| 674 | Tro och gerningar. | Jakobs Bref. | Kap. 2. |
sanning bewittnades af hans försakande lydnad i Isaks offrande. Aposteln säger: Wardt icke Abraham rättfärdiggjord genom gerningar, då han bar sin son Isak upp på altaret? Du ser, att tron medwerkade med hans gerningar, och att genom gerningarna wardt tron fullkomnad och skriften uppfyld, som säger: ”Men Abraham trodde Gud, och det wardt honom räknadt till rättfärdighet”; och han wardt kallad Guds wän. I sen, att en menniska blifwer rättfärdigad af gerningar, och icke af tro allenast, en tro, utan eller skild från gerningar. Aposteln säger uttryckligen, att Abrahams tro, icke hans gerningar, wardt honom räknad till rättfärdighet, nemligen inför Gud, hwilket skedde många år före Isaks offrande; men att hans tro medwerkade med eller till hans gerningar, d. ä. lifwade och dref honom wid detta så stora troswerk, och wardt fullkomnad genom gerningarna, d. ä. gerningarna bewittnade, att hans tro war sann och lefwande, och att hans tro så helt och hållet stödde sig på Herrens ord, såsom om han sett deras fullbordan för sina ögon. Då aposteln så bestämdt förklarar, att Abrahams tro wardt honom räknad till rättfärdighet, och hans ändamål är, att tillbakawisa den döda tron och blotta förståndskunskapen om Guds frälsningsnåd i Kristus, så kunna hans ord, att Abraham wardt rättfärdiggjord genom gerningar, icke förstås om rättfärdiggörandet inför Gud, helst detta långt förut war skedt med Abraham, utan om rättfärdiggörandet inför menniskor, hwilka icke, såsom Gud, kunna se tron i hjertat, hwarföre ock Paulus säger i Rom. 4: 2: Om Abraham wardt rättfärdiggjord genom gerningar, så har han en berömmelse; dock icke inför Gud, således blott inför menniskor. Då skrymtarens muntro är så ganska bedräglig, måste tron af gerningarna warda känd och bewittnad såsom sann och lefwande. Abraham war redan genom tron, som just afstår från all egen förtjenst och wärdighet och håller sig allena till Guds nåd, rättfärdig inför Gud, utan gerningar, 1 Mos. 15: 6; men af menniskor kunde han icke för rättfärdig hållas, utan gerningarnas intyg; och huru skulle Gud eljest warda prisad bland menniskor? Derföre säger ock Herren wid Isacs offrande: Nu wet jag, att du fruktar Gud. Att Gud wisste detta förut, förstå wi wäl; men han wille betyga det så wäl för Abraham sjelf, att han sjelf skulle hafwa ett wittnesbörd, som ock för all werlden, sitt namn till pris, hwarföre ock Jakob erinrar, att Abraham wardt kallad (af menniskor) Guds wän. Så heter det ock i Ebr. 11: 2: I tron hafwa de gamle fått wittnesbörd, nemligen att de blifwit Gud wälbehaglige. Det måste wara detta dubbla rättfärdiggörande, eljest är tron icke sann, eljest warder Gud icke prisad. Först rättfärdiggörelsen inför Gud genom Jesu blod, om hwilken skriften lärer, att den winnes genom tron på Jesus Kristus, som låtit utgjuta sitt blod till syndernas förlåtelse och uppfylt Guds af oss brutna lag, och sedan rättfärdiggörandet inför den förnuftiga skapelsen genom gerningarna, hwilka flyta af tron såsom dess frukt, om hwilka Jakob här lärt, att man igenom dem såsom Abraham, då han wille offra sin son Isak, erkännes för en rättfärdig och gudfruktig menniska, till och med för en Guds wän. Derföre skall ock på den yttersta dagen domen afkunnas efter gerningarna, som äro de för all werlden synliga wittnesbörden om tro eller otro. Och i Upp. 12: 10, 11 säges oss, att de helige i himmelen betyga med fröjderop, att deras bröder på jorden hafwa genom denna dubbla rättfärdiggörelse wunnit sin sak emot djefwulen, deras anklagare. De hafwa nemligen öfwerwunnit honom för Lammets blods skull, hwarpå de i tron åberopat sig emot all anklagelse för synd och orenlighet, att deras synder således äro dem rättwisligen förlåtna för Lammets utgjutna blods skull, såsom den tillräckliga lösepenningen, hwilken betager djefwulen all rätt till dem och afwisar hans oaflåtliga fordran, att syndaren skall utlemnas åt honom såsom hans egendom. Men de hafwa ock tillika såsom frukt af Lammets försonande, rättfärdiggörande och renande blod öfwerwunnit honom för deras wittnesbörds ords skull, i det de frimodigt bekänt sin tro på Lammet med mun och werk, icke älskande sitt lif intill döden. Genom detta dubbla rättfärdiggörande warder åklagarens mun tillstoppad. Härmed öfwerensstämma Pauli ord i Rom. 10: 10: Med hjertat tror man till rättfärdighet,
_678.jpg&oldid=348758){kind=link}