| Tro och gerningar. | Jakobs Bref. | Kap. 2, 3. | 675 |
och med munnen bekänner man till frälsning. Genom hjertats tro är jag rättfärdiggjord, hwilket är det inre wilkoret för min frälsning från synden och döden; men det wore ej någon sannskyldig rättfärdiggörelse, likasom tron icke wore någon sann och lefwande tro, om icke tron, som undfår rättfärdigheten, också i det yttre fulländade sig i trons frukter, och rättfärdigheten, som winnes genom tron, alltså fulländade sig i min fullkomliga frälsning från synden. Derföre: Jesus Kristus för oss inför Gud till rättfärdighet och uti oss till helgelse. Han har dött för alla, på det att de som lefwa icke mera må lefwa för sig sjelfwa, utan för honom, som för dem har dött och uppstått. 2 Kor. 5: 15. Är jag genom tron Guds barn, så måste ock barnasinnet wisa sig. Är Guds beläte genom tron på Kristus återstäldt i mig, så måste dragen deraf uppenbara sig. Är den gamla menniskan igenom tron korsfäst med Kristus, så kan hon icke få sin wilja. Har Kristus genom tron blifwit min Herre, så måste, det wisa sig, att jag är hans tjenare. Är samwetet genom tron renadt i Jesu blod, så kan och måste det beflita sig att wara obesmittadt. Trons lif kan lika litet som annat lif förblifwa fördoldt. Men lif först, hwilket jag icke kan gifwa mig sjelf, och sedan lifswerksamhet. Följer icke det senare, så är det förra icke sant. Detta drifwa apostlarne med stort eftertryck: Såsom I nu hafwen mottagit Herren Kristus Jesus, så wandren i honom. Kol. 2: 6. Såsom Kristus wardt uppwäckt från de döda genom Fadrens härlighet, så skola ock wi wandra i ett nytt lefwerne. Rom. 6: 4. Allt detsamma, som Herren sjelf säger: Den som förblifwer i mig och jag i honom, han bär mycken frukt, ty mig förutan kunnen I intet göra. Joh. 15: 5. Det är nu denna sidan af saken eller trons frukter i bekännelsen och lofwet, i lydnaden och försakelsen m. m., hwilket allt sammanfattas i kärleken, det är detta som Jakob drifwer och wisar, att der detta icke finnes, der är tron död. Detsamma drifwer ock Paulus, sedan han först lärt huru syndaren blifwer benådad, rättfärdig och pånyttfödd. Guds ord går ut på att lära oss twå stycken: 1:o huru wi få nåd hos Gud, syndernas förlåtelse, rättfärdighet, barnaskap m. m., nemligen genom tron på Kristus, att allt hwad han gjort och lidit såsom wår medlare, är wårt, och 2:o huru wi sedan, Guds namn till pris, skola lefwa efter Guds ord och göra wår nästa i kärleken, såsom Gud i nåd har gjort oss”.
3 Kapitlet.
Tungans missbruk. Den sanna wisheten.Blifwe icke, mina bröder, många af eder lärare, wetande, att wi skola få strängare dom.
2 Ty i många stycken fela wi alla. Om någon icke felar i ord, är han en fullkommen man, som äfwen förmår tygla hela sin kropp. Ords. 20: 9. Pred. 7: 21. Jak. 1: 26.
(V. 1) Hos nywäckta själar ligger ofta ett stort begär att söka omwända andra till tron och att blifwa lärare eller ledare för andra, fastän man ännu sjelf icke hunnit till någon grundlig sjelfkännedom eller rätt insigt i nådens stora hemlighet. Den gnista af ljus, som för dem sjelfwa är så ny, äro de i fara att anse såsom ett alldeles nytt ljus; de besinna icke heller det stora answar, som är förenadt med lärarekallet, och huru noga läraren bör wäga sina ord, att icke något oriktigt och förwillande talas, och att man icke försyndar sig med hårdt dömande öfwer andra. Se Matt. 7: 1–5. Luk. 6: 41, 42. (V. 2). Den, som will lära andra, måste först och främst för sin egen del wara genom Guds nåd frigjord från syndens skuld och herrawälde och alltså wara i stånd att regera och beherska sig sjelf. Att försynda sig med tungan är, ty wärr! så wanligt äfwen bland kristna, att man ganska sorgfälligt måste wara på sin wakt emot denna synd, för att genom Herrens hjelp blifwa bewarad derifrån. Aposteln will med denna warning wisa, att den menniska, som ännu icke har den insigt, den ödmjukhet, den kärlek och det tålamod o. s. w., att hon kan beherska sin tunga och ännu mera sin kropp i öfrigt, är icke skicklig att wara lärare. Att således ingen missbrukare af Guds namn, ingen swärjare, ingen ohöfwisk skämtare duger till läroembetet, är alldeles klart.
3 Se, wi lägga betslen i hästarnas mun, att de skola lyda oss, och styra dermed hela deras kropp.
Se Ps. 32: 9. Aposteln framställer här utförligare den wigtiga warning, som står i kap. 1: 19.
4 Se, äfwen skeppen, som äro så stora och framdrifwas af starka windar, styras af ett litet roder hwarthän rodermannens åstundan will.
5 Så är ock tungan en liten lem och
_679.jpg&oldid=348761){kind=link}