| 54 | Christus lofwas. | Genesis. | Cap. 22. |
5. Och sade till sina drängar: Blifwer I här med åsnan, jag och pilten wilja gå dit bort, och när wi tillbedit hafwa, wilja wi komma igen till eder.
Men finner af Abrahams befallning till sina tjenare, att han i själens djup hade någon aning, att Gud skulle gifwa en underbar wändning åt Isaacs offrande.
6. Och Abraham tog weden till brännoffret och lade den på sin son Isaac: men han tog elden och knifwen i sin hand, och gingo så båda tillsamman.
7. Då sade Isaac till sin fader Abraham: Min fader. Abraham swarade: Här är jag, min son. Och han sade: Si, här är elden och weden, hwar är nu fåret till brännoffret?
8. Abraham swarade: Gud förser wäl fåret, min son, till brännoffret. Och de gingo båda tillsamman.
9. Och som de kommo till rummet, der Gud honom af sagt hade, byggde Abraham der ett altare och lade weden deruppå, band sin son Isaac och lade honom på altaret, ofwan på weden.* *Jac. 2: 21.
10. Och uträckte sin hand och tog till knifwen, att han skulle slagta sin son.
I Abrahams handlingssätt wisar sig fullkomlig lydnad. Han war wiss, att befallningen kom från Herran, och hwad Herren befaller måste menniskan taga på fullt allwar; för utgången will Herren sjelf sörja. Se, hwilken skillnad mellan ett trons och ett otrons barn: det sednare söker alla möjliga inwändningar och undanflykter för att slippa lyda Guds bud, som äro för köttet misshagliga; der förra lyder med barnslig undergifwenhet.
11. Då ropade honom HERrans Engel af himmelen och sade: Abraham, Abraham. Han swarade: Här är jag.
Herrans Engel är Förbundets Engel, Herrans sändebud, Guds Son, hwilken Abraham wäl kände.
12. Han sade Kom icke din hand wid pilten, och gör honom intet; ty nu wet jag, att du fruktar Gud och hafwer icke skonat din enda son för min skull.
Nu hade Abraham wisat sin wilighet att offra åt Herran det käraste han egde; ett större bewis på tro, kärlek och lydnad kan icke gifwas.
13. Då hof Abraham sina ögon upp och såg en wädur bakom sig, bekajad med hornen uti en törnbuske: och gick dit och tog den wäduren och offrade honom till ett brännoffer i sin sons stad.
Bekajad will säga insnärjd.
14. Och Abraham kallade det rummet: HERren ser; af hwilket man ännu i dag säger: På berget, der HERren sedd warder.
Herrans seende betyder här hans försyn; Han försåg offret och uppenbarade sig, för att äfwen tillkännagifwa ändamålet med denna pröfning.
15. Och HERrans Engel ropade åter till Abraham af himmelen,
16. Och sade: Jag hafwer swurit wid mig sjelf,* säger HERren, efter du detta gjorde och icke skonade din enda son; *Ebr. 6: 13.
17. Att jag skall wälsigna och föröka din säd såsom stjernorna på himmelen och såsom sanden på hafwets strand; och din säd skall besitta sina fienders portar.
Din säd skall komma till besittning af sina fienders fastaste wärn. Dina efterkommande skola segra öfwer sina motståndare; din andeliga säd, Christus och Hans trogna, skola segra öfwer alla sina andliga fiender. Phil. 2: 10, 11. Col. 2: 15. Ps. 2. 1 Cor. 15: 27. Ps. 24: 7.
18. Och i din säd skall allt folk på jorden wäsignadt warda:* derföre att du min röst lydt hafwer. *1 Mos. 12: 3; cap. 18: 18. Syr. 44: 22. Luc. 1: 73. Apg. 3: 25. Gal. 3: 8.
Det löfte, som nu blef gifwet åt Abraham, är wäsendtligen detsamma, som Gud hade gifwit honom förut, cap. 12: 1–3 m. m. Men nu får detta prophetiska löfte för honom en djupare betydelse, sedan hans tro genom flera pröfningar kommit till sådan stadga och mognad, att han kunde stödja sig på Herrans ord, såsom om han hade sett deras fullbordan för sina ögon. Abraham trodde HErran, och Han räknade honom det till rättfärdighet, cap. 15: 6. Men här talas icke om tron, utan om lydnaden. Hade han icke wisat lydnad, så hade hans tro warit af intet wärde. Denna lydnad, denna gerning war trons mogna frukt. Den uppenbarade trons wäsende, såsom man af frukten känner trädet. Genom tron blef han rättfärdiggjord. Genom lydnaden och för lydnadens skull tillsades honom den nådelön, som här utlofwas. Först werkar Gud tron genom sitt ord och sin nåd; genom tron gör Han själen rättfärdig; utan tron är omöjligt täckas Gud, Ebr. 11: 6. Med fortfarande nåd gifwer Han åt tron en fortfarande lifskraft att den bär rättfärdighetens frukter.
Isaacs offrande hade flera ändamål och flerfaldig betydelse. Isaac war löftets barn, men han war tillika Abrahams barn efter köttet, och fadrens hjerta hängde ännu med stark naturlig kärlek wid denna son. Ännu ansågs icke sonen helt och hållet såsom en Herrans gåfwa. Nu skulle detta naturliga band sönderslitas, nu skulle den naturliga faderskärleken helt och hållet upplösas i Guds kärlek och dermed sammansmälta. Då Abraham med wilja och fullt beslut lade sin son på offeraltaret, så löstes det naturliga föreningsbandet; fadren egde icke sonen längre, utan han fick honom då såsom en ny nedågåfwa af Gud. Det war såsom om sonen hade blifwit
_064.jpg&oldid=342447){kind=link}