| Isaac wälsignar Jacob. | 1 Mose Bok. | Cap. 27. | 65 |
27. Capitel.
Jacob wälsignas. Esau wredgas. Rebecka warnar Jacob.Och det begaf sig, då Isaac war worden gammal, att hans ögon wordo mörka till syn, kallade han Esau, sin större son, och sade till honom: Min son. Han swarade honom: Här är jag.
Isaacs ålder angifwes här icke, men de fleste uttolkare antaga, att han war 130 år gammal.
Han ögon ledo af swaghet, men detta war utan twifwel en öfwergående sjukdom, såsom det sker med många gamla menniskor, att synen fördunklas till en tid och sedan återställes. Isaac slutade af synens plötliga aftagande, att hans död nalkades, men han lefde ännu femtio år. Esau war hans älskling. Föräldrarnas kärlek till barnen är ofta blind och partisk. De föredraga ett barn framför ett annat, och detta werkar skadligt både på det barn som föredrages, och på det, som blifwer tillbakasatt; hos det förra werkar, det inbilskhet och sjelfswåld; hos det sednare missnöje, modlöshet och brist på kärlek. Barn hafwa en fin och stark känsla för rättwisa, samt ofta en genomträngande skarp blick i de minsta omständigheter. Märka de hos föräldrarne den minsta orättwisa, så werkar det skadligt. Märka de, att föräldrarne icke låta alla barnen erfara lika kärlek, så werkar detta såsom en kylande frost på barnakärlekens ömtåliga planta och qwäfwer den. Isaac kunde icke wara okunnig om, att förstfödslorätten war tillämnad åt Jacob, att detta war af Herren förutsagdt, samt att Esau hade föraktat sin förstfödslorätt och sålt den åt Jacob; men på allt detta gjorde den gamle fadren icke tillbörlig afseende, ehuruwäl han äfwen kände Esaus hedniska sinne, och ehuru Esaus hedniska qwinnor, som han egenwilligt hade walt, förorsakade Isaac och Rebecka många bittra stunder. Dunkelheten af Isaacs syn kan anses såsom en sinnebild af den andeliga dunkelhet, hwaruti han på denna tid swäfwade. I tron på Guds löften war han fast, Ebr. 11: 20; men hans blinda förkärlek för Esau tillät honom icke att gifwa akt på Herrans ledning.
2. Och han sade: Si, jag är worden gammal, och wet ej när jag skall dö.
3. Så tag nu dina tyg, koger och båge, och gack ut i marken och hemta mig willebråd;
4. Och gör mig en mat, såsom jag gerna will hafwa det, och bär mig honom härin, att jag må äta; på det min själ må wälsigna dig, förr än jag dör.
Åt Esau will han således gifwa förstfödslorättens wälsignelse och likasom inwiga honom till stamfader för de efterkommande, hwaraf Messias skulle födas, i hwilken alla jordens folk skulle blifwa wälsignade. Genom ett nytt bewis af Esaus barnakärlek, som han fordrar, will han likasom arbeta sig in uti den sinnesstämning, som han önskade att hafwa wid wälsignelsens meddelande.
5. Men Rebecka hörde sådana ord, som Isaac sade till sin son Esau. Och Esau gick ut i marken, att han skulle taga willebråd och hafwa det hem.
6. Då sade Rebecka till sin son Jacob: Si, jag hafwer hört din fader tala med din broder Esau och säga:
7. Hemta mig ett willebråd, och gör mig mat, att jag må äta och wälsigna dig för HERran, förr än jag dör.
8. Så hör nu, min son, min röst, hwad jag dig säger:
9. Gack bort till hjorden, och hemta mig twå goda killingar, att jag gör din fader deraf mat, såsom han gerna will hafwa det.
10. Det skall du bära din fader in, och han äter; på det han må wälsigna dig, förr än han dör.
Rebecka tillgörande i denna sak kan icke gillas, ännu mindre tjena till exempel, som man kunde få efterfölja. Hon wisste, att Gud hade tillämnat wälsignelsen åt Jacob, Cap. 25: 23, och att Esau åt Jacob hade fått sin förstfödslorätt, hwilket icke kunde wara utan betydelse. Hon hade således en fast och säker grund för sin önskan att Jacob måtte få förstfödslorättens wälsignelse. Men att hon med egen fintlighet på ett bedräglig sätt ingriper i denna sak, bewisar otro och misströstan emot Gud. Hon handlar, som om hon tyckte, att man måste hjelpa Gud, på det Hans wilja må ske, kosta hwad det will. Att detta är en falsk grundsats bör hwar och en lätt kunna inse, men denna falska grundsats är menniskonaturens egen grundlag; den har i oräkneliga fall gjort sig gällande äfwen i Guds rike på jorden ända till denna stund, och efter denna grundlag i den fallna naturen handlar menniskan, så snart hon följer sin egen wilja, och Guds ords ljus icke lyser i hennes hjerta. Skriften gillar icke Rebeckas handlingssätt, utan berättar det blott. Hon blef strängt bestraffad derför: snart blef hon skild från den älskade sonen, för hwilken hon nu i sin wälmening arbetade, och hon fick aldrig se honom mera. Hos Rebecka war alltså tro kämpande med otro. Hon trodde på Guds ord och löften, och wisste både hwad förstfödslorätten hade att betyda, och att den tillhörde Jacob. Men det war otro att hon gick Gud i förwäg med sin beställsamhet, och att hon icke öfwerlämnade det åt Honom sjelf att styra saken efter sin wilja. I sin werldsregering begagnar Gud menniskornas både goda och onda gerningar på ett sådant sätt, att Hans wilja till slut måste ske; och så styrde Han äfwen Rebeckas företag till en god utgång, ehuru detta företag, alldeles såsom Jacob fruktade, hade kunnat helt och hållet förfela ändamålet och ådraga Jacob förbannelse i stället för wälsignelse.
11. Jacob sade till sin moder Rebecka: Si min broder Esau är luden,* och jag slät. *1 Mos. 25: 25.
_075.jpg&oldid=342473){kind=link}