| Förmaningar | Petri Första Bref. | Kap. 3, 4. | 637 |
derigenom föra oss till Gud, se Rom. 5: 2, 6, 8; cap. 12: 1. Ef. 2: 17, 18. Ebr. 7: 19. Till köttet, d. ä. den dödliga menskliga naturen, blef Kristus dödad på korset, men till anden blef han lefwande gjord, så att hans menniskonatur genom uppståndelsen blef förklarad till lefwande och lifgifwande ande, 2 Kor. 15: 45. Joh. 6: 63; kap. 7: 39. Hans mandom är genom hans uppståndelse och himmelsfärd på det fullkomligaste upptagen i gudomen. (V. 19) I hwilken, neml. ande. I anden gick Kristus åstad och predikade för andarne i fängelset. Fängelset betyder icke detsamma som den brinnande sjön eller den andra döden, dit alla i domen blifwa kastade, hwilka icke finnas skrifna i lifwets bok. Upp. 20: 15. De osaligas förwaringstillstånd före domen kallas fängelse, den egentliga fördömelsen sker på domedag, och då blifwa de bortwisade uti ewig eld. Matt. 25: 41. Hwad det war Jesus predikade för andarne i fängelset, står här icke; och emedan Guds ande icke har welat för oss uppenbara det, så böra wi icke försöka att utforska det; ty alla gissningar i så höga ting äro farliga. O hwilket djup af rikedom och wisdom och kunskap hos Gud! Huru outgrundliga äro icke hans domar, och huru outransakliga hans wägar! Rom. 11: 33. ”Här säger Petrus klarligen, att Kristus icke allenast uppenbarat sig för de aflidna stamfäderna och patriarkerna, af hwilka Kristus utan twifwel wid sin uppståndelse uppwäckt några till det ewiga lifwet, utan äfwen predikat för några, som på Noas tid icke trodde och som wäntade på Guds långmodighet, d. ä. de der hoppades, att Gud icke skulle wara så grym emot menniskoslägtet; på det att de måtte erkänna, att deras synder genom Kristi offer skulle wara dem förlåtna.” L. — (V. 20) De menniskor, som förgingos i syndafloden, wille icke tro, fastän Noa för dem predikade i Herrens namn, 2 Petr. 2: 5, och derigenom att han byggde arken, kraftigt bewisade sanningen af denna uppenbarelse, som han af Herren hade undfått. Med långmodighet wäntade Gud på deras bättring i 120 års tid. Så wäntar han nu, att alla allestädes skola bättra sig, och dertill låter han förkunna sitt ord, se 2 Petr. 3: 9. Samma watten, som fördränkte hela den ogudaktiga werlden, war det medel, hwarigenom arken blef buren, och Noa och de som med honom woro blefwo frälste. I tron förkunnade Noa på sin tid Guds frälsande och straffande rättfärdighet. 2 Petr. 2: 5. I tron byggde han arken, ingick sedan deruti, anförtrodde sig och de sina åt Guds barmhertighet och blef buren öfwer den brusande floden. Alla som icke trodde, förgingos. Noas frälsning war både lekamlig och andelig. (V. 21) Syndaflodens watten nämnes här af aposteln såsom en liknelse af det heliga dopet. Såsom genom floden det ogudaktiga slägtet blef dödadt och begrafwet, men Noa blef räddad och ett nytt slägte uppstod, så blifwer i det heliga dopet den gamla menniskan dödad och begrafwen, och en ny menniska födes. Ny födelse sker genom kraften af Herrens ord, som är ett skapareord, och wattnet är härwid det jordiska, synliga medlet. Men icke det att köttets orenhet aflägges, eller att kroppen renas, icke detta är någon hufwudsak i dopet, såsom Judarne menade, utan ett godt samwetes förpligtelse till Gud, nemligen att Gud af nåd ingår förbund med den som döpes, och den som döpes anammar i tron förbundets löfte, renas från synden, förlossas från träldomen, uppstår från döden till lifwet, får ett godt samwete i denna försoning med Gud och ingår i trons friwilliga förbund med och förpligtelse till honom, detta är det, som frälsar själen, och allt detta sker genom Jesu Kristi uppståndelse. Den uppståndne frälsarens förklarade menniskonatur är den oändliga lifskälla, hwarutur den helige andes lifgifwande, pånyttfödande nådegåfwor utströmma, och i den sålunda pånyttfödda själen blifwer detta lifwets watten från himmelen en kalla med springande watten till ewigt lif. Joh. 4: 14; kap. 7: 38. Genom Jesu försoningsdöd är syndernas förlåtelse förwärfwad, och genom Jesu uppståndelse blifwa dessa gåfwor åt menniskan meddelade medelst ordet och sakramenten. Jemför 1 Mos. 6: 18. Rom. 6: 3–5. Kol. 2: 12, 13. Ebr. 10: 22. (V. 22) Den uppståndne Kristus, wår frälsare, är uppfaren till himmelen och upphöjd på Guds högra hand öfwer alla änglar och wäldigheter, Ef. 1: 20, 22, och häraf är klart, att hans magt och den oändliga rikedomen af hans frälsningsnåd och tillfyllestgörelse äro fullkomligt tillräckliga för alla syndare, som wilja blifwa frälste genom honom. Den som tror, han har ewigt lif, men den som icke tror Sonen skall icke få se lif, utan Guds wrede förblifwer öfwer honom. Joh. 3: 36. Fil. 3: 20, 21. Kol. 3: 4. Han är lifwets bröd; han är uppståndelsen och lifwet; han har det ewiga lifwets ord; hwar och en som lefwer och tror på honom, skall icke dö ewinnerligen. Joh. 11: 26.
4 Kapitlet.
Uppmaning till tålamod, trohet, waksamhet och kärlek.Då således Kristus har lidit för oss till köttet, så wäpnen ock I eder med samma sinne — ty den som har lidit till köttet har afstått från synd — Rom. 6: 8 f.
2 för att icke mer efter menniskors lustar, utan efter Guds wilja lefwa den i köttet återstående tiden. Rom. 12: 2. 14: 7 f. 2 Kor. 5: 15. Gal. 2: 20. 1 Tess. 5: 10. Ebr. 9: 14.
Då Kristus har gifwit sin menskliga natur i döden för oss och lidit utan gensägelse, kap. 3: 18; kap. 2: 23, så skola Jesu efterföljare bedja om nåd att likna honom i stilla tålamod och undergifwenhet i alla lidanden, som öfwergå dem. Och såsom Jesus genom sin död för oss alla wann seger öfwer synden, döden och djefwulen, så hafwa alla de lidanden, som Herren låter öfwergå de troende, många wälgörande werkningar, och deribland äfwen den, att de genom nåden bidraga att allt mera korsfästa och döda den gamla menniskan och qwäfwa
_641.jpg&oldid=348647){kind=link}