| 22 | Floden. | Genesis. | Cap. 5, 6. |
32. Noah war femhundrade år gammal, och födde Sem, Ham och Japhet.
Kunskapen om den förutsagda straffdomen gick i arf från barn till barnbarn, men dermed war äfwen kunskap om en räddning förenad; ty Lamech sade, då hans son Noah föddes: Denne här warder oss tröstande i wår möda och arbete på jorden, den Herren förbannat hafwer. Noah är äfwen ett prophetiskt namn och betyder ro, hwila, tröst.
Ett ögonmärke, som det Gamla Testamentets skrifter icke förlora ur sigte, är att gifwa en fullständig stamtafla, genom hwilken Christi härkomst från Adam, led efter led och slägte efter slägte, kunde framställas. Denna stamtafla ända till floden är innehållen i detta capitel, och sedan fortsättes den på åtskilliga ställen i Skriften, till dess att Evangelierna Mattheus och Lucas fullständigt meddela wår Frälsares slägtregister.
6. Capitel.
Werlden syndar. Floden hotas. Arken bygd.Då menniskorna begynte förökas på jorden och födde sig döttrar:
2. Då sågo Guds söner menniskornas döttrar, att de woro däjeliga, och togo till hustrur, hwilka de helst wille.
Guds söner kallas Seths efterkommande, emedan ibland Seths barn gudsfruktan och fromhet fortforo. I stamtaflan i föregående capitel står Gud först såsom Adams Skapare eller Fader; och alla de af Adams barn, som hade barnakärlek till Gud, kallades Guds barn. Men Cains efterkommande kallades menniskors barn; de tänkte icke på något högre ursprung än sin menskliga härkomst; de kände icke Gud såsom Fader; kärleken till Honom war i deras hjertan slocknad. Med tiden trädde Seths söner i äktenskap och slägtskap med Cainitiska qwinnor. De togo till hustrur hwilka de helst wille, de handlade efter naturlig böjelse och frågade icke efter Guds wilja. Derigenom inträngde otro, ogudaktighet och sedeförderf äfwen ibland Seths barn; de wille icke lyda Guds Andas röst. Så har det skett i alla tider och sker ännu: Guds barn bereda sitt affall och förderf genom sådan nära förbindelse med de ogudaktiga. Det gäller att lyda Gud i allt, som man kan förstå wara Hans wilja, om man ej skall förlora barnaskapet.
3. Då sade HERren: Menniskorna wilja icke mer låta min Anda straffa sig, ty de äro kött. Jag will ännu gifwa dem hundrade och tjugo års dag.
Då menniskorna icke mera wille emottaga någon tuktan och warning af Herrans Anda, utan förhärdade sig emot Honom, så tog förderfwet öfwerhand, och Gud förkunnade nu tydligt, att en straffdom skulle komma. Men Gud gaf dem en bättringstid af 120 år. Ännu har Gud aldrig låtit någon straffdom inbryta utan förutgående warning, och med warningen bestämdes tillika en tid till bättring. Denna tid bestämdes för Ninive till 40 dagar, för Nebukadnezar till ett år, för Judarne efter Christi korsfästelse till 40 år. — Arme syndare! betänk: ännu warar bättringstiden, men snart warder yxan satt till roten, Luc. 13: 6–9.
4. På den tiden woro ock tyranner på jorden, förty sedan Guds söner ingingo till menniskors döttrar, och de födde barn, wordo deraf wäldige och fast beryktade män i werlden.
Ordet tyranner heter på grundspråket öfwerfallare; det har äfwen blifwit öfwersatt med resar, starka, wåldsamma menniskor, som utöfwade förtryck emot andra. Sådana funnos ibland Cains efterkommande, och ännu mera sedan Guds söner ingingo äktenskap med menniskors döttrar. Då trädde sanningens kraft uti ondskans tjenst och missbrukades till ogudaktighetens befrämjande. Derigenom blef ondskan och wåldet ännu förskräckligare. Synden gör alltid de största framstegen, när den understödjes derigenom, att gudomlig sanning missbrukas till att tjena det onda. De beryktade män omtalas här icke närmare. Det är sannolikt, att dessa tyranner förgudade sig sjelfwa och förgudades af andra, och att hedniska fabler om menskliga gudawäsen då togo sin början. Att menniskan wille blifwa Gud, war orsaken till syndafallet. Denna lust fortfor och fortfar ännu. Missförstånd af löftet om qwinnans säd, som skulle söndertrampa ormens hufwud, kan äfwen hafwa bidragit att göra det lättare för dessa högmodiga wåldswerkare att inbilla den swagare hopen, att de woro de gudomliga hjeltar, hwarpå löftet syftade. Dessutom är det sannolikt, att Gud wisade sig för Adam och de fromma fäderna i menniskogestalt, likasom för Abraham och wid andra tillfällen. Så snart nu menniskorna förlorade den rätta kunskapen om Gud, så gjorde de sig om Honom blott menskliga föreställningar, och tillskrefwo Honom menskliga egenskaper. Från denna willfarelse war det lätt att falla uti en ännu större, nemligen att utmärkta menniskor woro gudawäsen. Sådan menniskoförgudning wisar sig alltid i samma mån, som den sanna lefwande tron på Gud förswinner bland menniskorna. Wi hafwa färska exempel derpå af hwarjehanda slag.
5. Men då HERren såg, att menniskans ondska war stor på jorden, och all hennes hjertas uppsåt och tanke war alltid benägen till det ondt war:* *1 Mos. 8: 21. Matth. 15: 19.
Skriftens wittnesbörd om menniskans hjerta ligger här tydligt för ögonen. Menniskans hjerta är af naturen icke godt, utan ondt; både tankarne och wiljan och de öfriga själskrafterna dragas till det onda. Till det goda har hon af sig sjelf hwarken lust eller kraft.
6. Då ångrade HERranom, att Han hade gjort menniskan på jorden, och det bekymrade Honom i Hans hjerta.
Då det säges, att Gud ångrar något, så måste detta icke så förstås, som om Gud skulle känna en oro i sitt sinne öfwer det Han gjort,
_032.jpg&oldid=340877){kind=link}