewinnerligen och will äfwen hjelpa eder!
9 Låten eder icke förföras af mångahanda och främmande läror; ty det är godt, att hjertat göres fast genom nåden, icke genom offermåltider, hwilka icke gagnade dem som umgingos dermed. Rom. 14: 17.
Genom Satans list och det syndiga menniskohjertats naturliga benägenhet till hans förförelser, och således till alla möjliga falska lärdomar och willfarelser, hafwa oräkneliga, mer eller mindre widunderliga och förwillande lärdomswäder uppstått och fortfara att uppstå, för att bortföra menniskor från Jesus Kristus, som allena kan gifwa lif och ljus och salighet. På otaliga sätt har mörkrets magt försökt att fördunkla evangelii ljus. Hit höra äfwen alla egna påfund och menskliga regler, föreskrifter och bestämmelser, huru omwändelsens werk måste ske, och om godtyckliga försakelser i mat och kläder o. s. w., såsom på den tiden lärare med judiskt sinne wille förpligta de kristna att hålla sig wid den judiska lagens föreskrifter om hwad som war rent eller orent, lofligt eller olofligt att äta. Alla, som söka rättfärdighet inför Gud på sådant sätt eller i någonting, som är utom Kristus, hafwa intet gagn deraf, utan blott skada. Nej, icke ens sjelfwa renlärigheten, icke ens sjelfwa evangelium gagnat menniskan, då det sättes i stället för den lefwande Kristus sjelf, så att menniskan i stället för honom sjelf blott fattar wissa ordasätt, wissa tankar och känslor, och i stället för Herrens Anda en wiss samfundsande. Mot all godtycklighet och alla afwägar ifrån Kristus finnas i skriften många och starka warningar. Se Kol. 2: 7–23.
10 Wi hafwa ett altare, af hwilket de som tjena tabernaklet icke hafwa rätt att äta;
11 ty kropparna af de djur, hwilkas blod genom öfwerstepresten inbäres i helgedomen såsom syndoffer, ”uppbrännas utanför lägret”. 2 Mos. 29: 14. 3 Mos. 4: 12, 21. 16: 27. 4 Mos. 19: 3.
12 Derföre led ock Jesus utanför stadsporten, på det att han genom sitt eget blod skulle helga folket. Joh. 19: 17. Matt. 27: 32 f.
_629.jpg&oldid=348611){kind=link}