| 154 | Ps. 73, 74. | Psaltaren. |
22. Att jag måste wara en dåre, och intet weta; och måste wara som ett wilddjur för dig.
Grt.: Det gjorde mig ondt i hjertat och gaf mig sweda i mina njurar, att m. m. Assaph omtalar här den pina, han kände medan twiflets frestelse warade, v. 2, 13.
23. Likwäl blifwer jag städse wid dig: ty du håller mig wid min högra hand.
24. Du leder* mig efter ditt råd;† och upptager mig på ändalykten med ära. *Ps. 4: 4. †Es. 28: 29.
Psalmisten lärer oss här att i dylika frestelser hålla oss faste wid Herran och Hans ord med den tro och förtröstan, att Han sjelf håller oss med sin högra hand och förer oss efter sitt råd på sanningens wäg till ära och härlighet.
25. När jag hafwer dig, så frågar jag efter himmel och jord intet.
26. Om mig än kropp och själ försmäktade, så är du dock, Gud, alltid mitt hjertas tröst, och min del.* *Ps. 142: 6.
(V. 25.) Den benådade själen behöfwer hwarken wara bedröfwad öfwer egna motgångar och lidanden eller afundas de gudaktigas lycka. Christus har lärt sina trogna: all eder omsorg kaster på Herran. 1 Pet. 5: 7. Herren sjelf är deras högsta skatt, som de skola älska öfwer all ting i himmelen och på jorden. (V. 26.) Att kunna förtrösta på Herran och prisa Hans namn äfwen i bedröfwelser och lidanden är nåd af Gud, 1 Pet. 2: 19, och en trons frukt, som har en härlig nådelön att wänta.
27. Ty si, de som ifrån dig wika, de skola förgås; du förgör alla dem, som emot dig hor bedrifwa.
All otro och obotfärdighet kallas att bedrifwa hor, det är att öfwergifwa Gud och att hänga sitt hjerta wid afgudar. Se 2 Mos. 20: 3, 5.
28. Men det är min glädje, att jag håller mig intill Gud; och sätter mitt hopp till HERran, HERran, att jag må förkunna, huru du det gör.
Huru du det gör, grt.: alla dina gerningar. Gudaktighet med ett förnöjdt sinne är en stor winning, och detta lära wi af denna Psalm, som wisar oss, huru wi kunna wara rike i fattigdomen, frimodige i faran, glade i hoppet, tålige i bedröfwelsen, bedjande utan återwändo och tacksamme i all ting.
74. Psalm.
Guds kyrkas uppehållande.En underwisning Assaphs. Gud, hwi föraktar du oss så alldeles? Och är så grymmerligen wred öfwer dina fosterfår?
Denna Psalm är en bön, som Guds församling skall lära att bedja i all motgång, nöd och bedröfwelse. I en sådan nöd war den Judiska församlingen på många olika tider, så wäl uti den Babyloniska fångenskapen, som före och efter densamma. I sådan nöd war också Christi församling i sin första början i trehundra års tid, och nöd och strid hafwa fortfarit på flera sätt intill denna dag, och ännu större förödelser äro att wänta. Hela den trogna församlingen bör i all bedröfwelse betänka, både att detta wederfares deras bröder i werlden, och att det har warit så ifrån begynnelsen.
2. Tänk uppå din menighet, den du af ålder förwärfwat, och dig till arfwedel förlöst hafwer; uppå Zions berg, der du på bor.
3. Trampa dem med fötterna, och stöt dem platt neder i grund; fienden hafwer all ting förderfwat i helgedomen.* *2 Kon. 25 cap.
4. Dina owänner ryta uti dina hus; och sätta sina afgudar der in.
5. Man ser yxorna ofwantill blänka, såsom man i en skog högge;* *2 Chrön. 36 cap. Jer. 52 cap.
6. Och sönderhugga all dess tafwelwerk* med yxor och bilor. *1 Kon. 6: 18, 29, 32.
7. De uppbränna din helgedom;* de oskära ditt namns boning i grund. *2 Kon. 25: 9.
Allt detta är en prophetia om förstörandet af Herrans tempel genom Babylonierna och sedan genom Romarne.
8. De tala i sitt hjerta: Låter oss skinna dem; de uppbränna alla Guds hus i landet.
Guds hus i landet woro synagogorna och i christenheten kyrkorna och de ställen, der Guds ord läres.
9. Wåra tecken se wi icke; och ingen prophet predikar mer, och ingen lärare lärer oss mer.* *Klagow. 2: 9. Hes. 7: 26. Amos 8: 12.
Wåra tecken, d. ä. de tecken, hwarigenom Gud uppenbarar sin nåd och närwarelse. I den Babyloniska fångenskapen hade Israels folk icke sin wanliga gudstjenst och sina offer m. m. och slutligen icke heller någon prophet. I den christna församlingen saknas på många ställen det rena ordet och sacramenterna, eller blifwa de missbrukade.
Och ingen lärare lärer oss mer, grt.: och ingen ibland oss är, som wet huru länge, neml. huru länge detta elände skall räcka.
10. Ack Gud! Huru länge skall owännen försmäda; och fienden så alldeles förlasta ditt namn?
11. Hwi wänder du din hand ifrån,
_158.jpg&oldid=345007){kind=link}