| Sodoms synd. | 1 Mose Bok. | Cap. 19. | 47 |
wilja göra dig mera ondt än dem. Och de trängde sig hårdeligen med wåld in på mannen Lot; och de lupo till, och wille slå upp dörren.
Af detta tal kan man finna, att Lot ofta förut warnat det ogudaktiga folket och sökt att lära dem rättfärdighetens wäg; derföre war han dem beswärlig och förhatlig; de ogudaktige wilja icke weta af någon tillrättawisning.
10. Men männerna räckte handen ut, och togo Lot in till sig i huset och smällde dörren till.
11. Och männerna, som för dörren woro af huset, slogo de med blindhet, både små och stora, så att de icke kunde finna dörren.* *Wish. 19: 16. 2 Pet. 2: 7.
Den blinda förwirring, som öfwerföll dem, hade ett dubbelt ändamål: den hindrade dem ifrån att werställa sina onda uppsåt, och skulle tjena dem till warning och wäckelse. De hade kunnat betänka, att samma makt, som slog dem med bilndhet, kunde straffa dem ännu hårdare. Den allsmäktige Domaren är kärleksrik och sänder alltid warningar, innan straffdomarne inbryta. Somliga warningar bestå uti frestelser och i sådan blindhet i förnuftet och omdömesförmågan, att förunderliga misstag begås den ena gången efter den andra.
12. Och männerna sade till Lot: Hafwer du ock härinne några mågar eller söner eller döttrar? Alla de som dig tilhöra i staden, dem haf här utur detta rummet:
13. Ty wi skola förgöra detta rummet; derföre att deras rop är stort för HERran, och HERren hafwer utsändt oss till att förgöra dem.* *1 Mos. 18: 20.
Nu gifwa Lots gäster tilkänna, att de äro Herrans sändebud; de tillkännagifwa sitt ärende och uppfordra honom att rädda sig och sina anhöriga. Sodoms synder woro ett mäktigt rop till den rättfärdige Guden.
Utur jorden ropade Abels blod. Äfwen de fördoldaste synder ropa till Herran, och detta rop hörer Han, som örat skapat hafwer. Då detta rop blifwer stort, när det uppstiger liksom ett tordönsljud från jorden, så framkallas Guds rättfärdighet till att straffa det onda. Hwarje synd åstadkommer ett missljud i den sedliga werldsordningen ch påkallar rättelse. Rättelse kan ej åstadkommas, utan att det onda måste straffas.
14. Då gick Lot ut, och talade med sina mågar, som skulle hafwa hans döttrar, och sade: Görer redo, och går utur detta rum: förty HERren skall förgöra denna stad. Men dem syntes det wara gabberi.
Lot försökte att warna och rädda sina blifwande swärsöner, och dessa hade af den förwirring och blindhet, som öfwerfallit alla de fräcka menniskorna wid Lots boning, lätt kunnat inse, att warningen icke saknade grund; men de wille icke höra. Lot syntes dem såsom en skämtande. Så skall det ock icke ske på den tid, om hwilken Christus talar, Luc. 17: 28, 29, o. f. Den säkra, otrogna werlden skall wara otillgänglig för alla warningar, och Guds ord skall förekomma dem såsom en galenskap.
15. När nu morgonrodnaden uppgick, skyndade englarne på Lot, att han skulle låta sig lida, och sade: Gör redo, tag din hustru, och dina twå döttrar, som du hafwer, att du icke ock förgås uti denna stadens missgerningar.
Lot och hans familj woro senfärdiga uti att lyda förmaningen att skyndsamt fly undan den instundande faran. Då skyndade englarne på Lot; de gjorde det af kärlek. Den rätta kärleken består just deruti, att man med innerligt wälwilligt allwar söker åstadkomma menniskors räddning. Det är icke kärlekslöshet att tala om den fara, som hotar, för att förmå dem att fly undan och rädda själen. Ett af de wanligaste kännemärken på wår tids allmänna säkerhet och förblindelse i andliga angelägenheter är det oriktiga omdömet, att uti sanningens oförtäckta förkunnande och i trogen förmaning till bättring ligger en störande kärlekslöshet mot medmenniskor. En lärare synes beswärlig, förmäten och kärlekslös, om han förkunnar hela Guds ord och talar om bättringens nödwändighet, så framt syndaren skall kunna undgå ewigt förderf. Men är det kärlekslöshet att wäcka den som sofwer under brinnande tak, hwilket hotar att hwarje ögonblick falla ned på den sofwande? Är det owänligt att skynda på honom, att han skall hasta ur sin slummer och rädda sitt lif? Englarnes kärlek wisade sig just uti angelägenheten om Lots räddning. Folket wille icke räddas, de trodde ej, att någon fara war för handen. Dem syntes det wara gabberi.
16. Som han ännu fördröjde, togo männerna honom wid handen, och hans hustru, och hans twå döttrar, efter HERren wille skona dem; och ledde honom ut, och läto honom ut för staden.* *Wish. 10: 6.
17. Och som de hade haft honom ut, sade de: Förwara din själ, och se icke tillbaka, och skall icke i all denna ängd; men på berget undsätt dig, att du icke förgås.
Så gör Herren ofta för att rädda dem, som förtrösta på Honom; Han sänder icke blott warning, utan englahänder, utsträckas för att ledsaga dem utur farans förtäckta brand upp till de fasta solbestrålade höjder, der de kunna wara trygga. Englarne warnade Lot att icke se tillbaka och icke stanna inom det farliga området. Att se tillbaka är början till otro och wisar, att hjertat hänger fast wid något, som man lemnat bakefter sig. Har du med Guds nåd och hjelp kommit ut från den ogudaktiga werlden, så låt icke frestaren återföra dina lystna blickar dit. Se blott på Gud och Hans ord.
_057.jpg&oldid=342431){kind=link}