| Noahs efterkommande. | 1 Mose Bok. | Cap. 10, 11. | 31 |
Elamiterna äro Perser. Assyrierna härstamma från Assur. Från Arphachsad härstamma en del af Arabiens folk. Lydier, Luds efterkommande, bodde i mindre Asien i Lydien. Aram war det gamla namnet på Syrien, den stora landsträckan norr om det heliga landet, hwilkens hufwudstad war Damascus. Eber eller Heber är Hebreernas stamfader. Eber betyder öfwerfart. Man har antagit, att Abrahams efterkommande kallades Ebreer eller inwandrare (öfwerfarare), emedan han kom från Chaldeen öfwer floden Euphrat in i Canaans land.
23. Arams barn äro desse: Uz, Hul, Gether och Mas.
24. Arphachsad födde Salah, Salah födde Eber.
25. Eber födde twå söner, en hette Peleg, derföre att i hans tid wardt werlden delad; hans broder het Jaketan.
De tre namnen Salah, Eber och Peleg äro betydlesefulla. Salah betyder det som kastas eller kringkastning, Eber öfwerflyttning, och Peleg sönderdelning. Somliga uttolkare antaga endast, att de olika stammarne nu delade werlden sig emellan; men emedan detta hade redan skett förut, antaga andra uttolkare, att jorden nu genom stora jordbäfningar blef sönderdelad i werldsdelar, länder och öar, som redan förut till en del woro befolkade. Detta är den sannolika meningen af v. 25. Det är då icke swårt att inse, huru folkslagen kunnat sprida sig öfwer jorden, fastän den är sönderdelad af hafwen.
26. Och Jaketan födde Almodad, Saleph, Hazarmaveth, Jarah,
27. Hadoram, Usal, Dikela,
28. Obal, Abimael, Seba,
29. Ophir, Hawila och Jobab. Alla desse äro Jaketans söner.
30. Och deras boning war ifrån Mesa, intill man kommer till Sephar på berget österut.
31. Desse äro Sems barn, uti deras slägter, tungomål, land och folk.
32. Detta är Noahs barns afföda uti deras slägter och folk. Af hwilka utspridt är folket på jorden efter floden.
Detta capitel kan anses såsom en spegel, hwaruti wi kunna beskåda wår okunnighet; ty wi skulle känna ganska litet om folkslagens särskilda ursprung och utbredande i werlden, om icke den Heliga Skrift underrättade oss derom.
11. Capitel.
Babels torn. Sems slägt.Och all werlden hade enahanda tunga och mål.
2. Då de nu drogo österut, funno de en plan uti Sinears land, och bodde der.
Landet Sinear (Mesopotamien eller Babylonien) war det första som blef bebodt och odladt. Det wattnades genom kanaler mellan floderna Euphrat och Tigris. Nu är detta land öde och ofruktbart.
3. Och sade till hwarannan: Kommer, låter oss slå tegel och bränna. Och togo tegel för sten, och ler för kalk,
4. Och sade: Kommer, låter oss bygga en stad och ett torn, hwilkets höjd skall räcka upp i himmelen, att wi måga göra oss ett namn, förty wi warda tilläfwentyrs spridde ut i all land.
5. Då steg HERren neder, att Han skulle se staden och tornet, som menniskones barn byggde.
6 Och HERren sade: Si, det är enahanda folk, och enahanda mål ibland dem alla; och hafwa detta begynt att göra: de warda icke aflåtande af allt det de hafwa sig företagit att göra.
7. Kommer, låter oss stiga neder och förbistra der deras tungomål, så att ingen skall förstå den andras mål.
De som byggde tornet wille göra sig ett namn; detta wisar, att högmod och lust till fåfänglig ära låg till grund för detta företag. Att tornets spets skulle räcka upp i himmelen, antyder ett trotsande emot Gud. Denna stad och detta torn skulle utgöra hufwudstaden och medelpunkten för detta slägte, som med förenade krafter wille motwerka Guds rike på jorden och utrota den sanne Gudens dyrkan, såsom afguderiets snara införande i Babel bewisar. Uti Babylonien finnes icke sten, men der finnas många källor af naphta eller bergolja. Tegelstenar, torkade i solen eller brända, anwändes til byggnad och hopfogades med ett murbruk, bestående af ler och bergolja, som blef så fast, att stenarne nu knappt kunna skiljas ifrån hwarandra utan att sönderslås. Ännu finnes på den plats, der Babylon låg, en stor kulle, som kallas Birs Nimrod eller Nimrodsborgen, bestående af tegel och andra qwarlefwor af denna byggnad. Den är omkring 100 alnar hög, och derpå är ett torn omkring 18 alnar högt, som bär tydliga spår af at hafwa blifwit förstördt genom stor åskeld, emedan det är betäckt med en glasartad skorpa. ”Gud far ned, då Han låter sig förnimmas och börjar straffa syndare, på det de säkra menniskorna, som förut mente, att Han wore långt derifrån och icke såge hwad de gjorde, må erfara, att Han är dem mycket nära och snart kan finna medel att straffa dem.” L. Det är troligt, att någon underbar och förskräcklig uppenbarelse af Guds straffande allmakt wid detta tillfälle skedde. Herrans nedstigande betecknar den noggranna ransakning, som alltid föregår det rättwisa straffet. En ransakning, som Guds allwetenhet icke behöfwer, utan består deruti, att Gud genom tydliga warningar förer menniskan till klart medwetande af hennes skuld; ty ingen blifwer af Herran straffad, utan att förut hafwa blifwit warnad, öfwertygad och förwunnen. Menniskornas urspungliga tungomål är Hebreiskan, såsom wi af den Heliga Skrift kunna sluta. Det är ett enkelt språk, som är mycket rikhaltigt i uttryck, hwilka hafwa afseende
_041.jpg&oldid=342395){kind=link}