| 16 | Fallet | Genesis. | Cap. 3. |
dock ben af mina ben, och kött af mitt kött; hon skall heta Manna, derföre att hon är tagen utaf mannen.* *1 Cor. 11: 8.
24. Fördenskull skall en man öfwergifwa fader och moder, och blifwa wid sin hustru, och skola warda till ett kött.* *Matth. 19: 5. Marc. 10: 6, 7. 1 Cor. 6: 16. Eph. 5: 31.
Att Adam wid uppwaknandet wisste, att qwinnan war ben af hans ben och kött af hans kött, wisar, att äfwen en andegemenskap egde rum, att hon war själ af hans själ, och att denna förbindelse är wäsendtligare och innerligare än mellan föräldrar och barn.
25. Och de woro båda nakne, menniskan och hans hustru, och de blygdes icke.
Så länge menniskans ande har kroppen fullkomligt i sitt wåld, och hennes ande är Guds Andas tempel, så kan ingen syndig böjelse och således icke heller någon blygsel ega rum. Synden har förorenat menniskans wäsende i alla hänseenden, och det förhållande, som af Skaparen bestämdes till ett högt och heligt ändamål, har blifwit ohelgadt genom köttsliga böjelser. I sig sjelf är äktenskapet rent, och att afhålla sig derifrån gör icke menniskan renare och bättre, än hon igenom den pånyttfödande och helgande nåden kan blifwa, ware sig inom eller utom äktenskapet.
3. Capitel.
Adams fall, upprättelse, straff.Och ormen war listigare än alla djur på jorden, som HERren Gud gjort hade, och sade till qwinnan: Ja, skulle Gud hafwa sagt: I skolen icke äta af allahanda träd i lustgården?
Den osynliga frestaren, den onda makten, war för de första menniskorna okänd. Ormen kände de såsom klokare än andra djur på jorden; frestaren höljde sig i ormens gestalt för att tala till qwinnan. Samtalet börjas af ormen på ett ganska listigt sätt. Han uttrycker twifwel derom, huruwida qwinnan hade rätt förstått Guds befallning. Dermed will han wäcka twifwel hos henne sjelf, Matth. 10: 16; cap. 2: 16.
2. Då sade qwinnan till ormen: Wi äta af de träds frukt, som äro i lustgården:
3. Men af frukten af det träd, som är midt i lustgården, hafwer Gud sagt: äter icke deraf och kommer icke heller derwid, att I icke dön.
Qwinnan swarade, och gaf ett riktigt swar, men likwäl war det orätt att hon swarade. Hon blef derigenom mera tillgänglig för det onda wäsendet; bättre hade warit att fly med en tyst häpnad. Hade hon icke lyssnat med en slags böjelse till ormens ord, så hade hon blifwit förskräckt, att något wäsende kunde sätta Guds ord i fråga. Af swaret, fastän det war rätt, märkte ormen, att han kunde gå längre. En wigtig lärdom i allahanda frestelser, både yttre och inre.
4. Då sade ormen till qwinnan: Ingalunda skolen I döden dö.* *Joh. 8: 44.
5. Förty Gud wet, att på hwad dag I äten deraf, skola edra ögon öppnas, och I warden såsom Gud, wetande hwad godt och ondt är.
Här motsäger frestaren Guds ord helt och hållet: Ingalunda skolen I döden dö. Men han stannar icke derwid. Han wäcker hos qwinnan misstroende till Gud och antyder: Gud wet, att I skolen blifwa fullkomlige såsom Han, om I äten af denna frukt; men det unnar Han eder icke, derföre har Han förbjudit eder att äta deraf. Kärleken och tillgifwenheten kunna lättast störas, om det lyckas en fiende att wäcka misstroende till den man älskar. Ormen kände rätt wäl menniskosjälens natur.
6. Och qwinnan såg till, att trädet war godt att äta af, och ljufligt uppå se, och att det ett lustigt träd war, efter det gaf förstånd; och tog utaf frukten, och åt, och gaf desslikes sin man deraf, och han åt.* *2 Cor. 11: 3. 1 Tim. 2: 14.
Sedan misstroende hade blifwit wäckt, såg qwinnan på detta träd. Ormens ord slogo rötter i hennes hjerta och bildade tankar, önskningar och ändtligen lustar. Lustan gaf eld åt inbillningskraften; qwinnan tänkte, att trädet måtte wara mycket godt att äta af, det syntes henne så skönt, skönare än någonsin förut, och den underbara egenskap, att det kunde gifwa förstånd, lockade henne mäktigt — hon trodde det. Hon trodde således ormen mer än hon trodde Gud. Genom denna tro, som war otro emot Gud, fick ormen makt öfwer qwinnan; själen war nu redan wänd ifrån Gud; wändningen skedde, då tron wändes — i otron ligger syndens rot. Skall nu menniskan kunna återställas och frälsas, så måste själen wändas om igen från satans makt till Gud, och denna wändning är omwändelse och tro, Es. 55: 7–9.
Så snart tron på Gud war slocknad, och tron på ormen hade blifwit upptänd, så tog qwinnan af frukten och åt. Hon trodde, att njutningen och förmånen skulle blifwa så stora, som ormen hade inbillat henne. Genom frestelsen tjusas själen, så att hon icke har något sundt och rätt omdöme, wiljan drages till det onda, och wiljan såsom den mäktigaste själskraften drager förståndet med sig. Sedan qwinnan hade ätit, gaf hon också sin man deraf, och han åt; hon wille hafwa honom med sig i sitt fall och i sin inbillade lycka. Märkte hon redan hwad öfwerträdelsens följd skulle blifwa, så wille hon dock icke, att han skulle wara bättre än hon; ty det hörer till syndens natur, att man icke gerna unnar en annan wara bättre, än man sjelf är.
7. Då öppnades bägges deras ögon, och de wordo warse, att de woro nakne: och de bundo tillhopa fikonalöf, och gjorde sig skörten.
Deras ögon öppnades, såsom ormen hade
_026.jpg&oldid=340866){kind=link}