| 104 | Ps. 30, 31. | Psaltaren. |
3. HERre, min Gud, då jag ropade till dig, gjorde du mig helbregda.
Synden är för själen såsom en förtärande sjukdom, och syndernas förlåtelse är själens helbregdagörelse.
4. HERre, du hafwer fört min själ utur helwetet; du hafwer behållit mig lefwande, der de i helwetet foro.
David hade redan sett många af sina ogudaktiga fiender dö i deras synder och taga en ända med förskräckelse, såsom Saul, Absalom, Achitophel m. fl. Han kände i sin hjerta, att han, likasåwäl som de, hade förtjent att dö i synden, och prisar derföre Guds barmhertighet, som hade uppehållit honom. I ångrens och syndanödens tillstånd, då menniskan känner sig wara ett wredens barn, finner hon sig stundom i sådan ångest, att hon liksom ser helwetet framför sig eller till och med känner en försmak deraf, och när hon då af Herrans Ande blifwer förd till nådastolen, och syndaskulden afplanas i försoningsblodet, så känner hon sig såsom förd utur helwetet till himmelen och från döden till lifwet.
5. I helige, lofsjunger HERranom: och tacker i Hans helga högtid.
6. Ty Hans wrede warar ett ögonblick*; och Han hafwer lust till lif: om aftonen warar gråten, men om morgonen glädjen. *Es. 54: 7, 8. Joh. 16: 19, 20. 2 Cor. 4: 17.
Så fröjdar sig den själ, som funnit förlossning, och wille gerna uppfordra alla Herrans helige, både i himmelen och på jorden att deltaga i denna fröjd och lofsång. ”Det warder glädje i himmelen öfwer hwarje syndare, som sig bättrar”. Luc. 15: 7. De helige der lofsjunga Herran med församlingen på jorden, hwarje gång ett hjerta blifwer inwigdt till Herrans tempel. Herren hafwer lust till lif. Han hafwer lust att skona, förbarma sig och förlåta. Så snart en menniska kommer till en rätt syndaånger och åstundan efter nåd, så hafwer Han lust att förbarma sig och förwandla gråten i glädje. Här i tiden warar Guds wrede blott ett ögonblick och upphör, så snart man söker nåden i Christo. Äfwen de swåraste pröfningar eller straffdomar här äro korta i jemförelse med de fridsdagar, Herren skänker. Men i ewigheten är Guds wrede öfwer de förtappade ewig.
7. Men jag sade, då mig wäl gick: Jag skall aldrig omkull ligga.
8. Ty du, HERre, hafwer igenom din goda wilja gjort mitt berg starkt: men då du bortdolde ditt ansigte, förskräcktes jag.
Då allting går wäl i timliga ting, inslumrar själen lätteligen uti säkerhet, och om detta sker, så kommer från Herran någon kraftig warning. Då komma bedröfwelsemoln, som bortskymma Hans ansigte, och själen förskräckes, såsom David i den swåra hemsökelsen af pesten ibland hans folk ock samwetsqwalen i hans hjerta.
9. Jag will, HERre, ropa till dig; HERran will jag bedja.
10. Hwad nytta är i mitt blod, när jag död är? Mån ock stoftet* tacka dig, och förkunna din trohet? *Ps. 6: 6.
De, som dö i synden, kunna aldrig prisa Herran. Derföre fröjdar sig David med tacksamt hjerta, att han blifwit skonad, och kunde med wisshet om nåd och förlåtelse tacka och prisa Honom i församlingen.
11. Hör, HERre, och war mig nådelig: HERre, war min hjelpare.
12. Du hafwer förwandlat mig min klagan uti fröjd: du hafwer afklädt mig min säck; och omgjordat mig med glädje.
13. På det min ära* skall lofsjunga dig, och icke tyst warda: HERre, min Gud, jag will dig tacka i ewighet. *Ps. 57: 9. Ps. 108: 2, [et]c.
Nöden och bedröfwelsen framställas i v. 12 under bilden af en säck, d. ä. den grofwa trånga hårklädnad, som brukades i djup sorg. Gördelen deremot är en bild både af styrka och prydnad. Syndernas förlåtelse och hjertats fullhet af sanningens ord gifwer åt själen både fasthet och skönhet. Med sanningens kraft är hon rustad till strid mot fienderna och till wandringen på lifsens wäg.
Min ära, v. 13, d. ä. min själ. Det är isynnerhet i själen Guds härlighet will uppenbara sig, såsom Han uppenbarade sin härlighet genom ett klart sken mellan Cherubim i det allraheligaste.
Af Psalmens hela innehåll finna wi, att den likaså fullkomligt passar wid hjertats inwigning till ett Herrans tempel, då en syndare sig omwänder och bättrar, som den passade wid templets inwigning i Jerusalem. Den syftar äfwen på den beständiga inwigningen af det lefwande templet, som är församlingen, och på den slutliga stora inwigningen af Guds tabernakel bland menniskorna. Uppb. 21: 3, då hela Guds skapelse skall lofsjungande fröjda sig.
31. Psalm.
Hoppets kraft i nöd.En Psalm Davids, till att föresjunga.
2. HERre, uppå dig förtröstar jag*, låt mig aldrig på skam komma: fräls mig genom din rättfärdighet. *Ps. 16: 1. Ps. 71: 1.
Det framställes ofta i Guds ord, att menniskan aldrig kan blifwa frälst genom sin egen rättfärdighet, utan endast och allena genom den rättfärdighet, som Gud gifwer af nåd i Christo Jesu åt den botfärdige syndaren.
3. Böj dina öron till mig, hasteligen
_108.jpg&oldid=344862){kind=link}