| 164 | Cap. 14, 15. | 2 Boken Maccabeers. |
29. Men dock, efter han emot konungen intet djerfdes, tänkte han att fånga honom med list.
30. Då nu Maccabeus förmärkte, att han icke så wänligen höll sig med honom som tillförene, och lät sig wäl tycka, att det skulle icke mycket godt betyda, tog han några till sig, och stack sig undan för honom.
31. Som nu Nicanor såg, att Maccabeus honom klokeligen förekommit hade, gick han uti det sköna heliga templet, och böd presterna, som der offrade, att de skulle få honom mannen ut.
32. Men då de högeligen swuro, att de icke wisste, hwar han war, räckte han sin högra hand upp åt templet;
33. Och hon swor: Om I icke öfwerandtwarden mig Judas bunden, så will jag detta Guds hus nederbryta,* och rifwa altaret omkull, och sätta åt Bacchus† en skön kyrka i samma staden igen. *1 Macc. 7: 35. †2 Macc. 6: 7.
34. Och då han det sagt hade, gick han sin wäg.
Men presterna* räckte sina händer upp åt himmelen och åkallade Honom, som deras folk alltid beskyddat hade, *2 Macc. 3: 15.
35. Och sade: HErre, ändock du ingen ting behöfwer, så hafwer dock det likwäl dig behagat, att ditt tempel, der du uti bor, ibland oss wara skulle;
36. Derföre, du helige Gud, hwilken allena tillhörer allt, det heligt är, bewara ditt hus ännu, det wi nyligen renat hafwa, att det icke åter orenadt warder; och styr falska tungor.
37. Men Nicanor wardt sagdt, huru en af de äldsta i Jerusalem, benämnd Rhazis, war en sådan man, som fädernas lag älskade, och allestädes ett godt loford och sådan ynnest ibland sina borgare hade, att hwar man kallade honom Judarnas fader;
38. Han hade ock för denna tiden derom anklagad och förföljd warit, och hade lif och lefwerne för den Judiska tron manligen wågat.
39. Då nu Nicanor bewisa wille, huru swårlig en hätsk han Judarna war, sände han mer än femhundra krigsknektar ut, som honom fånga skulle;
40. Ty han mente, att om han honom fångade, så skulle han dem en stor skada göra.
41. Men när de stormade till porten af tornet, der han uppe war, och bådo hemta eld, och tände på porten; och han märkte, att han fången war, då wille han sjelf stinga sig igenom;
S:t Augustinus ogillar detta stycke med godt skäl, derföre ock denna bok icke hafwer gillad warit när de gamle fäder.
42. Ty han wille hellre ärligen dö, än de ogudaktiga i händer komma, och af dem skamligen begabbad warda;* men i den ångesten drabbade han sig icke rätt. *Dom. 9: 54. 1 Sam. 31: 4.
43. Då de nu i hopar fölle in till honom, undlopp han uppå muren, och störtade sig manligen neder ibland folket.
44. Men de weko undan, på det han måtte hafwa rum; och han föll på länderna,
45. Men han lefde ännu likwäl, och stod upp i grymhet, ändock han fast blödde, och såren honom ondt gjorde, och lopp genom folket bortåt, och steg upp på en hög sten.
46. Och då honom blodet allt förlupet war, tog han ännu tarmarna utur kroppen, och kastade dem ibland krigsknektarna, och ropade till Gud, som öfwer lif och anda en HErre är, att Han wille honom allt detta igen gifwa;* och blef så död. *2 Macc. 7: 9.
15. Capitel.
Jude syn, bön. Nicanors trots, död, hans hufwud.Men då Nicanor hörde, att Judas med sitt sällskap war i Samarien, tänkte han, att han wille om sabbathen slå till dem utan fara:
2. Och då Judarna, som han med sig nödgat hade, förmanade honom, att han icke så jemmerligen wille förgöra dem, utan här uti skona helgedagen, den Gud sjelf ärat och helgat hade;* *2 Mos. 20: 10. 5 Mos. 5: 12.
3. Då frågade dem den hufwudskalken: Den som sabbathen budit hafwer, är Han HErre i himmelen?
4. Och då de swarade honom: Ja, det är den lefwande HErren: Han är HErre i himmelen, som den sjunde dagen helig hålla budit hafwer.
_952.jpg&oldid=347183){kind=link}