| 142 | Ps. 65. | Psaltaren. |
2. Gud, man lofwar dig i stillhet i Zion; och dig betalar man löfte.* *Ps. 61: 9. Ps. 66: 13.
Gud har befallt, att man icke blott skall bedja och åkalla Honom i nöden, utan prisa Honom för hjelpen. Detta är att betala löfte, de skola betalas med penningar af Konungens egen prägel, d. ä. med lof och tacksägelse werkade af Guds ande. Se 1 Pet. 1: 18.
3. Du hörer bön, derföre kommer allt kött* till dig. *Ps. 86: 9. Es. 43: 7.
Allt kött, d. ä. alla menniskor; — ja äfwen djuren på marken ropa till Herren, hwart och ett på sitt sätt.
4. Wår missgerning trycker oss hårdeligen;* förlåt oss wåra synder. *Ps. 38: 5.
En menniskas bön om hjelp i nöden blifwer alttid hörd, då den är förenad med syndabekännelse och bön om förlåtelse för Medlarens skull. Den Allsmäktige sjelf kan icke grundligen hjelpa en menniska i någon nöd förr, än Han fått hjelpa henne ur synden, som är källan till all nöd, och ingen begär Hans hjelp derur, som icke känner sin missgerning och nedtryckes af dess tyngd. Bekännelsen och förlåtelsen höra tillsammans. 1 Joh. 1: 9.
5. Säll är den du utwäljer och hafwer honom till dig, att han skall bo i dina gårdar; han hafwer en rik* tröst af ditt hus, det helga templet. *Ps. 36: 9.
Utwäljande betecknar ett nådawal. Nådawalet är af flera slag. Det war ett nådawal, att Abraham blef kallad att blifwa Guds folks stamfader, att Isaac wäldes framför Ismael, Jacob framför Esau och Israels folk framför alla andra folk i werlden till ett Guds arfwedelsfolk. Det är ett nådawal, att de christna folken blifwit kallade ur mörkret genom Evangelium framför de folk, som ännu äro hedningar. Det war ett nådawal, att Levi stam blef utwald att wara ett presterligt slägte och att såsom prester tjena Herran. Det war ett nådawal, att David blef kallad till konung öfwer Israels folk, och det är ett nådawal, då Han utwäljer en menniska till något särskildt kall uti sitt rike. För allt detta skola alla prisa Honom.
Ehuru Gud will, att alla menniskor skola frälste warda, och icke skapat någon till att blifwa ewigt förtappad, så wisar sig dock de benådades frälsning för deras ögon såsom ett nådawal, men de, som blifwa förtappade, känna det i sin förtappelse alltid såsom ett pinande qwal, att de förkastade kallelsen till bättring och gjorde om intet det nådawal, hwarmed Gud sökte dem, ty redan det, att man af Herran kallas, tillbjuder ett nådawal. Presternas, Leviternas och den fromma församlingens wistelse i Jerusalems helgedom war en bild af alla trognas andeliga tillbedjande i Herrans osynliga helgedom och slutligen i det oförgängliga templet. Uppb. 3: 12. Salig är den, som får ewigt bo i Hans gårdar!
6. Hör oss, efter den underliga rättfärdigheten, Gud wår salighet: du, som är allas hopp på jorden, och fjerran på hafwet.* *Es. 42: 4.
Grt.: Förunderligt bönhörer du oss uti rättfärdighet, wår salighets Gud m. m. Herrans bönhörelse är ofta förunderlig. Egentligen är hwarje bönhörelse ett underwerk, och dessa underwerk hafwa icke upphört i Guds församling ända till denna dag. Genom bönhörelserna uppenbarar Gud både sin barmhertighet och rättfärdighet, och det är Christi rättfärdighet, som är grundwalen till Guds barmhertighet emot syndare och till alla bönhörelsen. Icke hafwa alla menniskor på jorden det sanna hoppet, ty de känna icke Gud; utan ordens mening är, att utan Gud finnes icke något hopp för någon menniska på jorden.
7. Du, som bergen stadiga gör i sin kraft; och begjordad är med makt.
Jordens berg äro de fasta grundwalar, hwaraf jorden sammanhålles och som bestämma gränserna mellan land och haf. De äro liksom sinnebilder af Guds makt och Hans oföränderliga lagar; och så fast, som Han grundat bergen, har Han också grundat sin werldsstyrelse och sin regering öfwer menniskors barn, och att uppresa sig deremot är för menniskan likaså förgäfwes, som att försöka röra bergen af deras rum. Menniskor kunna blott (och det med mycket arbete) göra små gångar i bergens yta.
8. Du, som stillar hafwens fräsande,* dess böljors fräsande och folks buller. *Ps. 89: 10.
9. Att de, som wid de landsändar bo, skola förskräcka sig för dina tecken; du gläder allt det som röres, både om morgon och om afton.
Då hafwet brusar, kan ingen annan än Gud stilla det; också är det blott Han, som kan stilla bullrande folkskaror och bringa upproriska sinnen till lugn och ödmjuk stillhet (v. 9). Allt lif kommer af Herran; det, som lefwer, fröjdar sig, och denna fröjd är af Gud. Guds härliga skapelse kunna menniskorna betrakta i alla werldens ändar, om de wilja gifwa akt derpå, och en sådan betraktelse kan då hos dem wäcka förskräckelse för Hans tecken och lära dem den Allsmäktiges fruktan.
10. Du besöker landet, och wattnar det, och gör det mycket rikt; Guds källa* hafwer watten tillfyllest; du låter dess korn wäl trifwas; ty alltså brukar du landet. *Ps. 46: 5.
Guds källa, hwarutur det, som lefwer och wäxer på jorden, får watten tillfyllest, är outtömlig; hafwet och luften och underjordiska förråd äro mer än tillräckliga för alla tider och för alla wäsen, som behöfwa dem. Och så är det ewiga lifwets helsobrunn, den källa, hwarifrån
_146.jpg&oldid=344971){kind=link}