| Psaltaren. | Ps. 78. | 159 |
30. Då de ännu sin lusta icke släckt hade, och de ännu åto deraf,
31. Så kom Guds wrede öfwer dem, och drap de yppersta ibland dem, och nederslog de bästa i Israel.
32. Men öfwer allt detta syndade de ännu mer; och trodde icke uppå Hans under.* *4 Mos. 13, 14. 5 Mos. 2: 1, 14, 15.
33. Derföre lät Han dem dö bort, så att de intet fingo, och måste i deras lifsdagar plågade warda.
För sina synders skull dogo de i öknen och kommo icke in i det förlofwade landet.
34. När Han drap dem, sökte de Honom, och wände sig bittida till Gud:
35. Och tänkte, att Gud är deras tröst, och Gud, den Högste, deras förlösare.
36. Och skrymtade för Honom med deras mun, och ljögo for Honom med deras tungor.
37. Men deras hjerta war icke fast intill Honom, och höllo sig icke troliga intill Hans förbund.
38. Men Han war barmhertig, och förlät missgerningarna, och förgjorde dem icke: och afwände ofta sin wrede, och lät icke all sin wrede gå.
39. Ty Han tänkte, att de äro kött; ett wäder, som bortfar, och kommer icke igen.* *Job 7: 7; cap. 14: 1, 19, [et]c. Ps. 103: 13, 15.
Se 5 Mos. 5: 26, m. m.
40. De förtörnade Honom ganska ofta* i öknen, och bekymrade Honom i ödemarken. *4 Mos. 14: 22.
41. De. försökte Gud framgent, och retade den heliga i Israel.
”De ställde alltid Gud tid och sätt före, när och huru Han straxt närwarandes och i synliga måtto hjelpa skulle, och wille icke tro eller hoppas på det tillkommande: nu wille de hafwa kött, nu watten, nu bröd. Men att således föresätta och lära Gud, huru Han göra skall, det är att försöka Gud”. L.
42. De tänkte icke uppå Hans hand, den dagen då Han förlöste dem ifrån fienderna.
43. Såsom Han sina tecken gjort hade uti Egypten, och sina under i det landet Zoan:
44. Då Han deras watten i blod* wände; så att de af deras bäckar icke dricka kunde. *2 Mos. 7: 19. Ps. 105: 29.
45. Då Han ohyra ibland dem sände, som dem åto; och paddor, som den förderfwade.* *2 Mos. 8: 2, 6, 21.
46. Och gaf deras frukt åt gräsmaskar; och deras säd åt gräshoppor.* *2 Mos. 10: 4, [et]c. Ps. 105: 34, [et]c.
47. Då Han deras winträd med hagel förderfwade; och deras mulbärsträd med stort hagel.* *2 Mos. 9: 18. Ps. 105: 32, [et]c.
48. Då Han deras boskap slog med hagel; och deras hjordar med ljungande.
49. Då Han i sin grymma wrede sände ibland dem onda englar, och lät dem härja och förderfwa, och skada göra.
Herrans straffdomar utföras dels genom naturkrafter, wilddjur, sjukdomar m. m., dels genom menniskor, dels genom englar. Allting måste tjena Honom.
50. Då Han lät sin wrede gå, och icke skonade deras själar för döden; och lät deras boskap dö af pestilentie.* *2 Mos. 9: 3, 8.
Då Han lät sin wrede gå, d. ä. då Han öppnade wäg för sin wrede.
51. Då Han uti Egypten allt förstfödt slog*: de första arfwingar i Hams hyddor. *2 Mos. 11: 5; cap. 12: 29, 30.
52. Och lät sitt folk utdraga* såsom får, och förde dem såsom en hjord† i öknen. *2 Mos. 12: 13. †Ps. 77: 21.
53. Och Han ledde dem säkra, så att de icke fruktade sig: men deras fiender öfwertäckte hafwet.* *2 Mos. 14: 27, 28.
54. Och lät dem komma i sina helga gränser*, till detta berg, hwilket Hans högra hand förwärfwat hafwer. *Jos. 1 cap.
55. Och fördref för dem folk, och lät dem utskifta arfwet*; och lät Israels slägter bo i deras hyddor.† *Jos. 13: 7. †2 Sam. 5: 6, [et]c.
56. Men de försökte och förtörnade Gud, den Högste; och höllo icke Hans wittnesbörd.
57. Och föllo tillbaka, och föraktade all ting såsom deras fäder: och höllo icke, såsom en lös båge.* *Os. 7: 16.
58. Och förtörnade Honom med sina höjder; och retade Honom med sina afgudar.* *2 Mos. 32: 1. Dom. 2 cap.
59. Och då Gud det hörde, wardt
_163.jpg&oldid=345022){kind=link}