| 66 | Isaac wälsignar Jacob. | Genesis. | Cap. 27. |
12. Så kan tilläfwentyrs min fader taga uppå mig och måtte tänka, att jag will bedraga honom: och låter så öfwer mig gå en förbannelse, och icke wälsignelse.
13. Då sade hans moder till honom: Den förbannelsen ware öfwer mig, min son; hör man du min röst, gack och tag mig det hit.
14. Då gick han bort och tog, och bar till sin moder. Då gjorde hans moder en mat, såsom hans fader gerna hade det.
15. Och tog Esaus, hennes större sons, kosteliga kläder, som hon när sig i huset hade, och klädde dem på Jacob, sin mindre son.
16. Men skinnen af killingarne swepte hon om hans händer och der han war slät på halsen.
I österlanden hafwa killingarne mycket kortare och finare hår än i wåra länder.
17. Och fick så maten med bröd, såsom hon redt hade, uti Jocobs, sin sons hand.
18. Och han bar det in till sin fader och sade: Min fader. Han swarade: Här är jag; ho är du min son?
19. Jacob sade: Jag är Esau din förstfödde son; jag hafwer gjort som du hafwer sagt mig; statt upp, sätt dig, och ät af mitt willebråd, på de din själ må wälsigna mig.
20. Men Isaac sade till sin son: Min son, huru hafwer du så snart funnit? Han swarade: HERren din Gud hafwer mig det bestyrt.
Jacob begick en dubbel synd: han missbrukade Guds namn, han talade osanning för sin fader och bedrog honom. Modrens befallning kan icke göra honom skuldlös. Likasom hans moder med otro och falsk beställsamhet syndade emot Gud, så gjorde äfwen Jacob. Ändamålet war Guds wilja, men icke dessa falska medel att uppnå det. Ändamålet blef wunnet, emedan det war Guds wilja, men Rebecka och Jacob blefwo straffade för den syndiga utwäg de walde.
21. Då sade Isaac till Jacob: Gack hit min son, att jag tager uppå dig, om du är min son Esau, eller ej.
Det måste hafwa gifwit Jacob ett djupt styng i hjertat, då han märkte detta twifwel hos sin fader, och säkert stod han der genomträngd af bäfwan.
22. Så gick Jacob till sin fader Isaac, och då han hade tagit uppå honom, sade han: Rösten är Jacobs röst, men händerna äro Esaus händer.
23. Och kände honom icke, ty hans händer woro ludna, såsom Esaus hans broders händer; och så wälsignade han honom.
24. Och sade till honom: Är du min son Esau? Han swarade: Ja, jag är det.
25. Då sade han: Så tag mig hit, min son, till att äta af ditt willebråd, att min själ må wälsigna dig. Då bar han det till honom, och han åt, och bar honom desslikes win in, och han drack.
26. Och Isaac hans fader sade till honom: Kom hit, och kyss mig, min son.
27. Han gick till, och kysste honom. Då kände han lukten af hans kläder, och wälsignade* honom och sade: Si, min sons lukt är såsom en åkers lukt, den HERren wälsignat hafwer. *Ebr. 11: 20.
28. Gud gifwe dig af himmelens dagg och af jordens fetma och rikeligen korn och win.
29. Folk tjene dig, och slägter falle dit till fota: War en herre öfwer dina bröder, och din moders barn falle dig till fota: förbannade ware den dig förbannar; wälsignad ware den dig wälsignar.* *1 Mos. 12: 3.
Ebr. 11: 20. 4 Mos. 24: 9. Det jordiska innehållet af denna wälsignelse är en förebild af en högre och andelig wälsignelse. Osynliga och andeliga förmåner äro här inswepta uti en jordisk klädnad, likasom den osynliga själen bor i menniskans synliga kropp. Ännu war icke uppenbarelsens ljus så klart, ännu war icke trons öga hos fäderna såwida öppnadt, och det andeliga sinnet så utweckladt, att de hade kunnat fatta Herrans löften, om dessa talat om osynliga och himmelska ting. Med herrawäldet, som utlofwades åt Jacob, menades i timlig måtto Israeliternas herrawälde öfwer Edomiterna, men i andelig mening Guds rikes herrawälde öfwer jordens folk, så att de, som wälsigna Messias och tro på Hans namn (Ps. 118: 9. Matth. 21: 9. Marc. 11: 9. Luc. 19: 38), skola ärfwa wälsignelsen, men att de, som förkasta Honom och stå Hans Anda emot, sjelfwiljande störta sig uti alla de förbannelser, som synden förorsakar, Ps. 37: 22–29. Joh. 3: 18. 1 Cor. 16: 22.
30. När nu Isaac lyktat hade wälsignelsen öfwer Jacob, och Jacob som nogast utgången war ifrån sin fader Isaac, så kom Esau hans broder utaf sin jagt:
31. Och gjorde också en mat och bar in till sin fader och sade till honom: Statt upp min fader och ät af din sons willebråd, att din själ må wälsigna mig.
_076.jpg&oldid=342476){kind=link}