| 12 | Skapelsen. | Genesis. | Cap. 1. |
födas till engel. Men för att blifwa deras Medlare, hade Han nödwändigt måst hafwa deras natur. Ebr. 2: 16. Att menniskoslägtet blef skapadt såsom ett par med den här gifna wälsignelsen, war ett nödwändigt wilkor för återlösningen. Den andra wälsignelsen war att menniskan insattes till jordens synlige beherrskare med en af Herran gifwen fullmakt, som hade outsägligt mycket att betyda. Denna makt berodde derpå, att menniskan skapades till Guds beläte. Då Guds beläte i hufwudsaken förlorades, så gick äfwen denna makt till en del förlorad, men blifwer igenom det nya lifwet i Christo återställd. Den har redan i betydlig mån blifwit återställd genom christendomen. Det är ock i christenheten, som de allraflesta och wigtigaste upptäckterna hafwa blifwit gjorda; christna hafwa utforskat naturens lagar och naturens krafter, så att icke blott wetenskaperna gjort stora framsteg, utan utomordentliga ting kunna åstadkommas, som man för icke länge sedan ansåg omöjliga, t. ex. att med eldens kraft drifwa skepp emot wåg och wind. Så snart menniskan blir christen, så får hennes wäsende och hennes lefwerne, hennes boning och husliga lif, samhällets skick, och det land hon bebor, en helt annan beskaffenhet än förut. De hedniska folken weta icke af någon sådan upplysning, som de christna. Äfwen härutinnan är ordet sannt: mörker öfwertäcker jorden, och mörkhet folken. För hedningarne är jorden full af mörka okända makter, som de med trolldomsmedel söka att beherrska. Mellan Skaparen och naturen känna de ingen rätt skillnad. För all wår kunskap hafwa wi att tacka uppenbarelsens ljus, som sätter själen i werksamhet. Den tredje delen af wälsignelsen bestod deruti, att allahanda örter och frukter bestämdes till menniskans näring.
Denna trefaldiga wälsignelse fick genom syndafallet en bedröflig wändning; den första delen deraf förorenades med syndiga köttsliga lustar, den andra delen wanställdes genom egenkärlek, högmod, herrsklystnad och tyranni, den tredje genom snålhet, girighet och njutningsbegär. Det goda har menniskan genom synden förwandlat till ondt; syndens trenne hufwudrötter, ögonens begärelser, köttets begärelse och ett högfärdigt lefwerne fattade rotfäste i den wälsignelse, som hade blifwit åt menniskan gifwen. Synden har intet sjelfbestånd och ingen näring i sig sjelf, den suger sin näring utur Herrans helgedom, den föder sig på de krafter och gåfwor, som Han har gifwit.
30. Och åt alla djur på jorden, och alla fåglar under himmelen, och allt det, som kräler på jorden, och lif hafwer, att de skola hafwa allahanda gröna örter till att äta. Och det skedde så.
Guds godhet wisar sig widare deruti, att Han försörjer allt det, som lefwer och röres på jorden. Ps. 104: 27 Ps. 145: 45, 16.
31. Och Gud såg på allt det Han gjort hade, och si, det war allt ganska godt.* Och wardt af afton och morgon det sjette dagen. *Syr. 39: 21, 26.
Gud såg hwarje skapelsedag på hwarje särskild del af sin skapelse; nu öfwerskådar han sina fulländade werk i deras helhet och härliga sammanhang. De sex skapelsedagarne äro till ända, skapelsen är fulländad, och si allt war ganska godt. Då Gud först hade skapat werldsämnet utan ljus, så war mörkret eller natten skapelsens början, och natten gick före dagen. Då Gud bjöd ljuset utur mörkret lysa, 2 Cor. 4: 6, så följde dagen på natten. Derföre började dygnet med aftonen.
2. Capitel.
Sabbathen, Lustgården, förbjudna Träd, Mannen, Qwinnan.Så wardt nu himmel och jord fullkomnad med all sin här.
Himmelens härar äro himlakropparna och alla de lefwande skapade wäsen, som i himlarna finnas. Då werlden skapades, lofwade morgonstjernorna Herran, och alla Guds barn fröjdade sig, Job 38: 7. Wi kunna deraf sluta, att fixstjernorna, de faststående stjernehärarne, redan funnos då jorden grundades, och att de äro boningar för de lefwande wäsen, som här kallas Guds barn, och som fröjdade sig öfwer jordens skapelse. Denna fröjd har utan twifwel en djup betydelse. De insågo wäl, att den Allsmäktige hade börjat en skapelse af ganska owanlig beskaffenhet, som på hela werldsaltet skulle hafwa en stor inflytelse. Dessa Guds barn wisste wäl, att deras fallna bröder, som icke blifwit beståndande i sanningen, hade blifwit nederkastade till ett mörker, som stod i sammanhang med jorden, och att på denna jord den stora kampen skulle kämpas mellan dessa fallna englahärar och det nya slägte, som på jorden skapades. Denna kamp kunde icke annat än hafwa en stor betydelse för alla de englar, som hade blifwit beståndande i sanningen. Men utan twifwel wisste de något om det härliga rådslut, som i gudomen war fattadt före werldens begynnelse, att en Återlösare och Medlare i denna nya skapelse skulle uppträda. Englarne betrakta med lust återlösningens stora hemlighet, 1 Pet. 1: 12. Det är endast i Christo Jesu som Gud förenat sig i wäsens gemenskap med något skapadt wäsen, och detta wäsen är menniskan. Den förklarade Frälsaren, som är både Gud och menniska, är äfwen englarnes konung. Äfwen de åtnjuta alla Guds wälgerningar genom Honom, och på det sättet är Han äfwen deras Medlare, fastän icke deras Försonare. Att det ewiga ordet antog menniskonatur, wäckte deras djupa beundran och framkallade deras lofsånger, Luc. 2: 10, 13, 14. Guds wiljas hemlighet blef då förkunnad, att allting skulle sammanfattadt warda i Christo, både det i himmelen och på jorden är, och den uppståndne Christus är upphöjd öfwer all förstadöme, wälde, makt, herradöme och allt det som nämnas kan, icke allenast i denna werlden, utan ock i den tillkommande, Eph. 1: 9, 10, 21. Såsom dessa härskarors Gud kallas Hen Herren Zebaoth, härarnes Herre. Dessa himmelska härskaror fröjdade sig, då jorden skapades, emedan det war här Guds kärlek skulle i allrahögsta mått uppenbaras. De märkte, att Gud här skapade något nytt af högre
_022.jpg&oldid=340857){kind=link}