| Abram trodde. | 1 Mose Bok. | Cap. 15. | 39 |
emedan de icke egentligen tillhörde förbundsoffret. Dessutom kunna offerdjuren anses såsom sinnebilder af alla de själs- och kroppskrafter, hwilka menniskan skall uppoffra åt en twåfaldig Herrans tjenst, och hwilka måste liksom delas mellan himmelen och jorden, mellan lifwet i Gud och uppfyllandet af det jordiska lifwets pligter. De trogna skola hafwa sin umgängelse i himmelen och tillika troget sköta sitt kall på jorden. Men fåglarne kunna anses afbilda den trogna själens flygt till himmelen, trons och kärlekens bewingade längtan efter beständig förening med Herran. Tron och kärleken få icke delas, de måste helt och hållet tillhöra Herran allena. Jfr Jer. 17: 5, 7.
11. Och fåglarne kommo neder på kroppana, och Abram dref bort dem.
Fåglarne, som kommo ned på kropparna, kunna anses såsom sinnebilder af alla de frestelser och främmande tankar, som wilja inblanda sig äfwen uti det bästa menniskan gör, hennes bön, hennes gudstjenst, hennes barmhertighetswerk o. s. w., och förorena och förtära dem. Abram dref bort dem. Så skall menniskan göra i trons kamp mot alla onda tankar och frestelser. ”Fåglarne och den rykande ugnen och elden betyder Egypiterna, som skulle förfölja Abrams barn; men Abram dref bort dem, det är: Gud förlossade Abrams barn för det löftets skull, som Han gifwit åt Abram. Men att han efter solens nedgång förskräcktes, betyder, att Gud till en tid skulle öfwergifwa hans säd, att de skulle bilfwa förföljda, såsom Herren här sjelf antyder (v. 13). Så går det äfwen med alla trogna, att de blifwa öfwergifna, men likwäl förlossade.” L.
12. Då solen nedgången war, föll en swår sömn på Abram, och si, en förskräckelse och ett stort mörker kom öfwer honom.
13. Då sade Han till Abram: Detta skall du weta, att din säd skall warda främmande uti ett land, det dem icke tillhörer; och man skall der göra dem till trälar och fara illa med dem i fyrahundrade år.* *2 Mos. 12: 40. Apg. 7: 6.
Abram förskräckelse och mörker förorsakades af hans swaghet, såsom en syndig menniska, inför den helige Gudens majestät; men tillika war det liksom en prophetisk förkänsla af den stora bedröfwelse, som skulle öfwergå hans barn och efterkommande under den långa träldomstiden i Egypti land och sedan i kommande tider. Den tid, som här nämnes 400 år i rund summa, bestämmes sedan, 2 Mos. 12: 40, närmare till 430 år. — Förskräckelse och mörker få Guds barn icke sällan erfara. Sådan är Guds styrelse med de sina, för att tukta, pröfwa och luttra dem. Ebr. 12: 3–11. Mal. 3: 2, 3.
14. Men öfwer det folk, som de tjenande warda, skall jag domare wara. Sedan skola de draga ut med stora håfwor.* *2 Mos. 11: 2; cap. 12: 35.
De stora håfworna äro de egodelar, som Egyptierna gåfwo Israeliterna i sin förskräckelse, för att förmå dem till ett skyndsamt aftågande. De lemnade icke dessa egodelar till låns; de wille icke att Israeliterna någonsin kulle komma tillbaka. — Werldens barn wilja gerna köpa sig fria från Guds barns umgänge. De älska icke ljuset, ty deras gerningar äro onda. Joh. 3: 20.
15. Och du skall fara till dina fäder med frid, och i en god ålder begrafwen warda.* *1 Mos. 25: 8.
Att samlas till sina fäder eller till sitt folk är ett uttryck, som ofta förekommer i G. T., och betyder det gemensamma lifwet efter döden, der trogna fäder och barn återförenas med hwarandra. Henoch blef borttagen, så att han icke sedan wardt sedd, emedan han förde ett gudeligt lefwerne. Gamla Testamentets lära om själens odödlighet är tydlig, och de trognas blick inom ewighetens förlåt war icke mörk och dyster, utan de kunde glädja sig både öfwer en närmare gemenskap med Gud och öfwer återförening med sina saliga fäder.
16. Men de skola i fjerde mans ålder komma hit igen; förty de Amoreers ondska är icke ännu all fullkomnad.
Amoreerna war den största af de hedniska folkstammar, som då bebodde Canaans land. Deras syndamått war icke fullt, de woro icke mogna till straffet; derföre måste Israeliterna en så lång tid wänta uti Egypten, innan löftet kunde uppfyllas, att de skulle få Canaans land till besittning. Den fullkomligaste rättfärdighet wisar sig uti alla Guds domar. Den afgörande straffdomen kommer aldrig öfwer ett folk, innan många warningar hafwa föregått, många bättringsrop blifit försmådda, hårdheten tagit öfwerhand, och syndamåttet blifwit fullt. Detta mått är inneslutet i Hans rättfärdighets rådskammare; Han allena wet, när det är fullt, så wäl för folk och länder, som för enskilda menniskor; men så snart det är fullt, följer alltid den straffdom, som syndamåttet kräfwer. I Guds långmodighet mot Canaaniterna ligger ett bewis på hans outsägliga barmhertighet. Han straffar icke förr, än bättringstiden är slut och alla Hans försök att wäcka de ogudaktiga till bättring hafwa slagit fel.
17. Då nu solen war nedergången, och mörker wordet, si, då rök en ugn, och en eld for emellan styckena.
I österlanden brukas små runda jernugnar med en öppning ofwantill. Uti dessa lägges bränsle, som får brinna uti, till dess det blifwit förwandladt till glöd; sedan bäres den lilla ugnen med glöden in uti kammaren, som skall uppwärmas. Skorstenar och eldstäder äro icke wanliga i österländska hus, utom för matlagningen. En sådan ugn, med rök och låga kommande genom öppningen, såg Abram swäfwa mellan offerstyckena. Guds närwarelse antyddes genom elden; offren blefwo af Herran antagna, förbundet afslutades och bekräftades å Herrans sida, och löftet om landets besittning blef förnyadt med klarare bestämdhet än förut. Den förtärande offerflamman uttryckte både förbundets bekräftelse genom offrens förbränning, och den rättfärdighet, hwarmed Israeliternas fiender
_049.jpg&oldid=342415){kind=link}