| Psaltaren. | Ps. 73. | 153 |
4. Ty de äro i ingen dödsfara;* utan stå faste såsom ett palats. *Job 21: 7.
5. De äro icke i olycka, såsom andra menniskor; och warda icke såsom andra människor plågade.
Någon gång ser man till och med, att de ogudaktigaste menniskor till en tid synas hafwa största lycka, såsom om den rättfärdige Guden icke såge deras ondska.
6. Derföre måste deras stolthet wara en kostelig ting; och deras öfwerwåld måste heta allt wäl gjordt.
De ogudaktge blifwa genom medgången mera stolte och uppblåste. Grt.: Med trotsighet omgifwa de sig såsom med en halskedja, och betäcka sig med öfwerwåld såsom en prydnad. Då hjertats otro uppnår en wiss höjd, så berömmer sig menniskan af sitt högmod och sina synder.
7. De swälla i ansigtet som en fet* buk;* de göra hwad dem lyster. *5 Mos. 32: 15. Ps. 17: 10.
Grt.: Deras ögon stå dem ut för fetma; deras hjertans tankar sjuda öfwer, d. ä. de äro uppblåsta i sitt sinne och trotsiga i sin ondska.
8. De förakta allting, och tala illa derom; och tala och lasta högmodeligen.* *Ps. 12: 5.
9. Hwad de tala, det måste wara taladt neder af himmelen; hwad de säga, det måste gälla på jorden.
Grt.: De sätta sin mun mot himmelen, och deras tunga swäfwar på jorden. De häda Gud och Hans ord, och deras tal måste gälla bland menniskorna.
10. Derföre faller dem den menige man till: förty de nyttja deras watten tillfyllest;
11. Och säga: Hwad skulle Gud fråga efter dem? Hwad skulle den Högste sköta om dem?* *Ps. 10: 11. Ps. 94: 9. Hes. 8: 12.
(V. 10). De draga efter sig en talrik hop, som tror, att hos dem får man dricka af lyckans bägare i fulla drag. Alla förförare, willoandar och folkuppwiglare höra till dessa, som ”tala och lasta högmodeligen.” (v. 11). Se Ps. 10: 11.
12. Si, det äro de ogudaktige, de äro lyckosamme i werlden, och warda rike.
13. Skall det då fåfängt wara, att mitt hjerta ostraffeligen lefwer, och jag mina händer i oskyldighet twår?* *Ps. 26: 6.
14. Och warder plågad dageligen; och min näpst är hwar morgon för handen?
Sedan Psalmisten i det föregående beskrifwit de obotfärdigas lycka och wälstånd i denna werlden, följer nu till beswarande den wigtiga fråga, om den sanna fromheten således wore förgäfwes, och om Guds löfte i Ordet om wälsignelse för de fromma icke hade någon fullbordan att wänta? I det Gamla Testamentet woro nemligen efter bokstafwen hufwudsakligen timliga wälsignelser utlofwade. Men dessa äro öfwerallt en afbild af andeliga och himmelska wälsignelser, såsom hela gudstjensten i Gamla Testamentet innehöll afmålningar och förebilder af de osynliga och himmelska ting, hwarpå de syftade. Och då dessa löften i så ringa mån i den tiden blefwo bokstafligen uppfyllda, att ofta motsatsen wisade sig, nemligen att Guds folk måste genomgå många lidanden, så war detta ett ämne till twifwel på Guds ord och till swåra trospröfningar för de fromma.
15. Jag hade fullt när så sagt som de; men si, dermed hade jag fördömt alla dina barn, som någon tid warit hafwa.
Grt.: Om jag hade sagt: på detta sätt will jag tala, si då wore jag trolös emot dina barns slägte. Psalmisten bekänner här i alla Guds barns namn, som lida under dylika twifwelsmål och trospröfningar, att om han skulle så tala (att det är fåfängt att wara from), så wore det ett förräderi emot alla Guds barn, ty derigenom blefwe de gjorda till dårar med sin fromhet. Dermed skulle han både hafwa öfwergifwit dem och bragt dem i twifwelsmål om Guds sannfärdighet och rättwisa.
16. Jag tänkte till, att jag det begripa måtte; men det war mig för swårt.
17. Till dess jag gick in uti Guds helgedom; och märkte uppå deras ända.
(V. 16.) Alla dylika frågor äro för swåra att lösa, så länge man will göra det blott efter eget förnuft, utan upplysning af Guds ord. (V. 17.) Ingåendet i helgedomen är att fråga Herran i Hans ord med bön om upplysning af Hans Anda. Ändalykten och det tillkommande utbreder det rätta ljuset öfwer det ämne, som här afhandlas.
18. Men du satte dem på det hala; och störtade dem i grund.* *Job 21: 30.
Det hala är en liknelse, tagen af en slipprig wäg. För de obotfärdiga är medgång en frestelse. Ps. 69: 23.
19. Huru snart warda de till intet? De förgås, och så en ända med förskräckelse.
Äfwen då de obotfärdige synas dö i lugn, så är deras ändalykt förskräcklig.
20. Såsom en dröm,* när en uppwaknar; så gör du, HERre, deras beläte i staden försmädadt. *Job 20: 8. Ps. 34: 17. Es. 29: 8.
Beläte betyder här skugga. Hela deras wäsende förgås såsom en skugga; den förswinner, så snart deras lefnads sol går ned, men efterlämnar ofta en åminnelse full af wanära.
21. Men det gör mig ondt i hjertat, och stinger mig i mina njurar;
_157.jpg&oldid=345004){kind=link}