| Floden. | 1 Mose Bok. | Cap. 6. | 23 |
eller komma till en insigt och besinning, som Han förut icke egt, såsom ångren är beskaffad hos menniskan. Gud är oföränderlig, Hans tankar ändras icke; Han är allwetande, ingenting owäntadt kan hända Honom; Hans rådslut äro ewiga. Han är icke en menniska, att Han sig något ångra låter, 1 Sam. 15: 29. Guds gåfwor och kallelse äro sådane, att Han kan dem icke ångra, Rom. 11: 29. Men i oändlig kärlek lefwer Han med och i menniskoslägtet, i andegemenskap med alla, som tro på Hans namn och älska Honom. De öfriga söker Han att winna. Genom denna gemenskap har Han införlifwat sig med menniskoslägtet, och Hans Ande i menniskorna kan bedröfwas, emedan Han ingått i gemenskap med deras natur. Derföre förmanar aposteln att icke bedröfwa Guds heliga Anda, Eph. 4: 30, och att icke utsläcka Andan, 1 Thess. 5: 19. Gud i sig sjelf förändras icke och kan icke bekymras, men Guds Ande bland menniskorna bedröfwas och bekymras genom deras synder och jemmer. (Gud i sig sjelf kan icke lida, men Gud i Christo, Guds Son, led med menniskan Jesus genom förening med den menskliga naturen, och derigenom blef lidandet oändligt i djup och beskaffenhet). I menniskan arbetar Guds Ande och deltager i den bedjande själens suckar, ja, det är Han sjelf, som egentligen utgör den trogna själens lif, och suckar och arbetar och strider och beder, Rom. 8: 26, 27. På detta sätt har Gud möda och arbete med menniskan i hennes synder. Han bekymras öfwer synden och arbetar att föra henne till bättring. I Psalmerna talar wår Frälsare sjelf i prophetiska beskrifningar om sina lidanden, långt förr än den inträffade. I andanom led Han i och med de trogna, och detta förhållande fortfar ännu. Ps. 22: 2, 3, 16; 40: 13; Ps. 69: 2, 3, 4, 6, 11, 12, 22, 22. Denna gemenskap med menniskoslägtet började redan i skapelsen. Då Guds Son blef menniska, framträdde den i sin högsta fullhet. Wår Gud är icke ett kallt, känslolöst wäsende, som har ett hjerta otillgängligt för menniskans elände och nödrop. I Christus är gudomens fullhet, och Christus war i alla stycken bröderna lik, på det Han skulle wara barmhertig och en trogen öfwersteprest för Gudi, att försona folkets synder. Han är frestad i all ting, likasom wi, dock utan synd; derföre kan han warkunna sig öfwer wår swaghet och hjelpa dem, som frestas, Ebr. 2: 17, 18; cap. 4: 15, 16. Sorgens smärta öfwer menniskornas synder, förbannelsens qwal och medlidandets tårar öfwer de orättfärdige, som skulle drabbas af straffdomarne, allt detta wittnar om Hans kärleksfulla hjerta. Guds ånger är Hans Andes bedröfwelse genom menniskornas syndaförderf, som twingar Honom till beslutet att straffa dem. Bekymret är Hans kärleksfulla medlidande med dem, som Hans helighet måste straffa. Luther säger: ”Noah och fäderne blefwo gripna af den lifligaste smärta, då Anden uppenbarade för dem Guds wrede. Dessa outgrundliga suckar tillskrifwas Gud sjelf, emedan de komma från Hans Anda.”
7. Och HERren sade: Menniskan som jag skapade, skall jag förgöra utaf jorden, ifrån menniska allt intill fänaden, och intill matkar, och intill fåglarna under himmelen: förty det ångrar mig, att jag dem gjort hafwer.
När Herren såg, att bättringstiden, som Han gifwit menniskan, war förgäfwes, så beslöt Han det förderfwade slägtets undergång. Jorden och de ting, som derpå äro, äro till för menniskans skull; för syndens skull kom förbannelsen öfwer jorden och de ting, som derpå äro, så när nu förderfwet hade stigit till sin höjd, så kom straff öfwer menniskan och dess boning, öfwer jorden och dess kreatur.
8. Men Noah fann nåd för HERran.
9. Detta är Noahs slägt. Noah war en from man och fullkomlig, och förde ett gudeligt lefwerne i sin tid.* *Syr. 44: 17. Ebr. 11: 7. 2 Pet. 2: 5.
10. Och födde tre söner, Sem, Ham, Japhet.
Ännu fanns en from man på jorden, som fann nåd för Herran, och han och hans hus skulle räddas.
11. Men jorden war förderfwad för Guds åsyn, och full med orätt.
12. Då såg Gud på jorden, och si, hon war förderfwad, ty allt kött hade förderfwat sin wäg på jorden.* *Matth. 24: 38. Luc. 17: 27. 1 Pet. 3: 20. 2 Pet. 3: 6.
Guds rättfärdighet öfwerskådar jorden och ser, att syndamåttet är fullt, så att straffet är oundwikligt.
13. Då sade Gud till Noah: Allt kötts ändalykt är kommen för mig, ty jorden är full med orätt af dem; och si, jag will förderfwa dem med jorden.
14. Gör dig en ark utaf furuträ, och gör kamrar derinne, och becka honom utan och innan.
15. Och gör honom alltså: trehundrade alnar skall wara längden, femtio alnar bredden, och trettio alnar höjden.
16. Ett fönster skall du göra der ofwanuppå, en aln stort. Dörren skall du sätta midt på sidan: och skall han hafwa tre bottnar, en nederst, den andra midtuti, den tredje öfwerst.
17. Ty si, jag skall låta komma en wattuflod öfwer jorden, till att förderfwa allt kött, der en lefwande ande uti är under himmelen, och allt det på jorden är skall förgås.
18. Men med dig will jag göra ett förbund, och du skall gå in i arken med dina söner, med din hustru, och med dina söners hustrur.
_033.jpg&oldid=340879){kind=link}