| Egypti hunger. | 1 Mose Bok. | Cap. 47. | 109 |
woro redan förut konungens underhafwande, på hwlka den allmänna bördan hwilade så mycket tyngre. Nu blef landet jemnt och rättwist fördeladt, och konungen blef i stånd att införa ett bättre ordnadt statsskick än förut, samt att uppställa en armé til landets förswar. Äfwen är att märka, att folket bad Joseph göra på detta sätt och ansågo det som en wälgerning.
Slutligen måste en omständighet tagas i betraktande, som härwid är den wigtigaste. I Egypten kan egentligen aldrig hungersnöd uppstå, om landets wattning skötes rätt. Då i Egypten aldrig regnar, utan landet wattnas af Nilens öfwerswämning, så behöfwas många kanaler och inrättningar, hwilkas anläggning och underhåll äro ganska kostsamma, och wattningen kan derföre aldrig tillwägabringas med jemnhet, rättwisa och besked, om den icke är i regeringens händer och skötes efter bestämd lag och ordning under embetsmäns tillsyn, som äro i statens tjenst. Att en sådan hugnersnöd uppstod i Josephs tid är ett säkert tecken, att ingen ordentlig wattningsinrättning ännu war anlagd, och att således i swåra år endast nära wid floden någon liten gröda kunde åstadkommas. Joseph insåg wäl, att en sådan inrättning war nödwändig, på det landet icke framdeles måtte blifwa utsatt för en sådan nöd. Men en sådan inrättning kunde konungen hwarken anlägga eller underhålla, om han icke blefwe egendomsherre, hwarigenom han fick både den makt och de medel, som dertill behöfdes. Hade landet icke blifwit hans egendom, så hade han icke haft medel till detta kostsamma företag, och den delen af folket, som bodde närmast stränderna, skulle med all makt hafwa satt sig emot anläggandet af wattningsinrättningen för hela landet. Då wattenflödet blir för stort, så behöfwas afledningar. Genom en sjö, omgifwen med höga dammar, inom hwilka wattenytan ofta war högre än fältet utanför, leddes det öfwerflödiga wattnet till Libyska öknen. Det arbetades upp i sjön medelst hjulwerk. En kanal kallas ännu i denna dag Josephs kanal. Genom dessa inrättningar kunde wattnet afpassas efter landets behof. Nu äro wattenwerken i Egypten i ett ganska förfallet skick; der behöfwes åter en Joseph.
Landet blef nu rättmätigt deladt, så att hwar och en af folket fick bestämda besittningar, som de blefwo pligtige att sköta med ordentlighet och flit. Det är troligt, att mycken oordentlighet förut egde rum, och att en del af folket hade ingenting, utan tågade af och an för att söka sin utkomst, och denna oreda måste nödwändigt hafwa förorsakat mycken träta och swåra strider bland folket.
22. Undantagen presternas åker, den tog han icke in: ty det war förskickadt af Pharao till presterna, att de äta skulle det dem benämndt war, det han dem gaf; derföre behöfde de icke sälja sina åkrar.
Presternas egendom war egentligen redan förut statens tillhörighet; ty de woro statens embetsmän; deras boställen kunde regeringen icke köpa ifrån dem, utan att köpa dem af sig sjelf, och presterna kunde icke heller sälja dessa egendomar, hwilka icke tillhörde dem, utan deras embeten.
23. Då sade Jospeh till folket: Si, jag hafwer i dag intagit eder och eder åker till Pharao: si, der hafwen I säd, och får åkren.
24. Och af wäxten skolen I gifwa Pharao den femte delen; fyra delar skola wara edra till att så åkren med till eder spisning och till edra hus och barn.
25. De sade: Allenast låt oss lefwa och finna nåd för dig, wår herre, wi wilja gerna wara Pharaos egne.
Pharaos egne betyder icke lefegne, utan skattskyldige.
26. Så gjorde Joseph dem en lag allt intill denna dag öfwer de Egyptiers åker till att gifwa Pharao den femte delen, undantagen prestaåkren, den wardt icke Pharaos egen.
Det Egyptiska rikets egentliga landtlag härledde sig således ifrån Joseph, som utan twifwel war den störste statsman på sin tid, och han blef genom denna wisa och nyttiga inrättning och ordning en stor wälgörare för detta folk.
27. Så bodde Israel i Egypten, i det landet Gosen, och hade det inne och wäxte till och förökades swårligen.
28. Och Jacob lefde sjutton år i Egypti land, så att hans hela ålder wardt hundrade och sju och fyrtio år.
29. Då nu tiden kom, att Israel dö skulle, kallade han sin son Joseph och sade till honom: Hafwer jag funnit nåd för dig, så lägg din hand under min länd,* att du gör barmhertighet och trohet med mig och begrafwer mig icke uti Egypten. *1 Mos. 24: 2; cap. 50: 5.
30. Utan jag will ligga när mina fäder, och du skall föra mig utaf Egypten; och begraf mig i deras grifter.* Han sade: Jag will göra, som du hafwer sagt. *1 Mos. 23: 19; cap. 49: 29; cap. 50: 13.
Fastän Jacob nu afsomnade i ett land, som war mycket bättre och fruktbarare, än Canaan på den tiden war, och ehuru hans talrika barn nu lefde ett lyckligt lif, så wille han dock ingalunda, att hans efterkommande skulle för alltd blifwa i Egypten; och i tron war han förwissad, att en dag skulle komma, då de skulle anträda återresan till det utlofwande landet.
31. Och han sade: Så swär mig. Och han swor honom. Då böjde Israel sig intill sängens hufwudgärd.
_119.jpg&oldid=342594){kind=link}