| 52 | Abrahams predikan. | Genesis. | Cap. 21. |
17. Då hörde Gud piltens röst, och Guds Engel kallade Hagar af himmelen, sägande: Hwad skadar dig, Hagar? Frukta dig intet; förty Gud hafwer hört piltens röst, der han ligger.
Detta är både trösteligt och lärorikt. Ismael war icke ett fromt barn, men Gud hörde hans röst. Denna röst war nöden, törsten, wanmakten och de flämtande andedragen. Annan bön hade icke Ismael; men hans hjerta ropade om hjelp, och detta rop hörde barmhertighetens fader.
18. Statt upp, tag pilten och håll honom med dina händer: ty jag skall göra honom till stort folk.
19. Och Gud öppnade hennes ögon, och hon fick se en wattubrunn. Då gick hon till och fyllde sin flaska med watten och gaf pilten dricka.
20. Och Gud war med pilten; han wäxte och bodde i öknen och wardt en god skytt.
21. Och bodde i den öknen Pharan. Och hans moder tog honom hustru utur Egypti land.
Så sörjde Gud för denna moder och hennes barn, och uppfylde det löfte, som blef gifwet åt Abraham. Hwad wi skola lära af denna wigtiga berättelse, läsa wi i Gal. 4: 22–31. Hagar och Sara betyda lagens twång och den evangeliska friheten. Ismael betyder det naturliga tillståndet hos menniskan, med all dess egenrättfärdighet, otro och motstånd mot Guds nåd. Isaac betyder den nya menniskan, det nya sinnet, som inplantas i hjertat genom Guds nåd efter löftet. Alla trogna hafwa rättfärdigheten af nåd genom Jesum Christum. Alla, som bygga på den egna rättfärdigheten och wilja blifwa frälsta genom egna gerningar, alla, som tro, att de kunna ingå i himmelriket sådana de af naturen äro, och att ny födelse icke behöfwes, de blifwa utdrifna från den himmelska arfwedelen, likasom Ismael blef utdrifwen ur fadrens hus. Men likwäl blifwa de i öknen beskyddade och försöjde af den himmelske fadren — här i det närwarande lifwet, i denna werldens öken, få de erfara Guds omwårdnad; Han hörer deras röst i nöden, öppnar för dem många källor till wederqwickelse och fröjd, och Hans Englar ledsaga äfwen dem på deras irrfärder. Många blifwa äfwen tillrättawisade; mången, som till en början är en Ismael, blifwer en Isaac och får återwända till fadrens hus. Löftets barn, Herrans trogna, uppfostras för himmelen under Fadrens ögon; de underwisas med Hans ord; de agas af fadershanden; de uppfödas med det bröd, som af himmelen nederkommer och gifwer werlden lif; de ösa watten med glädje utur helsobrunnen. Ismael förföljde Isaac; han war äldre, och till en tid war han starkare. Så förfölja och smäda de naturligt sinnade menniskona dem, som äro födda efter Andan, Gal. 4: 29. Matth. 5: 11.
Men äfwen inom sig sjelf får hwarje sann christen erfara, att han af naturen är en Ismael, Ismaelssinnet will uppwäxa; egenrättfärdighet och sjelfwiskhet, kärlekslöshet och olydnad emot Gud och Hans ord wilja ofta göra sig gällande, och man måste wäl gifwa akt på Herrans befallning: Drif ut tjensteqwinnan med hennes son, afskilj ifrån dig det fåfänga lagiska arbetet, den egna rättfärdigheten, din olydnad mot Christum. Du har ännu Ismael i ditt hjerta, du har ännu icke helt och hållet anammat din Frälsare och låtit werka i din själ det rätta evangeliska barnasinnet, den rätta kärleken, den rätta lydnaden. Din Ismael är dig ännu kär. Du will wäl hafwa Isaac, du will wäl blifwa frälst genom tron på Christum, du will wäl hafwa ett nytt sinne; men du will också behålla något af den gamla naturen, och ditt hjerta hänger ännu wid egenwilja, egenkärlek och egna gerningar. Drif ut tjensteqwinnan med hennes son, eljest går du miste om den arfwedel, som är utlofwad åt löftets barn.
22. På samma tiden talade Abimelech och Phicol, hans härhöfwitsman, med Abraham, och sade: Gud är med dig uti allt det du gör.* *1 Mos. 26: 26.
Picol betyder allas mun (en äretitel), den som befaller alla och för alla talar med konungen. Dessa mäktiga personer märkte wäl, att Gud war med Abraham och wälsignade honom. Denna wälsignelse sträckte äfwen till andra folk sina wälgörande werkningar, och redan då werkade kraften af Guds löfte till Abraham: I dig skola alla slägter på jorden wälsignade warda.
23. Så swär mig nu wid Gud, att du är mig icke arg, eller mina barn, eller mina barnabarn: utan den barmhertighet, som jag hafwer gjort med dig, den gör ock med mig och landet, der du en främling uti är.
24. Då sade Abraham: Jag will swärja.
25. Och Araham straffade Abimelech för den wattenbrunnens skull, som Abimelechs tjenare hade tagit med wåld.
26. Då swarade Abimelech: Jag hafwer icke wetat, ho det gjorde: ej heller sade du mig det; dertill hafwer jag icke hört det förr än i dag.
27. Då tog Abraham får och fä, och gaf Abimelech. Och gjorde båda ett förbund med hwarannan.
28. Och Abraham ställde sju lamm afsides.
29. Sade Abimelech till Abraham: Hwad skola de sju lamm, som du hafwer ställt der afsides?
30. Han swarade: Sju lamm skall du taga af min hand, att de skola wara mig till ett wittnesbörd, att jag denna brunn grafwit hafwer.
_062.jpg&oldid=342441){kind=link}