| 156 | Tio Guds bud. | Exodus | Cap. 20. |
8. Tänk uppå Sabbathsdagen, att du helgar honom.
Med detta bud ändas den förra taflan af de tio budorden. Dessa tre handla om kärleken till Gud, och de sju sednare, som utgöra den sednare taflan, handla om kärleken till nästan. Denna indelning gör wår Frälsare sjelf, Matth. 22: 37, 39, 40. Budet om Sabbathens helgande innebär en uttrycklig befallning, att denna dag särskildt skall anwändas till själens hwila i Gud, och att hjertat då isynnerhet skall helgas till Hans tempel och hwilorum; ty Gud will hwila der, 1 Cor. 3: 16. 2 Cor. 6: 16.
9. Sex dagar skall du arbeta och göra alla dina gerningar.*
*2 Mos. 23: 12; cap. 34: 21; cap. 35: 2. Jer. 17: 21. Hes. 20: 12.
Erfarenheten wisar, att de sex arbetsdagarne räcka till för lifwets göromål. Hwarje kallelse, som icke tillåter Sabbathens helgande, är antingen i sig sjelf syndig, eller en följd af förwända och syndiga tidsförhållanden.
10. Men på sjunde dagen är HERrans din Guds Sabbath: då skall du intet arbete göra, ej heller din son, ej heller din dotter, ej heller din tjenare, ej heller din tjenarinna, ej heller din ök, ej heller din främling, som innan din stadsport är.
Guds lag framställer det såsom wår bestämda pligt att sörja derför, att wåra barn, tjenare och underhafwande helga Sabbathen.
11. Ty uti sex dagar hafwer HERren gjort himmel och jord och hafwet, och hwad der inne är, och hwilade på sjunde dagen.* Derföre wälsignade HERren Sabbathsdagen och helgade honom. *1 Mos. 2: 2, 3.
Sabbathens helgande står i ett innerligt sammanhang med skapelsen och uppehållelsen, således med hela Guds werksamhet för menniskans ewiga wälfärd. Menniskans ewiga lif är det högsta ändamålet, hwartill hon är skapad, och hwartill hon lefwer i werlden. Detta ändamål kan icke winnas, om menniskans sinne så nedsjunker i det werldsliga, att hon icke har något behof af andelig hwila och wederqwickelse till beredelsen för ett högre lif. Sabbatherna äro Guds barns ewighetsdagar på jorden. De som inga ewighetsdagar wilja hafwa, wilja icke heller hafwa någon salig ewighet; ty saligheten består wäsendtligen i själens förening med Gud, och i ewig sabbathsfrid. Ebr. 4: 9–11.
12. Du skall ära din fader och din moder: på det du skall länge lefwa i landet, som HERren din Gud dig gifwa skall.* *5 Mos. 5: 16. Matth. 15: 4. Marc. 7: 10. Eph. 6: 2.
Lekamlig wälsignelse är en bild af den andliga wälsignelsen, som Gud äfwen will gifwa, då barnen wända sig till Honom. En yttre lydnad för Herrans bud, äfwen utan omwändelse, belönar Gud af nåd med wälgång och wälsignelse här i tiden. Då fromma barn tidigt af Herran hemkallas till ett bättre lif, så har Han i ännu högre grad uppfyllt det löfte, som här gifwes-
13. Du skall icke dräpa.* *Matth. 5: 21.
Härmed förbjudes icke öfwerheten att med döden straffa grofwa synder, 1 Mos. 9: 6. Rom. 13: 4, hwilket på många ställen i Guds ord befalles. Hat och bitterhet emot wår nästa, samt kärlekslöshet och försumlighet om nästans timliga och ewiga wälfärd äro äfwen dråp.
14. Du skall icke göra hor.* *Matth. 5: 27; cap. 19: 9. Eph. 13: 4. Eph. 5: 3–5.
15. Du skall icke stjäla.* *3 Mos. 19: 11. Matth. 19: 18. Eph. 4: 28.
16. Du skall icke bära falskt wittnesbörd mot din nästa.
Ps. 50: 19, 20. Matth. 19: 18. Marc. 10: 19. Eph. 4: 25. Wåra medmenniskor äro wår nästa; ty Gud har skapat oss alla, Christus har återlöst oss alla och will, att alla menniskor skola frälste warda. Apg. 17: 26, 27. Rom. 13: 8–10. 1 Tim. 2: 4–6.
17. Du skall icke hafwa lust till din nästas hus. Du skall icke begära* din nästas hustru, ej heller hans tjenare, eller hans tjenarinna, ej heller hans oxe, ej heller hans åsna, ej heller något, det din nästa hafwer.
Matth. 5: 28: I 5 Mos. 5: 21, der dessa bud åter upprepas, stå twå ord för lust, af hwilka det ena betyder arfsyndens lust och det andra betyder det begär, som hyses och näres med wett och wilja, och som således redan är werksynd. I det nionde budet förbjudes här den lust, som redan är werksynd, och i det tionde budet förbjudes sjelfwa arfsynden. Guds lag är fullkomlig, och den fordrar derföre, att menniskan skall wara fullkomlig och fri ifrån all synd. Lagen kan icke tillåta något, som är syndigt och orätt; lagen kan icke göra afseende derpå, att menniskan har fallit i synd, och att det derföre är för henne omöjligt att hålla lagen och wara sådan, som lagen fordrar. För öfwerträdaren wet lagen icke af något annat än straff; förlåta kan lagen aldrig, lagen kan icke förkunna nåd. Efter lagen är således hwarje menniska ewigt förlorad, ty ingen kan hålla den.
I hwarje bud innehålles både förbud af det, som är Gud emot, och befallning af det, som Gud will.
18. Och allt folket såg dundret och ljungelden och basunens ljud och berget rykande*; och fruktade sig och flydde, trädande fjerran: *Ebr. 12: 18.
19. Och sade till Mose: Tala du med oss, wi wilja höra der till: och låt icke Gud tala med oss, att wi icke skola dö.* *5 Mos. 18: 16.
_166.jpg&oldid=342695){kind=link}