| 46 | Abrahams förbön. | Genesis. | Cap. 18, 19. |
28. Om der wore fem mindre än femtio rättfärdiga inne, wille du då förgöra hela staden för de fems skull? Han sade: Finner jag derinne fem och fyrtio, så will jag icke förgöra dem.
29. Och han talade ändå ytterligare till Honom och sade: Måtte hända, att man finner der fyrtio inne. Och Han sade: Jag will intet göra dem för de fyrtios skull.
30. Och Abraham sade: HERre, tag icke till misstycke, om jag ännu talar något: måtte hända, att man finner der trettio inne. Han swarade: Finner jag der trettio inne, så will jag intet göra dem.
31. Och han sade: Ack si, jag hafwer tagit mig före att tala med min HERra: måtte hända, att man finner tjugu derinne. Han swarade: Jag will icke förgöra dem för de tjugus skull.
32. Och han sade: Tag icke till misstycke, HERre, om jag talar än en tid: måtte hända, att man finner tio derinne. Han sade: Jag will icke förgöra dem för de tios skull.
33. Och HERren gick bort, sedan Han hade uttalat med Abraham. Och Abraham wände om och gick hem till sitt igen.
Dessa verser äro en härlig böneskola; de lära oss bönens tungomål; då låta oss blicka in uti Guds hjerta; de sprida ljus öfwer det bottenlösa djupet af Hans förbarmande. En bedjande själ kan således uträtta mycket; ty den Allsmäktige låter uppehålla sina straffdomar äfwen af ett bedjande barn. De rättfärdiga, som på något ställe lefwa tillsammans med ogudaktiga, äro liksom en skyddsmur och hägn emot de straffdomar, hwarom synderna ropa. Några ringa, föraktade menniskor kunna wara en makt, som leder skickelserna och på werldshistorien utöfwa ett förborgadt men stort inflytande. Jac. 5: 16.
Med faderlig kärlek och tålamod hörer Gud sina barns bönderop, ja, Han låter tala med sig och swarar det bedjande hjertat efter dess wäxande frimodighet och förökade anhållan. Ju mera den trogne beder om, desto större blifwer bönhörelsen. Af Abraham kunna wi ock lära att bedja för owänner och fiender. Han bad icke, att de rättfärdige skulle räddas och de orättfärdige straffas, utan han bad om räddning för alla. Matth. 5: 44.
19. Capitel.
Sodoms synd, straff. Lots hustru, döttrar, blodskam.Och de twå englarne kommo om aftonen till Sodom; och Lot satt i Sodom i porten. Och då han såg dem, stod han upp emot dem, och bugad sig med sitt ansigte neder på jorden,
2. Och sade: Si, Herre, kommer uti eder tjenares hus, och blifwer der öfwer natten: Låter twå edra fötter, och i morgon stån I bittida upp, och faren eder wäg.* De sade: Nej, men wi wilja blifwa öfwer natten på gatan. *1 Mos. 18: 2, [et]c.
3. Då nödgade han dem fast, och de gingo in med honom, och de kommo uti hans hus. Och han gjorde dem en måltid, och bakade dem osyradt bröd, och de åto.
Lot ansåg dessa gäster såsom främlingar, och höll det för sin pligt att gästfritt herbergera dem. Aposteln tänker utan twifwel äfwen på Lot, då han säger: Förgäter icke att herbergera; ty dermed hafwa somliga fått englar owetande till herberges, Ebr. 13: 2. Resande plägade ofta föra tält med sig eller hwila öfwer natten under bar himmel, hwilket ännu i Österlanden är ganska wanligt. Lot sattes på prof. Att låta främlingar tillbringa natten utan herberge ansågs för ett afgörande bewis på sedeförderf och kärlekslöshet. Dom. 19: 15. Job 31: 32.
4. Men förr än de lade sig, kommo de män af staden Sodom, och omhwärfde huset, unge och gamle, och allt folket tillhopa.
5. Och kallade Lot ut, och sade till honom: Hwar äro männerna, som till dig ingångne äro i denna natten? Låt dem gå här ut till oss, att wi måga känna dem.* *Dom. 19: 22.
Den fräckhet, hwarmed Sodoms folk framträder och talar om den onaturligaste last utan blygsel eller räddhåga, bewisar att sedeförderfwet ibland dem war så stort, att samwetets röst hade tystnat, och all ärbarhet och rättskänsla war dödad. De föröfwade äfwen wåld emot gästfrihetsrätten, hwilket efter den tidens tänkesätt war lika stor förbrytelse, som mord och förräderi.
6. Lot gick ut till dem för dörren, och smällde dörren igen efter sig.
7. Och sade: Ack, käre bröder, görer icke så illa.
8. Si, jag hafwer twå döttrar, de hafwa ännu ingen man kännt; dem will jag få ut till eder, och farer med dem som eder täckes: att I ju intet ondt gören dessa männerna: ty derföre äro de ingångne under mitt taks skugga.
I sin förtwiflan försöker Lot att bringa det derhän, att af twå onda ting det mindre måtte wäljas. Han war angelägen om att skydda sina gäster för wåldsamhet, och troligen hoppades han äfwen, att döttrarne skulle blifwa skyddade, såsom förlofwade med männer i staden.
9. Men de sade: Kom hit. Då sade de: Är icke du allena en främling härinne, och will nu regera? Nu wäl, wi
_056.jpg&oldid=342429){kind=link}