| 2 Boken Maccabeers. | Cap. 3. | 145 |
2. Wordo ock konungarna benägne till att ära staden, och sände härliga skänker i templet;* *1 Macc. 10: 30, [et]c.
3. Så att Seleucus, konungen i Asien, utaf sina embeten skicka lät all omkost, som man till offret behöfde.
Seleucus Philopator, af Judarne kallad Soter.
4. Nu war på den tiden en templets fogde, som het Simon, en BenJamit, han war öfwerste prestens owän, derföre att han honom hans skalkhet i staden icke städja wille.
5. Men efter Onias honom för mäktig war, for han* bort till Apollonius, Thrasei son, höfwitsmannnen i nedra Syrien och Phenicien; *2 Macc. 4: 1, 4.
6. Och sade honom, huru gudskistan i Jerusalem öfwermåttan rik af penningar war, och hade öfwerflödeliga nog, så att man till offret intet behöfde, och att konungen måtte det wäl till sig taga.
7. Då nu Apollonius till konungen kom, sade han honom, hwad Simon honom om penningarna sagt hade; då utskickade konungen Heliodorus, sin kamererare, och gaf honom befallning, att han skulle de penningar hemta.
8. Heliodorus gjorde straxt redo, och gaf före, att han skulle i nedra Syrien och Phenicien ränta uppbära; men hans mening war, att han konungens befallning uträtta wille.
9. Som han nu till Jerusalem kom, och öfwerstepresten honom wänligen undfått hade, förtäljde han honom, hwad hans herre honom befallt hade, och hwarföre han der kommen war; och frågade, om det så war, eller icke.
10. Då swarade honom den öfwerstepresten: Det är en del när oss nedersatt i god tro, den enkor och faderlösa barn tillhörer;
11. Det andra är Hircani Tobie, den en dråpelig man war; och att det war ingalunda, såsom den förrädaren Simon sagt hade, utan war icke mer än fyrahundra centner silfwer och tuhundra centner guld;
12. Så wore det en stor orätt, att taga det så bort, och dem som sitt det heliga templet, som i hela werlden högt äradt och friadt är, betrott hade, deras ifrån beswika skulle.
13. Men Heliodorus blef wid konungens befallning, och sade, han måste ju taga det;
14. Och kom på en bestämd dag i templet, och wille bese det; då wardt en stor jemmer i hela staden;
15. Presterna lågo i sin heliga skrud för altaret, och åkallade Gud i himmelen, hwilken sjelf budit hade, att man det, som när en i god tro nedersatt är, icke förfara skall, att Han dem, som sitt på det rummet i god tro nedersatt hade, wille det förwara.
16. Men den öfwerstepresten hade sig så ömkeligen, att honom ingen utan stort medlidande anse kunde;
17. Ty man såg det på hans ansigtes hy, att han i stor ångest war;
18. Ty han war så allstinges förskräckt, att han darrade; der man lätteligen af märka kunde, huru sorgfullt hjertat war. Men folket här och der i husen lupo tillhopa, och bådo tillsamman, efter de sågo, att templet i föraktelse komma skulle.
19. Och qwinnorna drogo säckar uppå sig, och lupo omkring gatorna; och jungfrurna, som eljest ibland folket icke gingo, lupo till porten och uppå murarna; somliga lågo i fenstren,
20. Och lyfte allesammans sina händer upp till himmelen, och bådo.
21. Det war både jemmerligt, att folket så allsinges förskräckt, och öfwersteprestan så bedröfwad war.
22. Medan de nu så den allsmäktiga Gud åkallade, att Han dem, som det godset der i god tro insatt hade, det förwara wille,
23. Tänkte Heliodorus sitt uppsåt uträtta; och som han wid gudskistan stod med krigsknektar,
24. Gjorde den allsmäktige Guden ett stort tecken, så att han, och de som när honom woro, sig för Guds makt förskräckte, och i stor räddhåga neder till marken föllo.
25. Ty de fingo se en häst, den wäl utpyntad war, der satt en förfärlig riddare uppå; den rände med all makt till Heliodorus, och sprang uppå honom med främre twå fötterna, och han, som satt på hästen, hade en helt gyldene harnesk uppå.
26. De sågo ock twå unga män, som
_933.jpg&oldid=347127){kind=link}