| 646 | Falske lärare. | Petri Andra Bref. | Kap. 2. |
medskapade frihet, att de kunde affalla. Då de missbrukade denna frihet och uppreste sin egen wilja emot skaparens wilja, så skedde affallet; och derpå följde förkastelsen och mörkrets kedjor. Både förstånd och wilja och alla deras härliga egenskaper blefwo bundna i mörker, och dessutom äro de bundna såsom fångar och förwarade under förbidelse af den tillkommande domen. Men att djefwulen och hans änglar ännu under detta förbidelsetillstånd hafwa en stor magt, bewisa många märkwärdiga ställen i Guds ord, såsom 1 Kon. 22: 19–22. Job 1: 6, 7. Sak. 3: 1, 2. Matt. 17: 18, 21. Luk. 13: 16. Upp. 12: 7 o. s. w. (V. 5) Den forna werlden, det ogudaktiga slägte, som fördränktes i syndafloden, blef warnadt och kalladt till bättring genom Noa, rättfärdighetens förkunnare. Allt ifrån begynnelsen har Gud uppenbarat för menniskorna rättfärdighetens wäg, ty Kristus utlofwades redan i paradiset efter syndafallet; och alla, som icke wilja blifwa delaktige af Guds rättfärdighet genom honom, störta sig sjelfwa i rättfärdighetens dom. Noas predikan wille de icke tro och lyda, för att derigenom blifwa rättfärdige, derföre kom Guds rättfärdighets dom öfwer dem genom floden. (V. 6—8) Sodoms synder woro för den rättfärdige Lot en daglig plåga; han led deraf, han suckade deröfwer, och säkert erhöll detta ogudaktiga folk många warningar genom Herrens tjenare Abraham, som war dem så nära, och genom Lot, se 1 Mos. 14: 22. Allt detta war förgäfwes, och derpå kom slutligen straffdomen öfwer dem. (V. 9) Lika wisst som Herren straffade de fallna änglarne och det ogudaktiga slägtet, som lefde då floden kom, och omstörtade Sodom och Gomorra genom eld från himmelen och satte dem till ett warnande exempel för alla ogudaktiga i alla tider, lika wisst är det, att alla orättfärdiga förwaras till domens dag, för att då dömas till ewig pina. Matt. 25: 46. Upp. 20: 15. Men till tröst för alla, som i tron på Kristus hafwa det sanna lifwet, nämner aposteln här deras frälsning framför de orättfärdigas dom. Herren bewarar sina trogna, att de icke affalla genom de swåra frestelserna, som bestå i syndens, werldens och djefwulens förförelsen och i mångahanda bittra lidanden. Så wisst som han frälsar dem ur frestelsen, frälsar han dem också från domen och fördömelsen, se 2 Tess. kap. 1. Matt. 25: 31–46. (V. 10) Alla orättfärdiga hafwa en förskräcklig dom att wänta, men i synnerhet de köttsliga och orena menniskor, som tillika äro så öfwermodiga, att de öppet förkasta både gudomligt och menskligt herrawälde och smäda härligheterna, hwarmed förstås änglar, äfwen de onda änglarne, hwilka skaparen ursprungligen beklädt med härlighet. Olydnad och förakt mot öfwerheten är alldeles stridande emot Guds ord, se Rom. 13: 1–7. 1 Petr. 2: 13, 14. Om så illa händer, att någon mensklig lag finnes, som en kristen för samwetets skull icke kan lyda, så måste han ådagalägga sin wördnad mot lag och öfwerhet på det sätt, att han tåligt och stilla lider det straff, en sådan lag ålägger, och således lider för Herrens skull, då han icke kan lyda för Herrens skull. Helt nyligen wisade sig i talrika uppror i många kristna länder det förfärliga okristliga sinne, som aposteln här beskrifwer. Denna upprorsande går hand i hand med otron och affallet från Kristus. (V. 11) Icke ens de helige änglarne, som äro så höga i magt och wäldighet, wåga i Guds närwaro fälla någon smädande dom emot dem, åt hwilka Gud har gifwit wärdighet och magt. Öfwerängeln Mikael dristade icke att sätta någon smädelsens dom öfwer djefwulen. Jud. 9. Huru mycket mindre böra då arma, swaga, kortsynta, syndiga menniskor understå sig att förakta och försmäda den öfwerhet, som är förordnad af Gud! Rom. 13: 1, 2.
12 Men dessa skola, såsom oskäliga djur, som af naturen äro födda till att fångas och förderfwas, då de smäda hwad de icke förstå, äfwen blifwa förderfwade genom sitt förderf
13 och få orättfärdighetens lön. De hålla för wällust att lefwa i kräslighet för dagen och äro skamfläckar och styggelser, som fråssa af sina bedrägerier i sina gästabud med eder;
14 de hafwa ögonen fulla med hor och oaflåtligen rigtade på synd, locka till sig obefästade själar och hafwa ett hjerta inöfwadt i girighet, förbannelsens barn.
Men dessa orena menniskor och lösa föraktare, v. 10, hafwa genom otro, blindhet och lastbarhet nedsjunkit uti en sådan djurisk natur, att de störta sig i förderf och undergång. Öfwer sådana ogudaktiga komma stundom grufliga straffdomar redan här i tiden just genom deras egna onda stämplingar. Till upprorsstiftare kan man med skäl räkna alla försumliga själaherdar, som söka egen winning och wällefnad, såsom här antydes, v. 13, ty genom dem uppstår och wäxer otron, blindheten, lastbarheten och upprorsanden hos folket. (V. 14) Hos dessa affälliga äro lösaktighet, orenhet och ett werldsligt sinne förenade, förbannelsen är en följd af detta tillstånd i själ och hjerta.
15 De hafwa öfwergifwit den raka wägen och gått wilse och följt Balaams, Bosors sons, wäg, hwilken älskade orättfärdighetens lön, 4 Mos. 22: 1 f. Jud. v. 11.
16 men fick tillrättawisning för sin öfwerträdelse: ett stumt arbetsdjur talade med menniskoröst och förhindrade profetens galenskap. 4 Mos. 22: 23 f.
Om Balaam, se 4 Mos. kap. 22 och 31: 8—16. Balaam war en träffande förebild af alla falska profeter och oredliga lärare i alla tider. För honom war det icke blott en gruflig förödmjukelse, utan ett straffande wittnesbörd om hans blindhet, då en åsna såg mera än han och talade med förståndig menniskoröst emot den galne profeten. Många falska lärare, som yfwas öfwer sin lärdom och sin wärdighet, komma ofta på skam genom enfaldiga menniskor, som de förakta såsom åsnor, men hwilka genom Guds ord
_650.jpg&oldid=348674){kind=link}