| Satan bindes. | Uppenbarelse. | Kap. 19, 20. | 723 |
Sannfärdig, v. 11, men han hör tillika ett namn, som ingen känner utan han sjelf, hwilket icke, såsom de andra namnen, uttrycker hans förhållande till menniskorna, utan hans förhållande till Fadren. Winpressens trampande, v. 15, betyder straffdomen öfwer fienderna, v. 19, 21. Es. 63: 3–6. Upp. 14: 19, 20.
17 Och jag såg en ängel stå i solen, och han ropade med hög röst, sägande till alla foglar, som flögo midt på himmelen: Kommen hit, församlen eder till Guds stora gästabud, Hes. 39: 17 f.
18 att I mån äta konungars kött och befälhafwares kött och starkes kött och kött af hästar och af dem som sitta på dem och kött af alla, fria och trälar, små och stora.
Under denna bild framställts nu den blodiga dom, som öfwergår Kristi församlade fiender, se Hes. kap. 39. Es. 66: 15, 16. Denna straffdom utföres dels genom eld från himmelen, med hagel och störtregn, se Es. 30: 27–33. Ps. 97: 3–6; dels genom sådan förblindelse, att den ene faller genom den andres swärd, se Hes. 38: 20–22; dels genom hastigt förstörande pest. Sak. 14: 12, 13.
19 Och jag såg wilddjuret och konungarne på jorden och deras härskaror församlade att strida med den som satt på hästen och med hans här.
Till denna strid hafwa de under gestalt af paddor framstälda orena andar, som utgå af drakens och wilddjurets och den falske profetens mun, kap. 16: 13, församlat dessa konungar med deras härar. Det är mot Kristus de wilja strida, då de draga ut, för att omintetgöra hans folk, som då i synnerhet gäller Israel, Sak. 14: 1–5, men äfwen de kristna, ty båda utgöra då ett förenadt andligt Israel.
20 Och wilddjuret wardt gripet tillika med den falska profeten, som i dess åsyn hade gjort tecken, med hwilka han hade förwillat dem som hade tagit wilddjurets märke och tillbedt dess bild; de blefwo båda lefwande kastade i eldsjön, som brinner med swafwel. Upp. 13: 12. 14: 10. 20: 10.
Straffdomen öfwer Sodom och Gomorra utgjorde förebilden till denna slutliga straffdom, som går öfwer Guds fiender, då deras ondska stigit till sin höjd, och denna straffdom skall gå i sådan fullbordan, att den blifwer synlig äfwen för dem, som lefwa i sitt förgängliga kropp här på jorden. Se Es. 30: 33; kap. 66: 24. Jemför 4 Mos. 16: 31–35.
21 Och de öfriga blefwo dräpte af den som satt på hästen, med det swärd, som utgick från hans mun, och alla foglarna blefwo mättade af deras kött.
Efter wilddjurets och den falske profetens dom går nu straffet öfwer deras församlade härar, som alltså med sin fulla wilja deltagit i striden. Herren wedergäller i sin rättfärdighet hwar och en efter hans gerningar.
20 Kapitlet.
Satan bindes. De troende regera med Kristus. Satans lösgifwande. Domen.Och jag såg en ängel nedstiga från himmelen, som hade nyckeln till afgrunden och en stor kedja i sin hand.
2 Och han grep draken, den gamle ormen, hwilken är djefwulen och Satan, och band honom för tusen år. Upp. 12: 9.
3 Och han kastade honom i afgrunden och tillslöt och förseglade den öfwer honom, på det att han icke mer skulle förwilla folken, förr än de tusen åren woro fulländade; derefter skall han warda lös för en liten tid.
Sedan straffdomen gått öfwer wilddjuret och den falske profeten samt deras härar, går nu ock en dom öfwer Satan, som bindes i afgrunden för en bestämd tid, så att han under denna tid icke har magt på jorden att förföra och fresta menniskorna till synd och att plåga Guds folk. Men detta är ännu icke den yttersta domen öfwer Satan och dem, som med honom till slut skola kastas i den brinnande sjön, se v. 10—15. Under den ännu öfriga tiden på jorden skola rättfärdighet och frid blomstra, se Es. 59: 18–21; kap. 60; kap. 62. Men det fallna menniskoslägtets syndiga natur är med allt detta ingalunda omintetgjord, arfsynden är qwar, och menniskorna kunna synda, utan att de af Satan dertill förföras och retas. Se Es. 65: 20.
4 Och jag såg troner, och de satte sig på dem, och dem gafs domsrätt; och jag såg de för Jesu wittnesbörds och Guds ords skull halshuggnas själar och dem som icke hade tillbedt wilddjuret eller dess bild och icke hade tagit märket på sin panna och på sin hand, och de blefwo lefwande och regerade med Kristus i tusen år. Matt. 19: 28. Upp. 6: 9 f.
Dessa helige äro nu uppståndne och förklarade, såsom Johannes fick skåda dem, och de få deltaga instämmande i den dom, som nu gått öfwer sanningens fiender: böneropet har blifwit hördt, kap. 6: 10, 11. De heliga regera med Kristus. Det faller af sig sjelf, att Kristi tillkommelses uppenbarelse icke innebär, att han skall wara i synlig måtto närwarande och på synligt sätt regera öfwer den här i timligheten i kroppen lefwande delen af sin församling. En sådan uppfattning af denna regering och de tusen år, som här nämnas, bedömes i wåra symboliska böcker med rätta såsom en grof willfarelse. Den himmelske konungens och de heligas regering måste wisserligen hafwa en ganska stor
_727.jpg&oldid=348901){kind=link}