| Abram kallas. | 1 Mose Bok. | Cap. 12. | 33 |
12. Capitel.
Abrams kallelse, löfte, resa, nöd, list, snubbor.Och HERren talade till Abram: Gack utur ditt fädernesland, och ifrån din slägt, och ifrån din faders hus, uti ett land, som jag dig wisa will.* *Apg. 7: 3, 4. Ebr. 11: 8.
Tharah dog i Haran i Mesopotamien. Haran war samma stad, som på sednare tid kallades Carhae. Afguderi hade inträngt bland folken och hotade att taga öfwerhand äfwen i Abrams slägt. Den sanne Gudens dyrkan hade wisserligen ännu icke förswunnit i denna slägt, men man har anledning att tro, att solen ansågs såsom en sinnebild af Gud och på wisst sätt blef dyrkad afwen af Tharah. Bland andra folk hade himlakropparnes dyrkan redan utträngt den sanna gudstjensten. Då kallade Gud Abram, Tharahs son, att wandra ut ur sitt fädernesland.
2. Och jag skall göra dig till ett stort folk, jag skall wälsigna dig, och göra dig ett stort namn, och du skall wara en wälsignelse.* *1 Mos. 13: 16.
3. Jag skall wälsigna dem, som dig wälsigna, och förbanna dem, som dig förbanna: och i dig skola wälsignade warda alla slägter på jorden.* *1 Mos. 18: 18; cap. 22: 18; cap. 26: 4; cap. 28: 14. Apg. 3: 25. Gal. 3: 8, 16.
Med befallningen förenades ett härligt och widtomfattande löfte. Gud lofwade att icke blott skydda och wälsigna Abram, utan att alla slägter på jorden skulle i honom wälsignade warda. Abram kunde wäl förstå, att detta löfte syftade på den Frälsare, genom hwilken förlossning och wälsignelse på jorden skulle åstadkommas. Det är i Nya Testamentets tid detta löfte har gått i fullbordan och fortfar att fullbordas bland jordens folk.
4. Då for Abram ut, såsom HERren honom sagt hade, och Lot for med honom. Men Abram war sjuttio år och fem år gammal, då han for utaf Haran.
5. Så tog Abram sin hustru Sarai, och Lot sin broderson, med alla deras håfwor, som de förwärfwat hade, och de själar, som de födt hade i Haran, och foro ut till att resa in i Canaans land.
6. Och som de komne woro in i landet, drog han derigenom allt intill det rummet Sichem, och intill den lunden More. På den tiden bodde de Cananeer der i landet.
Abram lydde Herrans befallning, och denna lydnad war en frukt af hans tro. Han for ut och wisste icke hwart han komma skulle, Ebr. 11: 8. Han lemnade sig sjelf, sin familj och hela sin framtid uti Herrans trogna hand. Med sin familj och sina tjenare kom han till Canaans land. De uppslogo sina tält i trakten af Sichem, således i grannskapet af det ställe, der den stad byggdes, som sedan blef kallad Samaria. Denna trakt är ännu mycket fruktbar; der äro många starka källsprång, och flera bäckar uppfriska och wattna denna landsträcka, så att den liknar en widsträckt trädgård.
7. Då syntes Herren Abram, och sade: Dine säd skall jag gifwa detta land.* Och han byggde dersammastädes ett altare HERranom, som honom synts hade. *1 Mos. 13: 15. 5 Mos. 34: 4. Neh. 9: 8. Apg. 7: 5.
Nu war Abram i sitt eget land, men han war dock der såsom en främling; ännu wisste han icke, att detta war det land, som Herren hade lofwat wisa honom. Nu uppenbarade sig Herren för honom, och hans tro blef till en början belönad med detta löfte: Dine säd skall jag gifwa detta land. Derpå byggde Abram ett altare åt Herran, och införde således i detta land den sanna gudstjensten, så att det blef inwigt till sin höga bestämmelse att en gång blifwa fosterlandet för werldens Frälsare.
8. Sedan drog han bättre fram dädan till ett berg, som låg österut ifrån BethEl, och slog der sitt tjäll upp, så att han hade BethEl westerut, och Ay österut, och byggde der HERranom ett altare, och predikade om HERrans namn.
9. Och for Abram dädan fram bättre, och drog söderut.
Abrams herdalif medförde nödwändigheten att wandra ifrån den ena trakten till den andra; landet war glest befolkadt af Canaaniter, som idkade åkerbruk, och mellan de bebodda ställena lågo widsträckta betesmarker.
Hwart Abram kom, upprättade han ett altare åt Herran, och predikade om Herrans namn; han war således en rättfärdighetens predikare på sin tid, likasom Noah och andra af hans förfäder. Fastän Herren hade lofwat landet åt Abram, sökte han icke att tillwälla sig någon företrädesrätt framför Canaaniterna, som innehade det, utan wäntade på den tid, som Gud i sitt rådslut hade bestämt. Så måste alla sanna trogna i ödmjuk wäntan wara gäster och främlingar på jorden, till dess den tid kommer då det stora löftet skall fullbordas. Riket, makten och wäldet under hela himmelen skall warda gifwet den Högstas heliga folk, hwilkens rike ewigt är; och allt wälde skall tjena Honom och lyda Honom, Dan. 7: 27. Om Abram hade försökt att sjelf sätta sig i besittning af det land, som Gud lofwat skänka honom, så hade han dragit öfwer sig en stor olycka. (Ordet BethEl betyder Guds hus).
10. Då wardt en hård tid der i landet; derföre drog Abram neder uti Egypten, att han der en främling blifwa måtte, förty tiden war ganska hård i landet.
11. Och då han kom hardt in mot
_043.jpg&oldid=310487){kind=link}