Kort teckning af d:r Fjellstedts lif och werksamhet.
Tänken på edra ledare, som hafwa talat Guds ord till eder, och efterföljen deras tro, skådande hwad utgång deras umgängelse hade. Ebr. 13: 9. Med dessa ord uppmanar den hel. skrift Guds församling att i trogen hågkomst bewara samt i tro och lif efterfölja sina rättsinniga lärare. Dessa äro sådana, hwilka, sjelfwa födda på nytt genom Guds lefwande ord (1 Petr. 1: 23), i lära och lefwerne föregå hjorden på Guds wägar samt i andens och kraftens bewisning rätt dela sanningens ord. Om sådana bepröfwade och rättskaffens arbetare uppmanar Herren sin kyrka att bedja (Matt. 9: 38); de äro en Herrens gåfwa till församlingen och hafwa det löftet, att deras frukt skall förblifwa (Joh. 15: 16).
Bland sådana Guds rikes gode skaffare, dem Herren i nåd skänkt sin swenska kyrka, war äfwen doktor P. Fjellstedt, hwilkens lefnadsteckning här i korthet meddelas, efter hans egna uppteckningar och andra källor.
Peter Fjellstedt föddes i Silleruds socken i Wermland den 17 Sept. 1802. Hans föräldrar woro ett fattigt och gudfruktigt bondfolk, och han war deras förstfödde son. Föga anade de wid hans födelse, att från deras torftiga hem skulle utgå en lärd teologie doktor och, hwad än mera är, en högt benådad Herrens tjenare som skulle blifwa till wälsignelse för tusenden.
Fjellstedts tidigare lefnadsår, intill det sjuttonde, förflöto under förhållanden, som woro wäl egnade att härda hans kropp för stundande wedermödor samt att ”hålla hans sinne i en stämning, der känslan af beroendet af Guds faderliga barmhertighet aldrig upphör”. Föräldrahemmets torftiga wilkor försämrades allt mer under hans uppwäxttid, genom allehanda olyckor och motgångar, såsom eldswådor m. m.
Wid sex års ålder hade F., med fadren till läromästare, tillegnat sig konsten att läsa och skrifwa. En brinnande läslust waknade nu hos honom, och han läste allt som han kunde öfwerkomma; detta bestod mest i bönböcker och predikningar. Någon bibel fanns ej att tillgå; en sådan bok war den tiden för dyr att egas af fattiga. — När han war tio år, inträffade ett swårt nödår; familjen hade då ej annan föda att tillgå, än bröd bakadt af bark, agnar och litet kli. — Då äfwen denna usla föda började tryta, måste Per lemna hemmet för att tjena sitt bröd hos andra, samt blef antagen till wallgosse hos en bonde.
Som wallgosse fick F. slita ganska ondt, så wäl genom knapp och dålig föda som genom ett hårdt behandlingssätt. Dock kände han sig nöjd och lycklig efter, såsom han sjelf säger, sin ”dåwarande måttstock på lycka”. Men ett störde dock hans ro — tanken på de synbarligen oöfwerwinneliga swårigheter, som ställde sig i wägen för hans högsta önskan: att få studera, blifwa prest och få en rik boksamling. ”Beherskad af denna önskan”, säger han, ”steg jag ofta upp på någon sten midt i skogen, och för kor, får och lamm höll jag predikningar, som beredde åtminstone mig sjelf stor glädje.”
Men till det mål, som då syntes honom oupphinneligt, började den himmelske fadrens hand småningom leda hans wägar. Följande winter blef han af en bonde i grannskapet kallad att gifwa dennes barn underwisning i att läsa och skrifwa. En dylik lärarewerksamhet utöfwade han sedan fem wintrar på olika ställen, hwaremot han om somrarne fortfarande tjenstgjorde som wallgosse. Men lärarekallet blef honom med tiden allt mera tungt, enär folket knotade att han war ”allt för dyr”, då han för hwart barn fordrade åtta skilling (16 öre) i weckan, för att kunna något litet understödja sina fattiga föräldrar. Han lärde sig derför snickare- och skräddare-yrket; och då han på hela weckor icke hade några beställningar, fick han under tiden arbeta med tröskning, wedhuggning, m. m.
Men under allt detta fortlefde hos honom med wäxande styrka begäret efter kunskaper. Han läste alla böcker han fick låna, och lärde sig dem nästan utantill. Kunde han på några dagar eller weckor få låna en bibel, war han synnerligen lycklig; eljest gick han om söndagarne ända till en half mil till ett ställe der en bibel fanns, i hwilken han då till sin glädje fick läsa flere timmar. ”Men denna min kärlek till bibeln hade då ännu icke sin grund i någon lefwande tro på dess innehåll. En utwärtes fromhet war hwad jag eftersträfwade; och då hwad derutöfwer gick war för mig främmande, så kom jag allt mer in i ett fariseiskt wäsende.”
På wintern 1819 dog hans moder. Han hade anländt till hemmet nästan i sista stunden för att få bewittna hennes hädanfärd. Då han framträdde till hennes läger, igenkände hon honom icke; men då han sade hwem han war, swarade hon: ”Gud wälsigne dig!” och ett par minuter derefter utandades hon sin sista suck.
Några månader derefter blef F., genom kärleksfulla menniskors hjelp, satt i tillfälle att kunna följa sin warmaste önskan, den att få studera. Han blef inskrifwen i Karlstads skola och började sina studier med en ihärdighet och flit, som icke af något lät sig störas. Under tre och ett halft år fortgick hans skolgång med oförminskad flit. Wid slutet af wårterminen 1820 insjuknade han i mässlingen, från hwilken han icke tillfrisknade förr än den öfriga skolungdomen redan war hemförlofwad. Stadd på wandring öfwerfölls han af en häftig feber. Då han förgäfwes bedt om nattherberge i de wid wägen belägna gårdarne, gick han slutligen in i en
_009.jpg&oldid=340824){kind=link}