| 2 Boken Maccabeers. | Cap. 6, 7. | 151 |
wid lif, och njuta det den gamla kunskapen åt.
23. Men han betänkte sig alltså, som ock hans stora ålder och grå hufwud och hans goda lefwerne, som han af ungdom fört hade, wäl höfdes, och med Guds lag öfwer ett drog; och sade det klarligen ut: Sänder mig man under jorden i grafwen.
24. Ty det wille min ålder icke wäl stå, att jag ock så skrymta skulle, att de unga tänka måtte: Eleazar, den nu nittio år gammal är, är ock nu en hedning worden;
25. Och de alltså genom mitt skrymteri förförde warda, att jag så för menniskor låtes, och mitt lif en sådan liten tid, som jag ännu till att lefwa hafwer, alltså friade: det wore mig en ewig skam.
26. Och sannerligen, hwad hade jag derutaf, om jag än alltså menniskors straff undflydde, efter jag icke Guds händer, ehwad jag lefwer eller dör, undfly kan?* *Ps. 139: 8. Amos 9: 2. Jon. 1: 3. Wish. 16: 15.
27. Derföre will jag nu gladeligen dö, såsom det mig gamla man wäl står;
”Häruti gjorde han rätt, ty att med förställning göra emot sitt samwete är synd, och att dermed gifwa förargelse åt andra är dubbelt syndigt, v. 25, och de som twinga andra till sådan förställning, såsom Antiochus här gjorde, försynda sig ganska swårt genom ett sådant samwetstwång.”
28. Och åt de unga ett godt exempel efter mig låta, att de wiljeligen och frimodigen för den härliga heliga lagen dö wilja.
29. Då han dessa orden alltså talat hade, hade man honom bort till plågan; men de som ledde honom, och hade tillförene warit honom gunstige, förgrymmade sig ock öfwer honom för dessa ordens skull; ty de mente, att han dem af en stolthet sagt hade.
30. Men som de honom slagit hade, så att han nu dö måste, suckade han och sade: HErren, hwilken intet fördoldt är, Han wet det, att jag de hugg och sweda, som jag på min tropp lider, wäl hade mått undwikit, om jag hade welat; men efter själen lider jag det gerna för Guds skull.
31. Och alltså led han af, och lät med sin död ett trösteligt exempel efter sig; det icke allenast ungt folk, utan hwar och en till dygd förmana skall.
7. Capitel.
Sju bröder med modren dräpne.Der wordo ock sju bröder med deras moder gripne, och med gisslar och remmar slagne, och twingade af konungen, att de swinkött äta skulle; det dem i lagen förbjudet war.* *3 Mos. 11: 7. 5 Mos. 14: 8.
Sådant ätande innebar bekännelse, och om de hade ätit swinkött på denne konungs befallning, så hade de dermed aflagt en bekännelse, att de icke längre wille wara Judar, utan hedningar.
2. Då sade den äldsta ibland dem alltså: Hwad will du mycket fråga och af oss weta? Wi wilja hellre dö, än något emot wåra fäders lag handla.
3. Då wardt konungen wred, och böd, att man med hast pannor och kittlar öfwer elden sätta skulle.
4. Nar det gjordt war, böd han, att man den äldsta tungan utskära skulle, och händer och fötter afhugga, så att de andre bröderna och modren sågo deruppå.
5. Som han nu så stympad war, lät han draga honom till elden, och i pannan brådas; och då lågen allt omkring slog in i pannan, förmanade de hwarannan samt med modren, att de skulle manligen dö,
6. Och sade: HErren Gud skall wäl se på rättheten, och wara oss nådelig, såsom Mose betygar i sin sång: Och Han är sina tjenare nådelig.* *5 Mos. 32: 43. Ps. 90: 13.
7. Som den förste afliden war, hade man den andra ock dit, att de sitt gabberi med honom bedrifwa måtte; och drogo honom hud och hår af hufwudet, och frågade honom, om han wille äta swinkött, eller hela kroppen i alla ledamot pina låta?
8. Men han swarade på sitt mål, och sade: Jag gör det ej; då togo de honom, och pinte honom, lika som den första.
9. Som det nu i det yttersta med honom war, sade han: Du förbannade menniska tager mig wäl det timliga lifwet bort; men all werldens HErre skall oss, som för Hans lags skull dö, uppwäcka* till ett ewigt lif. *Es. 26: 19. Dan. 12: 2. Joh. 5: 25. 1 Thess. 4: 16.
10. Sedan togo de den tredje, och bedrefwo ock sitt begabberi med honom.
_939.jpg&oldid=347144){kind=link}