| 88 | Ps. 16, 17. | Psaltaren. |
är. Dem som Han hafwer beskärt m. m. dem hafwer Han ock gjort härliga. Se Rom. 8: 29, 30. Joh. 17: 19–24.
4. Men de, som efter en annan löpa, skola stor bedröfwelse hafwa; jag will icke offra deras drickoffer med blod, eller föra deras namn i min mun.
Alla afgudadyrkare och hwarje oomwänd menniska, som icke will lyda salighetens ord, löper efter en annan. Alla, som wilja upprätta sin egen rättfärdighet och deri blifwa saliga, alla, som wilja hjelpa sig sjelfwa efter sina egna tankar eller efter andra menniskors påfund, de löpa efter en annan, de löpa efter den osynlige förföraren, som är en mandråpare af begynnelsen. Dessa alla skola stor bedröfwelse hafwa, ofta här i tiden och ännu förskräckligare i ewigheten. Emedan de löpa efter en annan, kan Christi försoningsoffer icke hjelpa dem. De wilja offra såsom Cain efter eget godtycke sådana drickoffer, som äro liksom af deras eget orena blod (se Es. 66: 3). Dessa offer antagas icke af Herran. De tro icke på det enda syndoffret, på Guds Lam, som borttager werldens synder, derföre kan Han icke föra deras namn i sin mun, icke känna dem såsom sina, Luc. 13: 25, 27, och icke bekänna dem inför sin fader. Matth. 10: 33.
5. Men HERren är mitt gods och min del; du uppehåller min arfwedel.
Grt.: Herren är min del och min kalk. I Fadrens gemenskap war Sonens högsta fröjd och salighet äfwen i förnedringstillståndet, och Hans trogna wilja hafwa Honom till sin del, och Han wederqwicker deras själ, såsom win wederqwicker kroppen, hwilket är en ofta förekommande liknelse. Sonens arfwedel äro Hans återlösta, Hans heliga och härliga, v. 3. Ps. 2: 8. Denna arfwedel uppehålles af Fadren. Joh. 17: 11.
6. Lotten är mig fallen i det lustiga; mig är en skön arfwedel tillfallen.
Den ljufliga lotten är Fadrens rike och den sköna arfwedelen den frälsta församlingen. Se Ps. 45.
7. Jag lofwar HERran, den mig råd gifwit hafwer; tukta mig också mina njurar om natten.
Så prisar Sonen sin himmelske Fader för den Heliga Andas gåfwor utan mått, med hwilka Han såsom menniska blifwit utrustad. Andans rikedom är ljus och råd och wishet m. m. Se Es. 11. Tukta, grt.: mana. Njurarne beteckna menniskans innersta tankar och känslor, som hos Jesus stodo i beständig brinnande kärleksgemenskap med den himmelske Fadren. Af detta råd och denna maning i själens djup, måste äfwen de trogna i Christo wara delaktige.
8. Jag hafwer HERran för ögonen alltid: ty Han är mig på högra handen;* derföre skall jag wäl blifwa wid mig.† *Ap.G. 2: 25. †Es. 50: 7, 8.
9. Derföre gläder sig mitt hjerta, och min ära är glad, och mitt kött skall säkert ligga.* *Ps. 31: 8.
Så uttryckes Sonens innerliga förtröstan på Fadren, att Han icke blott skall blifwa uppehållen, utan att kroppen efter döden skall blifwa bewarad i ro och utan tecken till förgängelse intill uppståndelsestunden. Se Ap.G. 2: 25; cap. 13: 35.
10. Ty du skall icke låta min själ uti helwete; och icke tillstädja, att din Helige ser förgängelse.* *Ap.G. 2: 31; cap. 13: 35.
Helwete bet. här döden. Så prisar Sonen på förhand sin Fader för den segerrika uppståndelsen, hwarmed Han beseglade honom. Rom. 1: 4. Christi heliga lekamen kunde icke undergå förgängelsen, ty döden hade ingen makt öfwer Honom och försoningswerket war redan genom den friwilliga döden fullbordadt.
11. Du kungör mig wägen till lifwet; för dig är glädje tillfyllest, och lustigt wäsende på din högra hand ewinnerligen.* *Ps. 21: 7. Ebr. 8: 1.
Uppståndelsen och himmelsfärden, samt den ewiga upphöjelsen på Fadrens högra hand äro här ämnet för den fortsatta lof- och tacksägelsen, hwarmed Fadren prisas.
Såsom de trogna få följa sin Frälsare genom döden till lifwet, Rom. 6, så få de i tron och i hoppet redan i detta lifwet prisa Herran för den seger, Han will skänka dem, för uppståndelsen till ewinnerligt lif och för den sköna himmelska arfwedelen. Se 1 Joh. 3: 2.
17. Psalm.
Om ren lära, helig wandel.En bön Davids. HERre, hör rättheten; gif akt uppå mitt rop, förnim min bön, den icke utaf en falsk mun går.* *Ps. 66: 18, 19.
Denna bönepsalm står uti nära sammanhang med den föregående. Det är Christi anda i församlingen, som talar både här och annorstädes i Psalmerna; derföre är det lätt förklarligt, att somliga uttryck handla mera uteslutande om Christus, och andra deremot mera uteslutande om den trogne, som beder. Se Rom. 8: 14, 15.
2. Tala du i min sak; och se du uppå hwad rätt är.* *Ps. 26: 1.
3. Du pröfwar mitt hjerta, och besöker det om natten, och ransakar mig, och finner intet; jag hafwer satt mig före, att min mun icke öfwerträda skall.* *Ps. 39: 2.
I nattens stillhet och i bedröfwelsens mörker föras de fromma till djupare eftertanke och sjelfpröfning, och det är då Herrans Ande, som ransakar dem. Hos de trogna finner Herren sin Sons rättfärdighet, som betäcker dem, och då will Han icke finna deras synder och deras eget ofullkomliga wäsende. Hela själen är med nytt
_092.jpg&oldid=344814){kind=link}