| 150 | Ps. 70, 71. | Psaltaren. |
70. Psalm.
Bön om fienderna.En Psalm Davids, till att föresjunga till åminnelse.* *2 Tim. 2: 8.
2. Skynda dig, Gud, till att frälsa mig; HERre, till att hjelpa mig.* *Ps. 31: 3.
3. Skämme sig, och komme på skam de, som efter min själ stå; wände till rygga, och komme på skam de, mig ondt önska.* *Ps. 35: 4. Ps. 40: 15.
4. Att de måtte på skam komma igen, som öfwer mig ropa: så, så.* *Ps. 40: 16.
5. Fröjde, och glädje sig i dig* de, Som efter dig fråga; och de, som din salighet älska, säge alltid: Gud ware högeligen lofwad. *Phil. 4: 4.
6. Men jag är elände och fattig; Gud, war snar till mig; ty du är min hjelpare och förlossare; min HERre, fördröj icke.* *Ps. 40: 18. Ps. 71: 13.
Denna Psalm är nästan ordagrannt en återupptagning af de fem sista verserna i Ps. 40, såsom inledning till den 71 Psalmen, som icke har någon särskild öfwerskrift och med hwars hela innehåll denna Psalm helt och hållet öfwerensstämmer, såsom en bön för hela Christi kyrka och församling. Christus beder, och Han beder icke nu för sig, utan för sitt folk. Ebr. 7: 25.
71. Psalm.
Bön om beständighet i tron.HERre, jag förtröstar uppå dig, låt mig aldrig på skam komma.* *Ps. 31: 2.
2. Fräls mig genom din rättfärdighet, och hjelp mig ut: böj dina öron till mig, och hjelp mig.
Det är genom sin rättfärdighet i Christo Herren hjelper, och utom denna rättfärdighet gifwes ingen waraktig hjelp.
3. War mig en stark tröst, dit jag alltid fly må, du, som lofwat* hafwer att hjelpa mig; ty du är min klippa och min borg. *Ps. 27: 8.
4. Min Gud, hjelp mig utur den ogudaktigas hand; utur den orättfärdigas och tyrannens hand.
5. Ty du är min tillflykt, HERre, HERre; mitt hopp allt ifrån min ungdom.
6. Uppå dig hafwer jag förlåtit mig allt ifrån moderlifwet; du hafwer dragit mig utur min moders lif:* min berömmelse är alltid af dig. *Ps. 22: 10, 11.
7. Jag är för mången ett widunder; men du är min starka tröst.
En sann fromhet synes ofta widunderlig och aktas såsom en galenskap af de menniskor, som blott hafwa sinne för jordiska ting. 1 Cor. 2: 14.
8. Låt min mun full wara af ditt lof och pris daglig dags.
9. Förkasta mig icke uti min ålderdom; öfwergif mig icke, när jag swag warder.
10. Ty mina fiender tala emot mig; och de som efter min själ wakta, de rådslå tillhopa,
11. Och säga: Gud hafwer öfwergifwit honom: jager efter, och griper honom;* ty der är ingen hjelpare. *2 Sam. 17: 1.
12. Gud, war icke långt borta ifrån mig: min Gud, skynda dig till att hjelpa mig.
13. Skämme sig och förgås de, som emot min själ äro: warde med skam och hån öfwertäckte de, som mitt wärsta söka.* *Ps. 35: 4.
14. Men jag will alltid bida; och will alltid föröka ditt lof.
15. Min mun skall förkunna din rättfärdighet, daglig dags din salighet; den jag icke all räkna kan.
16. Jag går i HERrans, HERrans kraft: jag prisat din rättfärdighet, ja, din allena.
17. Gud, du hafwer lärt mig af min ungdom; derföre förkunnar jag ännu dina under.
18. Och öfwergif mig icke, Gud, i ålderdomen, när jag grå warder;* till dess jag förkunnar din arm för barnabarn, och din makt för alla dem, som ännu komma skola. *Es. 46: 4.
19. Gud, din rättfärdighet är hög, du som stora ting gör:* Gud, ho är dig lik?† *Luc. 1: 49. †2 Mos. 15: 11.
20. Ty du låter mig förfara mycken och stor ångest, och gör mig åter lefwande; och hemtar mig åter upp utur jordens djup.* *Ps. 86: 13. Ps. 116: 3.
I djup bedröfwelse och stora faror känner sig den trogna själen omgifwen af syndens mörker, och detta är en känsla, som om hon redan wore dödens rof eller nedsänkt i grafwen, och frälsningen utur sådan nöd är såsom en befrielse
_154.jpg&oldid=344995){kind=link}