Sida:Biblia Fjellstedt I (1890) 066.jpg

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
56 Saras död. Genesis. Cap. 23.

hustru. En sådan förbindelse war då laglig och ingicks på lagligt sätt samt medförde lagliga pligter.

23. Capitel.

Saras död. Abrahams graf.

Sara lefde i hundrade sju och tjugu år;

2. Och blef död i den hufwudstaden, som kallas Hebron, i Canaans land. Då kom Abraham till att sörja och begråta henne.

3. Sedan stod han upp ifrån hennes lik och talade till Hets barn och sade:

4. Jag är en främling och en gäst när eder, gifwer mig en arfrätt till begrafning när eder, att jag må begrafwa min döda, som för mig ligger.

5. Då swarade Hets barn Abraham och sade till honom:

6. Hör oss, käre herre, du är en Guds förste när oss, begraf din döda uti wåra bästa grifter; ingen menniska af oss skall förwägra dig, att du begrafwer din döda i hans graf.* *1 Mos. 25: 10; cap. 50: 13. Apg. 7: 16.

En Guds förste betyder en förste, som Gud har upphöjt och wälsignat.

7. Då stod Abraham upp och bugade sig för landets folk, nemligen för Hets barn.

8. Och han talade med dem och sade: Är det eder i sinnet, att jag begrafwer min döda, som för mig ligger, så hörer mig, och beder för mig inför Ephron Zoars son,

9. Att han gifwer mig sin dubbelkula, den han hafwer i ändan på sin åker, för reda penningar; låter mig henne få när eder till en arfgrift.

Dubbelkula heter på grundspråket Makpela. Den wisas ännu wid Hebron.

10. Ty Ephron bodde ibland Hets barn. Då swarade Ephron, den Hetheen, Abraham i Hets barns åhöro, för alla dem, som ut- och ingingo genom hans stadsport och sade:

11. Nej, min here, utan hör till hwad jag säga will: Jag gifwer dig åkren och den kulan med, som derinne är, och gifwer dig honom för mitt folks barns åsyn, till att begrafwa din döda.

12. Då bugade sig Abraham för landets folk.

13. Och talade till Ephron i landets folks åhöro och sade: Will du höra mig, så tag penningar af mig för åkren, dem jag dig gifwa will; och så will jag der begrafwa min döda.

14. Ephron swarade Abraham och talade till honom:

15. Min Herre, hör dock mig: Marken är wärd fyrahundrade siklar silfwer; men hwad kan det draga emellan mig och dig? Begraf man din döda.

På den tiden hade man ännu icke prägladt mynt, utan silfwer betalades styckewis efter wigt. Canaaniterna (Phenicierna) woro det första betydande handelsfolk, och de införde bruket af silfwer såsom handelsmedel.

16. Abraham hörde Ephron och wägde honom penningarna till, som han nämnt hade, hwilket Hets barn åhörde, nemligen fyrahundrade siklar silfwer, som då gäfwe och gängse woro.

17. Och så wardt Ephons åker, der den dubbelkulan inne war, twärs öfwer Mamre, tillegnad Abraham till ewärdlig ego, med kulan derinne och med alla träd omkring åkren.

18. I Hets barns och allas deras åsyn, som genom hans stadsport ut- och ingingo.

19. Sedan begrof då Abraham Sara sin hustru uti kulan i åkren, den dubbel war, twärs öfwer ifrån Mamre, det är Hebron i Canaans land.

20. Och alltså wardt Abraham stadfäst den åkren och kulan till begrafnings egendom af Hets barn.

Abraham war angelägen om att med ett bestämdt och offentligt köpekontrakt förwissa sig om denna begrafningsplats till ewärdelig besittning. I tron war han wiss om landets besittning, så snart den i Guds rådslut bestämda tiden wore kommen; men ännu är det icke hans, han will icke heller hafwa en handsbredd deraf såsom skänk, utan han köper sig en begrafningsplats, såsom ett tecken till den fasta wisshet, att hans efterkommande skulle bo i detta land.

”Det finnes Guds förstar och förstar af denna werlden. De sednare hafwa blott makt i sina områden, och för det mesta äro de tjenare under dem, öfwer hwilka de befalla, ty utan dem kunna de hwarken lefwa eller förswara sig eller företaga något. Men Guds förstar, hwilka såsom Hans barn hafwa den sanna friheten, äro äfwen i sin ensamhet mäktiga och oberoende; med förbön och kärlek herrska de öfwer werlden, men beherrskas af ingen. De äro främlingar ibland menniskorna, men de bero icke af dem, utan af den högste konungen, och hafwa äfwen ett wisst anseende, hwarmed de göra intryck och winna aktning, så att många icke kunna begripa denna hemlighet, då det twingas att akta dem,