| 104 | Joseph bekänner sig för sina bröder. | Genesis. | Cap. 45. |
Nu will Joseph icke, att denna glädje skulle störas med någon tanke på den orätt som bröderna mot honom hade begått. De hade ångrat denna synd, de hade nu ett annat hjerta; nu will han, att de icke widare skola gräma sig deröfwer, utan med tacksam och helig förundran betrakta den underbara wäg, på hwilken Gud hade fört honom och gjort honom till en räddare för dem och deras faders hus. Uti allt som sker skola wi mera söka att förstå Guds skickelse och mera se på den osynliga handen, som styrer, än på de synliga redskap, som han begagnar till urförandet af sin wilja. Äfwen onda menniskor måste såsom tjensteandar bidraga till hans wiljas uträttande, hans barns uppfostran och hans rikes framgång. Genom werldshändelserna i allmänhet, genom menniskans enskida lif, genom menniskornas otaliga synder och förwillelser går den gudomliga wishetens hand såsom en gyldene tråd, som aldrig kan afryckas. Ju mera wi se bort ifrån det menskliga i de oförrätter och lidanden, som af andra tillfogas oss, och ju mera wi se på Gud, som styrer allt till det bästa, desto lättare blifwer det oss att förlåta allt. I många fall äro menniskorna icke i stånd att bedöma hwad de göra; de drifwas af wissa orsaker, som ligga dem närmast, följderna kunna de sällan rätt beräkna. Då bröderna sålde Joseph till Egypten, då Judarne korsfäste Christus, då werldens barn förfölja Herrans trogna, gäller alltid Jesu ord: de weta icke hwad de göra. Men detta borttager icke synden från den syndiga gerningen. Synden är och förblifwer synd, fastän Gud i sin barmhertighet och wishet styrer följderna, så att Hans wilja till slut måste ske. De som säga: låtom oss göra ondt, på det godt må komma deraf, äro alltså fångna uti en förskräcklig och olyckbringande blindhet.
6. Ty det är nu tu år, att dyr tid hafwer warit i landet; och äro ännu fem år, att ingen plöjning eller uppskörd skall warda.
7. Men Gud hafwer sändt mig hit för eder, att Han will låta eder blifwa qwar på jorden, och hålla eder wid lif genom stora under.
8. Så hafwen icke nu I sändt mig hit, utan Gud: han hafwer gjort mig såsom en fader till Pharao och till en herre öfwer allt hans hus och till en förste i hela Egypti land.* *Wish. 10: 14.
Fader, rådgifware, hög äretitel för statsmän i Österlanden.
9. Skynder eder nu, och farer upp till min fader, och säger honom: Det låter din son Joseph säga dig: Gud hafwer satt mig till en herre i hela Egypti land; kom ned till mig, försumma dig icke.
10. Du skall bo i det landet Gosen och wara hardt när mig, du och dina barn och dina barnabarn, dina får och fä, och allt det ditt är.
Landskapet Gosen låg i nedra Egypten wid gränsen af Arabiska öknen, öster om den yttersta Nilarmen. Icke långt derifrån låg hufwudstaden Zoan eller Tanes, Ps. 78: 12; Es. 19: 11; cap. 30: 4, så att Jacobs familj kom att bo i närheten af Joseph.
11. Jag will der försörja dig: ty det är ännu fem års dyr tid, att du icke warder förderfwad med ditt hus och allt det ditt är.
12. Si, edra ögon se, och min broders BenJamins ögon, att jag talar munteligen med eder.
I kunnen nu märka, att allt detta är sanning, jag talar sjelf med eder utan någon uttolkare.
13. Förkunner min fader all min härlighet i Egypten och allt det I sett hafwen. Skynder eder, och kommer hit ned med min fader.
14. Och han fick sin broder BenJamin om halsen och gret; och BenJamin gret ock wid hans hals.
15. Och han kysste sina bröder och gret öfwer dem. Sedan talade hans bröder med honom.
Nu öfwerlemnade sig den rörda brödrakretsen åt återseendets fulla glädje; kärleken nedtystade äfwen samwetets anklagelse; det war en stund af fullkomlig försoning och af den rena genomträngande glädje, som menniskan förnimmer, då Herren sjelf talar tröstens ord till ett bedröfwadt hjerta. Saknaden, sorgen, samwetsqwalen, faran, allt blef nu bortsköljdt af rena glädjetårar.
Så skall en gång Israels folk få återse den förrådde, den bortsålde Brodren, som blifwit upphöjd till härlighet. Han skall uppenbara sig för dem; då skola de tro på Honom; då skola ymniga bättringstårar, kärlekstårar, strömma öfwer deras anleten; hatet, synden, otron, sorgen öfwer alla lidanden, som öfwergått dem, allt skall då förswinna såsom moln inför Hans kärleksfulla ansigte, och Han skall både förlåta och trösta dem och gifwa dem ett lyckligt hem, ett wälsignadt land till besittning. Sach. 12: 10–14; Hes. 36: 33–38; cap. 37: 25—28; cap. 34: 29.
Med wår otro och wåra synder hafwa wi förrådt, försålt, förkastat och dödat menniskones Son, den ende oskyldige, rättfärdige och helige Brodren bland alla menniskors barn. Han är upptagen i härligheten, Han är upphöjd på den högste konungens högra hand, Han är gången förut att bereda rum för sina bröder, för sin faders hus. Nu försörjer Han dem under den andliga torrhet och hugersnöd, som de måste lida i Hans frånwaro. Pröfningar och lidanden äro för dem nödwändiga, på det deras hjertan må blifwa beredda att en gång med kärlekens fulla glädje möta Honom. Ofta måste Han ställa sig, såsom Han icke kände dem, ofta måste Han tilltala dem med stränga och hotande ord; men ändtligen blifwa deras hjertan så
_114.jpg&oldid=340906){kind=link}