| Sodom hotas. | 1 Mose Bok. | Cap. 18. | 45 |
denna bestraffning, och derigenom att hennes hjertas tankar och beskaffenhet blefwo uppenbarade. Genom tron fick Sara kraft till att afla, och födde öfwer sin ålders tid; ty hon höll Honom trofast, som det lofwat hade. Ebr. 11: 11.
16. Då stodo männerna upp dädan, och wände sig åt Sodom, och Abraham följde dem och ledsagade dem.
17. Och Herren sade: Huru kan jag dölja för Abraham det jag gör?* *Amos 3: 7.
18. Efter han skall warda till ett stort och mäktigt folk, och alla folk på jorden skola warda wälsignade i honom.* *1 Mos. 22: 18. Apg. 3: 25. Gal. 3: 8.
Herren behandlar Abraham såsom en förtrogen wän, för det förbunds skull, i kraft hwaraf alla folk på jorden i honom skola wälsignade warda. Alla trogna äro Guds wänner i kraft af förbundet med honom i Christo, Joh. 15: 14, 15.
19. Ty jag wet, att han befaller sina barn och sitt hus efter sig, att de skola hålla HERrans wägar och göra hwad rätt och godt är, på det att HERren skall låta komma öfwer Abraham allt det Han honom lofwat hafwer.
Grt.: Jag känner honom, att han skall befalla sina barn m. m.
20. Och HERren sade: I Sodom och Gomorra är ett rop, det är stort, och deras synder äro ganska swåra.* *1 Mos. 13: 13; cap. 19: 13. Hes. 16: 49.
Sodoms synder ropade till himmelen om rättfärdighet och dom. Lot och hans familj ropade, 2 Pet. 2: 7, 8, och många fattiga olyckligas lidanden ropade äfwen, fastän de icke woro rättfärdiga. Jfr Hes. 16: 49. 2 Mos. 2: 23. Hab. 2: 11.
21. Derföre skall jag fara ned och se till, om de allt gjort hafwa efter ropet, som för mig kommet är; eller om det icke så är, att jag må weta det.
Grt.: Jag will gå ned och se till (från Mamre, som låg på en höjd, till Sodom, som låg i dalen österut). Såsom Herren gästat hos Abraham på menniskosätt, så talar Han här. Han will för Abraham göra sin rättfärdighet rätt klar och tydlig, och wisa, att aldrig någon straffdom kommer för hastigt. På det Hans rättfärdighet måtte blifwa fullkomligt uppenbar, underkastades Sodoms folk til slut ett prof. Detta behöfdes icke för den allwetande, men Han wille, att de sjelfwa och Abraham och alla jordens folk skulle weta, att Han är en rättfärdig domare, som aldrig straffar för strängt. I alla sina domar låter Han äfwen sin rättfärdighet dömas, Ps. 51: 6. Om synden icke ångras och öfwergifwes, så fulländar den sig ändtligen med en uppenbar slutgerning, som måste äfwen af de ogudaktiga erkännas såsom tillräckligt bewis på hjertats beskaffenhet och tillräcklig grund för det straff som följer. Deföre har Christus lärt oss att bedja: inled oss icke i frestelse, utan fräls oss ifrån ondo. Wi skola bedja om förlossning ifrån wåra synder och låta Gud befria oss från hjertats förderf, att det icke må blifwa en sådan inre brand, som måste blifwa uppenbar för att straffas. Sodoms folk wille icke bättra sig, derföre blef det inledt i frestelse, och derpå följde straffet. Gud frestar ingen, Jac. 1: 13, och will icke, att en menniska, eller ett folk skall synda; men då synden uppfyller själen, så låter Han den blifwa uppenbar, på det menniskan må föras till sjelfkännedom och bättring, hwilket är Hans wilja, som icke will den ogudaktiges död, utan att den ogudaktige omwänder sig och lefwer, Hes. 18: 23. Men följer ingen omwändelse och bättring, så är den werkställda synden inför Herrans domstol ett bewis på rättfärdigheten af det straff, som på slutet öfwergår syndaren. Då Judas fick pungen, blef han inledd i frestelse, emedan Jesus såg, att böjelsen till girighetssynden och oredligheten lefde såsom en makt i denna lärjunges hjerta. Antingen skulle denna makt dödas, eller med sitt gift döda den olyckliga själen, i hwilken den lefde. Ett prof behöfdes, hwarigenom det kunde blifwa rätt tydligt, hwilketdera Judas wille. Han walde till sin olycka, han föll i frestelsen, synden straffade sig sjelf med flera synder, till dess slutligen den synden blef begången, som gjorde det omöjligt för honom att taga sin tillflykt till Guds förbarmande. I bönen: inled oss icke i frestelse bedja wi Gud bewara oss ifrån sådana tillfällen och anledningar, hwarigenom det syndiga anlaget inom oss kunde framkallas och blifwa oss öfwermäktigt, samt att Gud måtte frälsa oss derifrån med sin werksamma nåd.
22. Och männerna wände sitt ansigte, och gingo åt Sodom. Men Abraham wardt ståndande för HERren.
Herren lät sina sändebud undersöka, huru det förhöll sig med ropet från Sodom. Abraham wågade i trons ödmjuka frimodighet att framställa en frågande bön till Herran.
23. Och trädde fram till Honom, och sade: Will du då förgöra den rättfärdiga med den ogudaktiga?
24. Kunde hända, att i staden wore femtio rättfärdiga; wille du dem förgöra, och icke skona det rummet för femtio rättfärdigas skull, som derinne wore?
25. Bort det ifrån dig, att du det göra skulle, och döda den rättfärdiga med den ogudaktiga, och att den rättfärdiga skulle gå lika som de ogudaktiga; bort det ifrån dig, som all werldens domare är; sådana straff låter du icke gå.
26. Herren sade: Finner jag femtio rättfärdiga i Sodoms stad, så will jag skona allestädes i alla rum för deras skull.
27. Abraham swarade och sade: Ack si, jag hafwer tagit mig före att tala med HERran, ändock jag är stoft och aska.* *Syr. 10: 9.
_055.jpg&oldid=342427){kind=link}