| 78 | Ps. 6. | Psaltaren. |
3. HERre, war mig nådelig, ty jag är swag; hela mig, HERre, ty mina ben äro förskräckte.* *Job 6: 4. Ps. 13: 2, 3. Es. 38: 17.
Så är Herrans wilja, att den ångerfulla och om frälsning angelägna menniskan skall bedja om nåd med ett förkrossadt hjerta och wända sig till den läkaren, som helbregda gör den af syndens gift sjuka själen. I syndaångren är ångesten stundom så stor, att förskräckelse och bäfwan liksom genomtränga märg och ben. Men ofta händer, att den ånger, som föregår rättfärdiggörelsen, icke är så stark, utan själen kommer sedan wid något annat tillfälle uti en sådan inre kamp, liksom uti en degel, för att smältas och widare renas och luttras. I wiss mening måste syndaångren också dagligen fortsättas i den dagliga bättringen. Men ingen blifwer delaktig af Guds nåd i Christo Jesu och får sina synders förlåtelse, utan att en sådan ånger och syndabekännelse föregår, hwarigenom man erkänner sig en ewig fördömelse wärd wara, och anser hela sitt förflutna lif såsom syndigt, ty utan en sådan erfarenhet af syndanöden ropar ingen om nåd för Christi förtjensts skull allena eller frågar efter Hans rättfärdighet, och tror således icke på Christum allena.
4. Och min själ är swårligen förskräckt; ack HERre, huru länge?
Själens ångest och förskräckelse warade hos David länge, och han längtade i denna nöd efter nådens ljus. Så är hos den om sin frälsning angelägna själen hunger och törst efter rättfärdighet, nemligen efter Herran Jesum, som är lifsens bröd och den lefwande helsobrunnen, i hwilken själen får syndernas förlåtelse, rättfärdighet och nytt lif.
5. Wänd dig, HERre, och undsätt min själ; hjelp mig för din mildhets skull.
Så länge menniskan ännu känner syndaskulden på sitt samwete, så är det såsom om Herren wore från henne bortwänd; ty hon får icke i tron se Hans milda ansigtes ljus i Christo, utan endast den förtärande wredeselden, och hon måste derföre bedja: Herre, wänd dig till mig igen! Se Ps. 90: 13.
6. Ty i döden tänker man icke på dig; ho will tacka dig i helwetet?* *Ps. 30: 10. Ps. 88: 11, [et]c. Ps. 115: 17. Es. 38: 18, 19.
Menniskan är skapad efter Guds beläte för att älska, ära och prisa Gud i tid och ewighet. Detta är Guds wilja och det ändamål, för hwilket menniskan blef skapad. Genom synden är Guds beläte förloradt och menniskan är icke i stånd att af egen kraft blifwa ett heligt Guds barn och lefwa till Guds ära här i tiden, eller att göra sig salig och prisa Honom i ewighet, Skall nu med den fallna menniskan det ändamål kunna winnas, till hwilket hon är skapad och återlöst, så måste hon blifwa rättfärdiggjord och pånyttfödd genom Guds Andas nåd och Hans ord. derföre beder David om detta nya lif, om själens frälsning. Både skapelsen, uppehållelsen och återlösningen, så wäl som hela Guds uppenbarade kärlek wisar, att Han will af menniskan hafwa lof och pris. Denna frälsning är liksom ett behof för Hans af barmhertighet brinnande hjerta. Det är till detta brinnande fadershjerta David wänder sig i sin ångest och fattar det med trons hand, såsom om han wille säga: Om du låter mig dö i mina synder, så är den själ förlorad, som för dig är så dyrbar; den kan då aldrig prisa dig, och det ändamål, hwartill du skapat och återlöst mig, uppfylles då icke; derföre fräls mig för din äras skull, att jag må prisa dig i ewighet!
7. Jag är så trött af suckande; jag gör min säng flytande i hela natten; och wäter mitt läger med mina tårar.
8. Mitt ansigte är förfallet af sorg, och är gammalt wordet; ty jag warder trängd på alla sidor.
Här lära wi känna den rätta syndaångren, känslan af Guds wrede, hjertats förkrosselse, den sorg, som är efter Guds sinne, som åstadkommer bättring till salighet. I detta tillstånd känner själen sig trängd på alla sidor, hon tränges af synden och af Guds wrede, och emedan hela werlden är i Herrans hand, så har hon allting emot sig.
9. Wiker ifrån mig, alle ogerningsmän;* ty HERren hörer min gråt. *Matth. 7: 23; cap. 25: 41. Luc. 13: 27.
Då själen träder inför Herran med sådan syndabekännelse och bön, så får hon, redan medan hon beder, tröst af Herran och wisshet, eller åtminstone hopp om bönhörelse. Häruti ligger redan en känsla af seger öfwer synden och alla fiender. Själen kan i tron bjuda de andeliga fienderna, djefwulen och onda menniskor, att wika; hon kan befalla det i Herrans namn. Hjertat är i tron förwissadt, att Herren sjelf befaller dem detta och beskyddar den, som tager sin tillflykt till Honom.
10. HERren hörer min bön; min bön anammar HERren.
11. Alla mina fiender komme på skam, och förskräckes swårligen; wände sig tillbaka och komme på skam hasteligen.* *Ps. 83: 17.
Tron emottager nåden af Herran. I tron skådar den bedjande själen sin seger, synden öfwerwinnes, djefwulen kommer på skam hasteligen; ty så snart den ångerfulla själen kan af nådesordet förmås att fly till sin Gud och Frälsare, så blir hon ett Guds barn, synden förlåtes, djefwulen förlorar sitt byte, werlden och ogudaktiga menniskor komma äfwen på skam, ty de kunna icke öfwerwinna den af Guds nåd frälsta själen, och förr eller sednare måste de förskräckas för den Allsmäktiges wrede. Lycklige de, som förskräckas i nådens tid och göra bättring! v. 4. Alla obotfärdiga motståndare måste förskräckas då, när deras förskräckelse blifwer allmän och ewig. Uppb. 6: 15, 17.
I denna härliga Psalm är bättringens och salighetens wäg, ångrens och trons wäg tydligen
_082.jpg&oldid=344784){kind=link}