| Kärlekens bud. | Johannes' Första Bref. | Kap. 2. | 653 |
kärleken är nödwändig, war äfwen skrifwet i lagen och allt ifrån början inplantadt genom evangelium, men måste för Guds folk alltid framhållas såsom ett nytt bud: ty kärleken kan icke finnas med något sant lif, utan derigenom att själen lefwer i Kristus, och detta lif är alltid nytt, och tron och kärleken måste beständigt förnyas. I Kristus har Guds kärlek bewisat sig såsom den högsta, fullkomligaste sanning; och då Kristi Ande werkar denna kärlek i de trogna, så att de i Kristus älska bröderna, så gör han ordet om kärleken sant i dem. I kärleken skola de wandra, så wandra de i sanningens ljus, som för dem är i Kristus uppgånget, och kärleken är lagens fullbordan.
9 Den som säger sig wara i ljuset och hatar sin broder, han är ännu i mörkret. 2 Kor. 13: 2. 1 Joh. 3: 14 f.
Der ljuset lyser i hjertat, der är kärlek. Der hat och kärlekslöshet herska, der är andeligt mörker, andelig död.
10 Den som älskar sin broder, han förblifwer i ljuset, och ingen förargelse är i honom.
11 Men den som hatar sin broder, han är i mörkret och wandrar i mörkret och wet icke hwart han går, ty mörkret har förblindat hans ögon.
Brödrakärleken är ett tecken till att själen har andeligt ljus. Den som älskar bröderna, bemödar sig att i kärleken wandra så, att han icke föregår sin nästa med ondt exempel, förargelse eller anstöt och sköter sig icke sjelf eller faller öfwer sådant, som länder andra till fall. Ps. 119: 165. (V. 11) Se v. 9. Den som wandrar i mörker och andelig blindhet, rusar fram på wägen till ewigheten, utan att weta hwart det bär. Ingen kunskap, ingen lärdom, ingen skarpsinnighet kunna gifwa ljus i detta mörker. Andeligt ljus kan icke finnas utan sann kärlek.
12 Jag skrifwer till eder, mina barn, ty synderna äro eder förlåtna för hans namns skull.
Wi se häraf, huru angelägen aposteln är derom, att de skola tro, att de hafwa syndernas förlåtelse för Kristi namns skull, ty af denna tros wisshet och glada förtröstan kommer kärlek och tacksamhet och kraft och frimodighet.
13 Jag skrifwer till eder, I fäder, ty J hafwen lärt känna den som är från begynnelsen. Jag skrifwer till eder, I ynglingar, ty I hafwen öfwerwunnit den onde.
Den härliga försäkran i v. 12 upprepar aposteln här särskildt för dem, som äro fäder eller ynglingar, ware sig i lekamligt eller andeligt afseende. Deraf, att de hade lärt känna Guds enfödde Son, som är af begynnelsen och af ewighet, och deraf, att de genom tron på Kristus hade blifwit förlossade ifrån Satans magt och wälde och öfwerwunnit den onde, skulle de weta, att Kristus hade frigjort dem från syndens band och lagens träldom, v. 12. Se kap. 5: 18. Gal. 4: 5, 6. Rom. 8: 15. Jer. 31: 34. Upp. 12: 11. Ef. 6: 13.
14 Jag har skrifwit till eder, mina barn, ty I hafwen lärt känna Fadren. Jag har skrifwit till eder, I fäder, ty I hafwen lärt känna den som är från begynnelsen. Jag har skrifwit till eder, I ynglingar, ty I ären starke, och Guds ord förblifwer i eder, och I hafwen öfwerwunnit den onde.
Aposteln upprepar dessa härliga försäkringar och menar i synnerhet det som står i v. 12, hwilket han här särskildt tillämpar på barnen i församlingen och dem, som nyligen kommit till tron, så att de woro andeliga barn. Dessa skulle fröjda sig, att de lärt känna Fadren i Kristus, och woro Guds barn, fastän de ännu icke hade erfarenhet i striden mot den onde, v. 13. De kände Fadren och Sonen, v. 13, och i denna lefwande kännedom är syndernas förlåtelse och ewigt lif. Åter påminner han fäder och ynglingar om allt det, som han förut hade skrifwit i sitt evangelium och i det föregående af detta bref. Kraften och starkheten att öfwerwinna den onde finner själen i Guds ord allena.
15 Älsken icke werlden, icke heller de ting, som äro i werlden. Om någon älskar werlden, i honom är icke Fadrens kärlek. Rom. 12: 2. Jak. 4: 4.
Med werlden menas här allt det onda i werlden, synden, werldsanden, fåfänglighetens band, allt hwad som werkas af honom, hwilken kallas denna werldens gud, 2 Kor. 4: 4. Både den onde och hans werk, syndens och werldens wäsende skall en kristen öfwergifwa och undfly. Se Joh. 12: 31. Ef. 2: 2. 2 Petr. 1: 4.
16 Ty allt det som är i werlden, köttets begärelse och ögonens begärelse och lefwernets högfärd, det är icke af Fadren, utan af werlden.
Här förklarar aposteln widare, hwad han menar med werldswäsendet, v. 15, ty werldswäsendet har sin grund i menniskans syndaförderf, och detta förderf har i synnerhet tre hufwudrötter. Köttets begärelse betyder all begärelse till otukt, yppighet och wällefnad; ögonens begärelse syftar på winningslystnad och girighet, och lefwernets högfärd innefattar högmod och ärelystnad o. s. w., således begärelsen att njuta, begärelsen att ega, begärelsen att herska och hafwa ära, magt och wälde. Allt detta hörer icke till den ursprungliga menniskonaturen, såsom den af Gud blef skapad, utan inkom genom syndafallet och har sedan blifwit i werlden rådande.
17 Och werlden förgås och hennes lusta, men den som gör Guds wilja, han förblifwer ewinnerligen. Es. 40: 6. 2 Kor. 7: 31.
Här menas icke egentligen werldsbyggnaden, denna synliga skapelse, som också skall förgås, se 2 Petr. 3: 10, 11, utan här menas, i synnerhet werldsmenniskorna och allt det, som de älska och hwaruti de hafwa sin lust, v. 16,
_657.jpg&oldid=348695){kind=link}