| 136 | Egyptens plågor. | Exodus. | Cap. 10. |
19. Då wände HERren ett ganska starkt westanwäder och upptog gräshopporna och förde dem i Röda hafwet; så att der icke blef en qwar någorstädes i hela Egypti land.
Herren förbarmade sig åter, ehuru Pharao blott skrymtaktigt och icke af hjertat förödmjukade sig. Westanwinden bortdref gräshopporna och kastade dem uti Röda hafwet.
20. Men HERren förstockade Pharaos hjerta, att han icke släppte Israels barn.
Märkom wäl äfwen här, hwarpå den förstockelse syftade, hwartill Herren sjelf medwerkade. Det står icke: Herren förstockade Pharaos hjerta, att han icke skulle omwända sig; utan det står: att han icke skulle släppa folket. Då Pharao icke wille lyda Herrans ord, så fick han nu kraft att icke låta skrämma sig dertill. Ty Gud wille, att denna sak skulle få en annan utgång, än den då hade fått.
21. HERren sade till Mose: Räck din hand upp åt himmelen, att det warder så mörkt uti Egypti land, att man må taga uppå det.
Alla de föregående plågorna woro så beskaffade, att de i ringare grad förut woro i Egypten bekanta, och det underbara bestod blott deruti, att de i oerhörd grad kommo plötsligt efter Mose ord och lika så hastigt upphörde efter Mose bön. Äfwen den plåga, som nu kommer, hade förwandtskap med den i Arabien och Afrika icke owanliga glödande, giftiga wind, som kallas Samum. Den förorsakar en tryckande hetta; solen blifwer dunkel och får ett matt, gulaktigt sken; luften blifwer tjock af stoft, och stofthwirflar flyga såsom swarta moln; dagen blir mörk, och menniskans kropp angripes af en smärtsam känsla, som äfwen inwerkar på sinnet och uppfyller detta med en obeskriflig ängslighet. De som hafwa någon erfarenhet, kunna på luftens beskaffenhet se, när denna wind kommer, ty den gifwer luften ett gulblått, nästan glödande utseende, och de som då icke kunna skydda sig på annat sätt, kasta sig till marken och gräfwa ned ansigtet i sanden, för att icke inandas denna winds giftiga ångor. Wanligtwis går den förbi på några minuter, men någon gång warar den i flera dagar i öknarne, och man har exempel på, att hela karavaner (stora ressällskaper) af denna wind blifwit dödade. Den rörer aldrig wid marken, utan framstryker på ett litet afstånd derifrån, så att man tätt inwid marken kan andas renare luft. Ett sådant mörker i förskräckligare grad än wanligt och af längre waraktighet kom nu öfwer Egypten.
22. Och Mose räckte sin hand upp åt himmelen: då wardt ett tjockt mörker i hela Egypti land i tre dagar.* *Wish. 17: 21; cap. 18: 1.
23. Så att ingen såg den andra ej heller uppstod af det rummet, der han war, i de tre dagar. Men när alla Israels barn war ljust, der de bodde.
Denna plåga kom hastigt utan föregående warning. Äfwen detta är märkwärdigt och lärorikt. I början sänder Herren alltid warningar, innan straffdomarne komma, men slutligen komma de utan warning. I Israels boningar war det ljust, men de Israeliter, som woro annorstädes i Egypten, woro i samma mörker som Egyptierna.
24. Då kallade Pharao Mose och sade: Går åstad och tjener HERran, allenast låter edra får och fä blifwa här; låter ock edra barn gå med eder.
Denna tryckande plåga werkade på Pharao så mycket, att han åter gaf med sig till en del; han wille nu tillåta hela folket, män, qwinnor och barn, att tåga åstad; endast boskapen skulle de lemna qwar. Boskapspesten hade icke lemnat Egyptierna mycket i behåll, nu will han tillwälla sig en skadeersättning af Israels folk; men Mose förklarade, att icke en klöf fick tillbaka blifwa.
25. Mose sade: Du måste ock låta oss hafwa offer och bränneoffer, det wi HERranom wår Gud göra skola.
26. Wår boskap skall gå med oss, och icke en klöf tillbaka blifwa: förty af wårt skola wi taga Herranom wår Gud till tjenst: ty wi weta icke, hwarmed wi skola tjena HERran, till dess wi komma dit.
27. Men HERren förstockade Pharaos hjerta, att han icke wille släppa dem.
Herren förstockade Pharaos hjerta för samma ändamål och på samma sätt, som i v. 20.
28. Och Pharao sade till honom: Gack ifrån mig, och tag dig till wara, att du icke mer kommer för mina ögon: ty hwilken dag du för mina ögon kommer, skall du dö.
29. Mose swarade: Såsom du sagt hafwer, jag will ej mer komma för dina ögon.
Äfwen denna straffdom war förgäfwes, och Pharao, i stället för att böja sig för Herrans mäktiga hand, förbjuder Mose med en wred hotelse att någonsin åter komma inför sitt ansigte. Mose lofwade det. Nu omtalas ingen förbön mer. Pharao blef åter nödsakad att kalla Mose och Aaron, cap. 12: 31.
11. Capitel.
Lån befalles, tionde plågan hotas.Och HERren sade till Mose: Jag will ännu låta komma en plåga öfwer Pharao och Egypten, sedan skall han släppa eder hädan: och skall ej allenast släppa eder, utan ock drifwa eder hädan.
Här afbrytes berättelsen på det sätt, att de tre första verserna af detta capitel inskjutas, och den 4 v. hänger tillhopa med slutet af det föregående capitlet. Det som innehålles i dessa tre verser hade Herren förut talat till Mose, dels
_146.jpg&oldid=340922){kind=link}