| 2 Boken Maccabeers. | Cap. 15. | 165 |
5. Der swarade han till: Så är jag herre på jorden, och bjuder eder, att I skolen rusta eder, och göra konungens befallning fullt.
6. Men han kunde likwäl sitt uppsåt icke fullkomna; och Nicanor war stolt, och pockade, och war wiss derpå, att han stor ära inlägga skulle emot Judas.
7. Men Maccabeus hade ett fast hopp, att HErren skulle göra honom bistånd;
8. Och tröstade dem, som när honom woro, att de för hedningarna, som emot dem woro, intet frukta skulle, utan tänka uppå den hjelp, som dem ofta tillförene af himmelen skedd war, och ännu hoppas uppå tillkommande seger och hjelp, den HErren dem sända skulle;
9. Och tröstade dem alltså utur lagen och propheterna; och drog dem till minnes de lyckosamma slagtningar, som de tillförene gjort hade, och gjorde dem alltså ett hjerta.
10. Och då han dem alltså förmanat hade, förtäljde han dem ock, huru hedningarna syndat, och emot deras eds bepligtelse gjort hade.
11. Och rustade dem alltså, icke med tröst uppå spets eller sköld, utan med tröst uppå Guds ord. Han sade dem ock en syn, som han sett hade, den wäl war till troendes, der de alla ett mod af fingo;* *Dom. 7: 13.
12. Och war denna synen: Onias* den öfwerstepresten, som en dråplig, ärlig, mild och wältalande man warit hade, den sig af ungdom till dygd beflitat hade, han räckte upp sina händer och bad för hela Juda folket. *2 Macc. 3: 1.
13. Sedan syntes honom en annan gammal härlig man i kosteliga kläder och i en ganska härlig skapnad.
14. Och Onias sade till Judas: Denna är Jeremias, den Guds propheten, som dina bröder mycket kära hafwer, och beder stadigt för folket och för den heliga staden.
15. Sedan fick Jeremias med sina händer åt Judas ett gyldene swärd.
16. Och sade till honom; Tag det heliga swärdet, som dig Gud gifwer, dermed du fienderna slå skall.
17. Då nu Judas dem med sådana sköna ord, de dem ett hjerta och mod gjorde, tröstat hade, beslöto de, att de intet läger göra wille, utan med hast draga till fienderna, och manligen slå till dem, och göra en ända på saken; ty staden och gudstjensten och templet stodo i stor fara.
18. Och sannerligen hustrur och barn, brödet och fränder, aktade de icke så mycket: men deras sorg war om det heliga templet.
19. Och de som i staden blefwo, woro i stor sorg för deras krigsfolk.
20. Som det nu till slags komma skulle, och fienderna sig församladt, och deras ordan slagit, och elephanterna i sitt rum skickat, och resigtyget på båda sidor ställt hade;
21. Och Maccabeus fienderna och deras mångahanda rustning och de förskräckliga djuren såg, då uppräckte han sina händer till himmelen, och bad den underliga Gud, som allting ser;* ty han wisste wäl, att segren icke kommer genom harnesk,† utan att Gud gifwer honom dem Han den unnar; *2 Macc. 12: 22. †2 Chrön. 14: 11.
22. Och bad alltså: HErre, du utsände i Ezechie, Juda konungs tid, din engel, och densamme slog i Sennacheribs läger hundrade fem och åttatiotusen män.* *2 Kon. 19: 35. Es. 37: 36. Tob. 1: 21. Syr. 48: 20, 24. 1 Macc. 7: 41. 2 Macc. 8: 19.
23. Så sänd ock nu, o HErre i himmelen, en god engel för oss, till att förskräcka fienderna.
24. Låt dem förskräckas för din starka arm, som med Guds försmädelse emot ditt heliga folk draga; och dermed höll han upp att tala.
25. Alltså drog Nicanor med sin hop fram, med trumpetande och stort rop.
26. Men Judas och hans hop slogo till fienderna, med bedjande och ropande till Gud.
27. Med händerna slogo de; men med hjertana ropade de till Gud, och slogo wid fem och trettio tusen män; och de gladdes ganska storligen, att Gud sig så nådeligen bewist hade.
28. Då nu slagtningen ändad war, och de drogo af igen, kände de Nicanor på harnesket, att han ock slagen war.
29. Då upphof sig ett stort skri och fröjd, och de lofwade Gud på sitt mål.
_953.jpg&oldid=347186){kind=link}