| Jacob drager ifrån Laban. | 1 Mose Bok. | Cap. 31. | 75 |
31. Capitel.
Jacob flyr. Laban hinner honom upp. De göra förbund.Och kom för honom Labans barns tal, att de sade: Jacob hafwer kommit allt wår faders gods till sig, och af wår faderas gods hafwer han sådana rikedomar samkat.
2. Och Jacob såg på Labans ansigte, och si, det war icke sådant emot honom, som i går och förrgår.
Laban hade flera barn än Lea och Rachel, Jacobs hustrur, och desse öfrige af Labans barn sågo med afund Jacobs lycka. Både hos dem och hos Laban gaf denna afund ett dödsstyng åt kärleken, I går och förrgår betyder tillförene.
3. Och HERren sade till honom: Far åter in i dina fäders land och till dina fränder; Jag will wara med dig.
Tiden war nu kommen, att Herren wille uppfylla Jacobs bön att föra honom tillbaka till fäderneslandet (cap. 28: 15), och detta blef nu för Jacob uppenbaradt.
4. Då sände Jacob och lät kalla Rachel och Lea ut på marken till sin hjord.
5. Och sade till dem: Jag ser eder faders ansigte, att det icke sådant emot mig, såsom i går och förrgår; men min faders Gud hafwer warit med mig.
6. Och I weten, att jag hafwer tjent eder fader af alla mina krafter.
7. Och han hafwer beswikit mig och nu tio resor förwandlat min lön; men Gud hafwer honom det icke tillstadt, att han skulle göra mig skada.
8. När han sade: De brokiga skola wara din lön, så bar hela hjorden brokigt; men när han sade: De spräckliga skola wara din lön, så bar hela hjorden spräckligt.
9. Så hafwer Gud wändt eder faders gods ifrån honom och gifwit det mig.
Laban hade ändrat lönekontraktet flere gånger.
10. Ty när aflotiden kom, hof jag upp mina ögon och såg i dröm, och si, gumrarne sprungo på de spräckliga, fläckiga och brokiga hjordarne.
11. Och Guds Engel sade till mig i drömmen; Jacob; och jag swarade: Här är jag.
12. Men han sade: Häf upp dina ögon, och si, gumrarne springa på de spräckliga, fläckiga och brokiga fåren; förty jag hafwer allt sett, hwad Laban gör dig.
Gud hade således tydligen wisat Jacob, att han icke hade behöft att hjelpa sig sjelf med sitt egna påfund. Gud wille gifwa honom wälsignelse af hjorden, och troligen hade den blifwit ännu rikligare, om Jacob hade helt och hållet lemnat saken i Herrans hand. (Grt. v. 10: Gumrarne, som springa på fåren, äro spräckliga, fläckiga och brokiga). Här antyddes klart, att orsaken till Jacobs framgång icke låg uti hans egen klokhet och det medel han begagnade, utan hade en helt annan grund. Sådan dröm hade Jacob troligen haft, innan han ingick kontraktet med Laban, så att det war denna uppenbarelse, som låg till grund för hans begäran, att allt som af hjorden blef swart och fläckigt skulle blifwa hans lön. Så mycket lättare hade Jacob kunnat weta, att något eget tillgörande genom hans hemliga medel icke behöfdes.
13. Jag är Gud i BethEl, der du hafwer smort stenen* och gjort mig der ett löfte;† nu gör dig redo och far utaf detta landet och far in i ditt födsloland igen. *1 Mos. 28: 18, †20.
Här berättar Jacob nu en annan uppenbarelse (v. 3) som han just haft efter förloppet af de sex åren, under hwilka han tjente hos Laban för lön af hjorden.
14. Då swarade Rachel och Lea och sade till honom: Wi hafwa hwarken del eller arf i wår faders hus mer.
15. Hafwer han dock hållit oss lika som främmande: förty han hafwer sålt oss, och förtärt wårt wärde.
16. Derföre hafwer Gud frånwändt wår fader hans rikedomar till oss och wåra barn. Allt det Gud dig nu sagt hafwer, det gör.
17. Så gjorde Jacob sig redo och satte sina barn och hustrur på kameler,
18. Och förde bort all sin boskap och alla sina håfwor, som han hade förwärfwat i Mesopotamien; på det han skulle komma till sin fader Isaac i Canaans land.
19. Men Laban war gången bort till att klippa sin hjord. Och Rachel stal sin faders beläten.
Fårklippningen hos rika personer warade flere dagar; hela familjen begaf sig till hjorden, anförwandter och wänner blefwo bjudna, så att det war en glädjefest.
De beläten, som Rachel stal ifrån sin fader woro små afgudabilder (grt: Terafim) af mensklig gestalt, som begagnades såsom husgudar. De troddes medföra lycka för huset, och man plägade rådfråga dem i wigtiga angelägenheter (Dom. 18: 5–17); men det är obekant, på hwad sätt man trodde sig erhålla swar. Dessa
_085.jpg&oldid=342500){kind=link}