| Fallet. | 1 Mose Bok. | Cap. 3. | 17 |
sagt, men hwad fingo de se? De fingo se, att de hade öfwergifwit Gud, förlorat Hans beläte, och förlorat sin frid. De kände, att de hade kommit i det ondas wåld. De blygdes; de kände, att deras själ war afwiken från sin höga bestämmelse, och att hon hade förlorat sin herrskareförmåga, emedan en annan wilja än den, som samwetet godkände, nu gjorde sig gällande. Den ljusdrägt, som omgaf dem i oskuldens tillstånd, war nu förlorad. Samwetets röst talar genom blygseln. Samwetet är i själen qwar såsom en ljuspunkt, hwarigenom menniskan ännu är tillgänglig för Guds Andas röst. De bundo tillhopa fikonlöf och gjorde sig skörten. Fikonlöfwen predika för oss; de wisa, att menniskan genom synden hade blifwit så sinnad, att hon försökte hjelpa sig sjelf och dölja sitt elände, hellre än att med barnslig bekännelse och bön gå till sin Fader och söka hjelp. Rädslan borttog kärleken. Fikonlöfwen wittna om den bestraffning, som de i samwetet kände, och woro således en tyst bekännelse.
8. Och de hörde HERrans Guds röst gångande i lustgården, då dagen swalkades; och Adam undstack sig, med sin hustru, för HERrans Guds ansigte, ibland träden i lustgården.
Det är troligt, att Gud wid flera tillfällen uppenbarade sig för de första menniskorna wid samma tid på dagen, då aftonswalkan nalkades. Luther säger ”Det war om aftonen, då hettan har upphört. Detta betyder, att efter begången synd lider samwetet ångest, till dess Guds nådiga röst kommer och swalkar och wederqwicker hjertat; ehuru den swaga naturen bäfwar och flyr för Evangelium, emedan det lärer, att köttet måste korsfästas och dödas.”
9. Och HERren Gud kallade Adam och sade till honom: Hwar är du?
Luther säger: ”Adam och Eva äro nu fallna och kunna icke mer hjelpa sig sjelfwa; de äro också öfwergifna af kreaturen. Då kan förnuftet icke annat än tänka: nu är ingen hjelp mer i himmelen eller på jorden. Men af detta exempel skola wi lära, att Gud will hjelpa, äfwen om wi wore öfwergifna af alla skapade warelser.”
10. Och han sade: Jag hörde din röst i lustgården, och fruktade mig, ty jag är naken, derföre undstack jag mig.
Adam bekänner icke sin öfwerträdelse, utan talar blott om sin nakenhet och sin fruktan. Synden och räddhågan förorsaka förställning.
11. Han sade: Ho hafwer låtit dig förstå, att du är naken? Hafwer du icke ätit af det träd, om hwilket jag dig bjudit hafwer, att du deraf icke äta skulle?
Dessa frågor gör Gud för att framkalla Adams bekännelse af öfwerträdelsen. Innan menniskan besinnar och bekänner sin synd, kan Gud icke andligen hjelpa, Ps. 32: 3–5.
12. Då sade Adam: Qwinnan, som du till mig gifwit hafwer, gaf mig af trädet, så att jag åt.
Förställningen, falskheten och högmodet, som genom syndafallet uppstått hos menniskan, wisa sig här ännu tydligare. Adam swarar sin Gud: Qwinnan, som du mig gifwit hafwer, gaf mig af trädet, så att jag åt. Han skjuter skulden på qwinnan och på Gud sjelf, som hade skapat qwinnan. Sådan är nu menniskans syndiga natur; hon will sjelf hafwa rätt, äfwen om skulden skulle drabba Herran. Då gifwer menniskan sig sjelf rätt och Gud orätt.
Säga wi, att wi hafwa icke syndat, så göra wi Honom till ljugare, och Hans ord är icke i oss, 1 Joh. 1: 10.
Här hafwa wi alltså redan hos Adam den tydligaste bild af den syndiga naturen.
13. Då sade HERren Gud till qwinnan: Hwi hafwer du det gjort? Qwinnan sade: Ormen beswek mig, så att jag åt.
Qwinnan skjuter skulden ifrån sig på samma sätt som Adam. Hennes hjerta war lika med hans.
14. Och HERren Gud sade till ormen: Efter du detta gjort hafwer, förbannad ware du öfwer allt det som lif hafwer, och öfwer alla djur på marken: du skall gå på din buk, och äta jord i alla dina lifsdagar.
Till ormen ställdes ingen fråga, öfwer honom uttalas blott förbannelsens dom. Huruwida ormens gestalt förut war annorlunda än nu, måste lemnas derhän. Förbannelsen öfwer ormen syftar egentligen på den osynliga förföraren; han förnedras under alla skapade ting.
15. Och jag skall sätta fiendskap emellan dig och qwinnan, och emellan din säd och hennes säd: Den samme skall söndertrampa ditt hufwud*, och du skall stinga honom i hans häl. *1 Joh. 3: 8.
Detta är det första Evangelium på jorden, ett löfte om Christus, att Han skulle öfwerwinna synden, döden och helwetet, och befria oss från syndens wälde. Frestaren trodde sig hafwa segrat, men här får han weta, att en långwarig kamp skall uppstå mellan honom och menniskoslägtet. Ormens eller satans säd äro alla ogudaktiga och tillika synden sjelf, Joh. 8: 44. 1 Joh. 3: 8. Qwinnans säd är Christus, Gal. 4: 4. Christus har söndertrampat ormens hufwud, och ormen har stungit honom i hans häl, korsfäst och dödat hans menskliga natur, men Christus lefwer, uppstånden och förklarad, och krossadt är ormens wälde för ewigt.
De ogudaktiga kallas ormens säd derföre, att synden, som är en ormasäd, lefwer och werkar i deras hjertan, och de lefwa med sin wilja i det syndiga sinnet, och hafwa icke något annat sinne, någon annan wilja, som strider deremot. De tro icke på Gud; med den som icke lefwer i tron på Gud, tror på ormen utan att weta det, samt lefwer i ormens gemenskap och i satans tjenst såsom ett lydigt barn af den fadren, som i själen framfödt denna onda natur. Men alla,
_027.jpg&oldid=340868){kind=link}