| 80 | Esau möte. | Genesis. | Cap. 32, 33. |
30. Och Jacob kallade det rummet Pniel: ty jag hafwer sett Gud under ansigtet, och min själ är frälst worden.
Pniel betyder Guds ansigte. Så kallade Jacob detta ställe i helig förundran öfwer den underbara uppenbarelsen, i glädje öfwer att han ännu lefde, och att hans anda icke hade förswunnit inför den Allsmäktige. Han kände äfwen, att han egentligen nu hade funnit frälsning för sin själ. Nu hade den gamla menniskan hos honom fått dödsstynget; nu hade han undfått den nya födelsens och barnaskapets wälsignelse. Under bönen och wälsignelsen uppgick morgonrodnaden öfwer honom, och sedan segern war wunnen, glänste öfwer hans hufwud det nya lifwets morgonsol.
31. Och som han kom fram om Pnuel, gick honom solen upp, och han haltade i sin höft.
Pnuel är samma namn som Pniel.
32. Fördenskull äta Israels barn ingen höftsena ännu i dag, derföre att Jacobs höftsena rörd wardt.
Jacobs höftsena blef förlamad efter denna händelse, till ett beständigt minne af den barmhertighet, han hade erfarit, och den förändring, som hos honom skett. Såsom höften ofta brukas till sinnebild af kraft och styrka, så war höftsenans förlamande en betydelsefull sinnebild af den naturliga kraftens, det köttsliga sinnets, den egna wiljans tillintetgörelse, och betecknade således den gamla menniskans död. Israel, hans nya namn, betecknade hans nya lif och hans höga bestämmelse. Då Förbundets Engel brottades med honom, så låg deruti den stora sanningen, i handling uttalad, att Herren sjelf är menniskans motståndare, 1 Pet. 5: 5, så länge menniskan icke är med Honom försonad, utan lefwer i sitt gamla wäsende, hwarom det heter: Det köttsliga sinnet är en fiendskap emot Gud, Rom. 8: 7. Detta köttsliga sinne, den gamla menniskan, det naturliga förderfwet, har Gud till motståndare. Han hatar det onda, men Han älskar menniskan sjelf. Derföre kommer Han för att bekämpa, förlama och omintetgöra synden och hwad som är menniskans eget, men deremot will Han sjelf förläna menniskan ljus och lif och segerkraft, och låta besegra sig af det bedjande hjertat. At den segrande gifwes wälsignelsen, och öfwer själen uppgår rättfärdighetens och fridens sol. Namnet Jacob påminte om den list och den böjelse att hjelpa sig sjelf, som låg i Jacobs sinnelag, och som i mer eller mindre mån är hwarje menniska medfödd, ty synden består deruti, att menniskan will råda sig sjelf, och hafwa sin egen wilja. Om detta namn blef Jacob påmind genom Engelens fråga, och då han nämnde sitt namn, låg deruti en bekännelse, att han war den arme, swage, syndige Jacob, således en syndabekännelse. Då hans gamla wäsende war besegradt, så skulle det gamla namnet icke mera gälla. I det nya namnet Israel uttrycktes både syndaförlåtelse och en fortfarande troskraft, som skulle besegra alla frestelser och allt motstånd. Sedan Jacob hade wunnit denna seger, segern öfwer sig sjelf, öfwer sin gamla menniska, och kommit till frid med Gud, så behöfde han icke frukta för Esau.
Jacobs kamp måste wi alla andeligen kämpa, Jacobs seger måste wi winna, ett nytt namn måste wi erhålla och blifwa rätte medlemmar af det andeliga Israel, för att komma till delaktighet af wälsignelsen och den himmelska arfwedelen. Så måste ock Christi församling kämpa och winna seger för att slutligen få ingå i det rätta fäderneslandet.
En dylik kamp och strid måste sanna trogna stundom genomgå till trons och tålamodets pröfning, förökelse och stadfästelse, det nya lifwets widare utweckling och hjertats rening från widlåtande swagheter och anfallande frestelser, som äro farligare än Esau och hans här. Såsom Jacobs kamp skedde om natten, så är det wid sådana tillfällen natt för den kämpande själen; inre dunkelhet och fruktan och bäfwan anfalla själen, och Gud sjelf är såsom främmande för menniskan, så länge denna pröfning warar. Men såsom Jacob kände Engelen, så snart hans egen kraft war omintetgjord, så känner själen igen sin Frälsare, så snart egenwiljan och den egna kraften äro brutna; då uppgår morgonrodnaden i hjertat, och derpå följer den wälsignelse och frid, som äro dyrbarare än alla Jacobs hjordar, än alla jordens skatter.
33. Capitel.
Esaus möte, kyss, resa. Succoth, Salem.Jacob hof upp sina ögon och såg sin broder Esau komma med fyrahundrade män. Och skifte sina barn till Lea och till Rachel och till båda tjensteqwinnorna.
2. Och skickade tjensteqwinnorna och deras barn främst; och Lea med hennes barn därnäst; och Rachel med Joseph efterst.
3. Och han gick framför dem och bugade sig sju resor ned på jorden, till dess han kom fram till sin broder.
Djupa ärebetygelser i Österlandet bestå deruti, att man med ansigtet widrörer jorden. Härmed gaf Jacob tillkänna, att han icke gjorde anspråk på något företräde framför sin broder eller herrawälde öfwer honom i timliga ting, och förstfödslorättens andeliga betydelser öfwerlemnade han åt Gud att en gång förklara.
4. Men Esau lopp emot honom och tog honom i famn och fick honom om halsen och kysste honom: och de greto.
Såsom den Heliga Skrift utan partiskhet berättar de frommas fel, så omtalar den äfwen de otrognas goda gerningar och hwad som hos dem är älskwärdt. Gud hade så stämt Esaus hjerta, att han nu med kärlek omfamnar sin broder.
5. Och hof upp sina ögon och såg qwinnorna med barnen och sade: Ho äro desse med dig? Han swarade: De äro barnen, som Gud dinom tjenare beskärt hafwer.* *Ps. 127: 3.
_090.jpg&oldid=342515){kind=link}