Johannes’ Första Bref.

Inledning.

Ehuru evangelisten och aposteln Johannes icke utsatt sitt namn i detta sändebref, och ingen särskild församling är nämnd, till hwilket brefwet allra först sändes, så har det dock i den kristna församlingen allt ifrån början warit med wisshet icke blott trodt, utan kändt, att Johannes har skrifwit det. I stil och tankegång öfwerensstämma Johannes’ bref fullkomligt med hans evangelium; och kyrkofäderne äro i sitt wittnesbörd derom ense, att detta bref är skrifwet af den lärjungen, som Jesus älskade. Redan i den apostoliska tiden uppstodo irrlärare bland de kristna, som på åtskilliga sätt wanstälde eller förnekade dels läran om Kristi gudom, dels läran om Kristi mandom, och med dessa förderfliga willfarelser förenades lösa tänkesätt, löshet ifrån sanningen, löshet ifrån Guds bud och lösaktighet i lefwernet. Dessa irrlärare föregåfwo, att man med kristendomen och med kärleken till Gud wäl kunde förena kärleken till fåfängan, werlden och synden. Cerintus, Nikolaiterna och andra förwillare uppträdde; och genom dem sökte fienden att strax i församlingens början utså ogräs ibland hwetet. Aposteln Johannes skrifwer i detta bref till de kristna de allra härligaste lärdomar, förmaningar och hugswalelser, men derjemte kraftiga warningar mot alla willoandar. Och emedan willfarelserna i alla tider utgå från samma orena källa och alltid gestalta sig twärtemot den gudomliga uppenbarelsens hufwudsanningar, så hafwa wår tids willoandar i grunden en märkwärdig likhet med den tidens irrlärare; och aposteln Johannes har icke blott wederlagt de willfarelser, som wisade sig medan han lefde, utan också de willfarelser, som nu i wår tid såsom en surdeg förderfwa Kristi kyrka, så att evangelii rena lära derigenom ofta blifwer på flerahanda sätt förnekad eller wanstäld. Emot alla sådana willfarelser innehåller detta bref icke blott wederläggning, utan sunda, kraftiga, himmelska läkemedel mot de sjukdomar, som genom willfarelsernas gift äro förorsakade, så att hwar och en, som will bruka dessa läkemedel rätt, blifwer också helbregda. Detta bref inskärper i all synnerhet, att den sanna tron på Jesus Kristus, Guds Son, werldens Frälsare, nödwändigt måste wara förenad med rättfärdig och helig wandel, samt kärlek till bröderna. Att wandra i ljuset och wandra i kärleken, dertill förmanar aposteln från början till slut, och med faderlig apostolisk kärlek tröstar han församlingen såsom sina andeliga barn med den höga sanningen om Guds ewiga kärlek, uppenbarad i Kristus Jesus till syndares frälsning och salighet.

1 Kapitlet.

Aposteln wittnar om Kristus såsom lifwet och uppmanar till wandring i ljuset.

Det som war från begynnelsen, det wi hafwa hört, det wi hafwa sett med wåra ögon, det wi hafwa beskådat och wåra händer hafwa widrört, om lifwets ord — Joh. 1: 1, 14. Luk. 1: 2. 24: 39. 2 Petr. 1: 16.

2 och lifwet wardt uppenbaradt, och wi hafwa sett och wittna och förkunna för eder det ewiga lifwet, som war hos Fadren och wardt uppenbaradt för oss —

3 det som wi hafwa sett och hört, det förkunna wi ock för eder, på det att äfwen I mån hafwa gemenskap med oss; men wår gemenskap är med Fadren och med hans Son, Jesus Kristus. Joh. 17: 21. 2 Kor. 1: 9.

Om lifwets ord, som war från begynnelsen, såsom aposteln har wisat i början af sitt evangelium, skrifwer han nu till församlingen det, som han och de andra apostlarne hade sjelfwe hört af Jesu mun och såsom ögonwittnen beskådat, nemligen honom sjelf och hans underwerk, hans död, hans uppståndelse och hans himmelsfärd, och det, som de till och med hade fått widröra med sina händer, den heliga lekamen, om hwilken han säger: Ordet wardt kött, och han bodde ibland oss. Joh. kap. 1. (v. 2) I det ewiga, personliga Ordet, Guds enfödde Son, war lifwet, och lifwet war menniskornas ljus. Joh. 1: 4. Då Guds Son blef menniska, då blef lifwet uppenbaradt; han kom från Fadren och uppenbarade sig i werlden för att gifwa werlden lif. Joh. 3: 16; kap. 6: 33. Kristus