| 14 | Lustgården. | Genesis. | Cap. 2. |
och dessa djur måste anses såsom medgåfwor från menniskoslägtets ursprungliga hem. Så länge ingen menniska war, som odlade marken, kunde dessa träd och wäxter icke frodas. Och att regn saknades, hindrade äfwen wäxtrikets utweckling. Wi weta icke, huru länge detta tillstånd fortfor, att det icke regnade, utan en dimma war det enda som wattnade marken. — Här berättas nu, hwaraf Adam skapades, nemligen af jord. Adama betyder jord, och Adam kunde derföre öfwersättas: den jordiske eller jordbarnet. Han war tagen af jorden, och detta war nödwändigt, på det han skulle kunna wara den jordiska skapelsens öfwerhufwud. Men af jordens stoft kan menniskans tänkande ande icke härstamma. Här säger oss Guds ord, hwarifrån menniskoanden har sitt ursprung. Gud inblåste i menniskan en lefwande ande, och så wardt menniskan en lefwande själ. Denna ande inblåstes med detsamma, som menniskan fick lif och andedräft. Men icke menas här egentligen andedrägten; ty djuren hafwa också lif och andedrägt, men icke har Gud i dem inblåst en lefwande ande. Detta är ett företräde, som menniskan har ensam. Den odödlige anden är på wisst sätt beslägtad med Gud, såsom wi läsa i Apg. 17: 28, Wi äro ock hans slägte. Hade icke menniskans ande denna förwandtskap med Gud, så kunde den aldrig förnimma Honom eller få något begrepp om Honom, och ännu mindre wore någon förening mellan Gud och menniskan möjlig. Emedan nu menniskans ande, fastän den genom syndafallet är afwiken ifrån Herran, dock genom ny födelse i Christo kan blifwa delaktig af Guds natur, så kan Herrans Ande uppfylla menniskosjälen, såsom ljuset uppfyller ädelstenen, 1 Cor. 15: 45, eller såsom själen uppfyller kroppen och gifwer den lif.
8. Och HERren Gud planterade en lustgård uti Eden österut, och satte derin menniskan, som Han gjort hade.
Wid menniskans skapelse planterade Herren sjelf en lustgård uti Eden till hennes wistelseort. Eden betyder ljuflighet. Öster i Eden låg lustgården, som wi kalla Paradiset, emedan ordet är så öfwersatt i grekiska och latinska bibelöfwersättningar.
9. Och HERren Gud lät uppwäxa af jorden allahanda träd, lustiga till att se, och goda till att äta; och lifsens träd midt i lustgården, och kunskapens träd på godt och ondt.
I denna trädgård lät Gud uppwäxa allahanda sköna och goda träd. Lifsens träd war midt i lustgården, samt kunskapens träd på godt och ondt. I lifsens träd woro lifskrafter för menniskan nedlagda. Då menniskan war skapad af stoft, så tillhörde hon förgängligheten, och war derföre dödlig; men genom anden från Gud tillhörde hon oförgängligheten. Hade menniskan icke fallit i synd, så hade kroppen utan förgängelse kunnat förwandlas och förklaras. Adam fick wälja mellan lif och död: han walde döden. Döden låg i kunskapens träd på godt och ondt. Det onda fanns således redan.
10. Och utaf Eden gick en ström till att wattna lustgården, och han delade sig i fyra hufwudfloder.
11. Den första kallas Pison, den löper om hela Hawila land, och der finnes guld.
12. Och det landets guld är kosteligt, och der finnes Bedellion, och den ädla stenen Onix.
13. Den andra floden heter Gihon, den löper kring om hela Ethiopien.
14. Den tredje floden heter Hiddekel, den löper fram för Assyrien. Den fjerde floden Phrath.
Edens floder beskrifwas tydligt; beskrifningen wisar, att Eden låg wid dessa floders ursprung. Dessa floder hade ett gemensamt ursprung och delade sig uti Eden. Landet Hawila kallas nu Mingrelien. Samma land war i forntiden bekant såsom ett guldland. Bedellion är ett genomskinligt, wälluktande hartz, som utflyter af ett slags palmträd. Onix är en ädelsten med omwexlande röda och hwita tunna lager. Pison är Phasisfloden. Gihon kallas nu Dschihun. Ethiopien heter på Hebreiska Cusch, som är ett namn gifwet åt flera länder, i hwilka afkomlingarne af Hams son Cusch woro bosatta. Hawila war namnet på en af Cuschs söner. Hiddekel är Tigrisfloden, och Phrath är Euphrates. Wi kunna häraf finna, att Paradiset war beläget i det Armeniska höglandet. Moses förutsätter, att Phrath war wäl bekant för Israeliterna.
15. Och HERren Gud tog menniskan, och satte honom in uti lustgården Eden, att han honom bruka och bewara skulle.
16. Och HERren Gud bjöd menniskan och sade: Du skall äta af allahanda träd i lustgården.
17. Men af kunskapens träd på godt och ondt skall du icke äta; förty på hwad dag du deraf äter, skall du döden dö.
Adam fick redan i oskuldens tillstånd befallning af Gud att arbeta; ty trädgårdens brukande kunde ej ske utan arbete. Men detta arbete war icke möda, såsom det blef efter syndafallet. Eden skulle bewaras; detta wisar ock, att något ondt fanns, som skulle utestängas. Adam lemnades icke utan warningar. Om Adam icke hade fallit i synd genom ätande af det förbjudna trädet, så hade den onda makten säkert gjort anfall på många andra sätt; derföre skulle Adam bewara lustgården.
Allratydligast är Guds befallning till Adam, att han icke skulle äta af kunskapens träd på godt och ondt, och Gud förutsade, att på den dag han öfwerträdde detta bud, skulle han döden dö. Såsom ett förnuftigt wäsende, bestämdt för odödligheten, war menniskan skapad med frihet. Skulle kärleken och lydnaden hafwa något wärde, så war ett wal för menniskan nödwändigt; det måste åt henne öfwerlemnas att wälja fritt mellan lydnad och olydnad, mellan lif och död. I
_024.jpg&oldid=340862){kind=link}